DEMOKRATIN


 

Aristoteles

Innehåll:

Fakta om Aristoteles

Aristoteles Den grekiske vetenskapsmannen och filosofen Aristotélēs (384-322 f. Kr.) föddes i staden Stageira (staden tillhörde då Makedonien) belägen 28 mil norr om Aten. Staden ligger nära gränsen till Makedonien på halvön Chalkidike i nordöstra Grekland.

Hans far var Nikomachos (?-374 f. Kr.) en respekterad läkare. Fadern var läkare vid Amyntas III:s hov i Makedonien. Inom Nikomachos släkt var det lång tradition att vara läkare. Aristoteles farfar var läkaren Nikomachos.

Hans mor hette Phaestis (?-376 f. Kr.) och kom från en förmögen familj som levde på ön Euboai i södra Grekland.

Aristoteles hade en bror Arimnestus och en äldre syster Arimneste. Båda dog före Aristoteles.

Förmodligen började Aristoteles skolan vid sex års ålder och lärde sig läsa, skriva, aritmetik, musik och litteratur samt poesi. I tonåren lärde han sig retorik och hålla tal inför åhörare. Dessutom fick han säkert undervisning hemma av sin fader inom vetenskap och medicin. Detta var vanligt för barn till läkare.

Familjen flyttade till staden Pella i kungadömet Makedonien då fadern blev livläkare till kungen i Makedonien, Amyntas III (392-369 f. kr.). Detta var en familjetradition inom faderns släkt att bistå kungen av Makedonien. Aristoteles blev nu vän med kungens yngste son Filip (382-336 f. Kr.). De var ungefär i samma ålder.

Eftersom Aristoteles båda föräldrar dog när han var ung var det en nära vän till fadern, Proxenus, som tog hand om honom. Han levde i Atarneus (staden ligger i nuvarande västra Turkiet) och lärde Aristoteles retorik och poesi.

När Aristoteles var 17 år sändes han till Platons filosofskola, Akademin i Aten, för vidare studier. Han stannade vid Akademin i Aten i 20 år till Platon dog år 347 f. Kr. Han var först elev vid Akademin sedan som lärare.

Efter Platons död vistades (347-345 f. Kr.) Aristoteles hos sin vän, vid Akademin, Hermeias från Assos (nu Behramkale, Turkiet). Hermeias var Assos härskare. Aristoteles startade en akademi i Assos. Han bodde i staden Mytilene på ön Lesbos i nordöstra Egeiska havet under år 344 f. Kr..

Aristoteles flyttade till Pella i Makedonien där han var lärare (343-336 f. Kr.) för kung Filip II:s (359-336 f. Kr.) trettonårige son, den blivande Alexander den store (336-323 f. Kr.). Kung Filip II besegrade Aten och Thebe i slaget vid Chaironeia år 338 f. kr.. År 336 f. Kr. mördades Filip II och hans son Alexander den store övertog kungariket Makedonien.

När Alexander övertog sin fars tron återvände Aristoteles till Aten år 335 f. Kr. Han startade där i Lykeion en filosofskola den peripatetiska (betyder att gå omkring) skolan som baserades på empirisk vetenskap. Skolan bedrev undervisning i över 860 år tills den bysantinske kejsaren Justinianus I (527-565) stängde skolan år 529 e. Kr..

Efter Alexanders död 323 f. Kr. måste Aristoteles fly från den antimakedoniska reaktionen i Aten. Han flydde till sin mors hem i Chalkis på ön Euboai i den grekiska skärgården, där han dog år 322 f. Kr..


Aristoteles´ viktigaste böcker

170 verk har forskare kunnat hänföra till Aristoteles. De flesta har försvunnit utom en fjärdedel som finns bevarade till vår tid.

Inom Logik:

"Instrument" (Organon) består av sex böcker om logik:

    • "Kategorierna" (Katēgoriai)

    • "Om omdömet" (Peri Hermeneias)

    • "Första analytiken" (Analytica Priora)

    • "Andra analytiken" (Analytica Posteriora)

    • "Topiken" (Topica)

    • "Om sofistiska vederläggningar" (Sophistici Elenchi)

Inom Retorik och Poesi:

Böcker inom Fysik och natur:

Inom filosofi:

Aristoteles politiska tankar finns i:

Aristoteles, troligen var det hans elever vid Akademin i Aten, gjorde en undersökning av konstitutionerna av 158 grekiska stadsstater. Kvar finns bara Atendelen "Atens konstitution", 332-322 f. Kr. (Athenaion politeia) bevarat, alla de andra 157 delarna har inte hittats. År 1890 hittades ett papyrusdokument som innehöll fragment från Aristoteles studier av de grekiska stadsstaternas konstitutioner.


Aristoteles´ syn på demokratin

Aristoteles var mer positiv till den atenska demokratin än Platon. Detta trots att Aristoteles inte fick delta i den atenska demokratin eftersom han inte var född i Aten och då inte kunde bli atensk medborgare. Aristoteles ansåg, tvärt emot Platon, att slavar förblir slavar och kvinnor förblir omyndiga i stadsstatens demokrati.

Demokratin är en angelägenhet endast för fria män, menade Aristoteles. Både kvinnan och slaven tillhörde familjen men deras ställning i familjen var helt olika. Hustrun lydde mannen, barnen sin far, yngre syskon äldre och fadern hade ansvaret för familjen.

Aristoteles utgår ifrån att människan är en social varelse, ett politiskt djur, som önskar att leva med andra människor och att tala samt att planera framtiden tillsammans med dem.

Aristoteles ansåg att en god stadsstats styrelsesätt måste baseras på lagar inte på någon persons kunskap och utbildning. Vidare ansåg han att styrelsesättet skulle anpassas för medelklassen, inte för överklassen eller den stora underklassen, annars är det risk att styrelsesättet övergår till tyranni eller diktatur, menar Aristoteles.


Boken "Politiken", åren 330-323 f. Kr. (Politiká).

I början av sin bok skriver Aristoteles: "Detta gör det alltså uppenbart, att staten är naturenlig och att människan av naturen är en samhällsvarelse, och den som är statslös, inte genom lyckans växlingar utan av naturen, är antingen en usling eller förmer än en människa."

Aristoteles utformade sina tankar hur stadsstaten borde styras efter att han först hade undersökt hur stadsstater som Sparta, Kreta och Kartago (han undersökte totalt 158 grekiska stadsstater) fungerade.

I bok 1 behandlas frågan, Vad är en stat?, samt beskriver olika verksamheter inom en stat.

Vad är en stat?

Statens minsta beståndsdel, enligt Aristoteles, är ett hushåll. I hushållet råder strikt hierarki. Längst ner slaven därefter barnen sedan hustrun och högst upp mannen. Flera hushåll bildar i sin tur en by. Denna by styrs av kungar, den äldste.

Varje hushåll, menar Aristoteles, är ett kungadöme som styrs av den äldste och detta innebär att byn också styrs av den äldste. En sammanslagning av flera byar blir en stat. Den uppstod för att trygga ett gott liv.

Aristoteles fortsätter: "Statens mål är alltså ett gott liv och de ovannämnda tingen är medel för att uppnå målet. Staten är släkters och byars gemenskap i ett fulländat och oberoende liv. Detta är, som vi menar, att leva lyckligt och gott." Aristoteles menar vidare att det är viktigt för statsskicket att varje hushåll fostrar sina medlemmar, kvinnor och barn. För kvinnorna utgör hälften av de fria invånarna och barnen kommer att bli medborgare och deltagare i statens styre.

Aristoteles anser att staten inte får ha för liten befolkning så att den inte kan vara självförsörjande. Den får inte heller ha för stor befolkning så att inte medborgarna känner till varandras egenskaper. Han fortsätter ..."eftersom fördelningen av ämbeten och domstolsutslagen sköts illa där så inte är fallet."

Hur stor statens landområde bör vara skriver Aristoteles att han behandlar denna fråga längre fram i boken. Tyvärr är inte den delen av hans bok bevarat till vår tid. Han beskriver i bokens bevarade delar att landområdet bör vara så stort att staten är självförsörjande och att landet bör vara så överskådligt att det med lätthet går att försvara.

Han beskriver vidare, "Vad utsträckning och storlek angår, bör området vara så stort, att innevånarna kan ta ledigt och leva som det anstår fria män och på samma gång besinningsfullt."

Inom staten bör följande yrkesgrupper finnas:

I bok 2 använder Aristoteles, utöver studierna av de 158 grekiska stadsstaternas konstitutioner också Platons böcker Lagarna och Staten vilka redogör för Sokrates syn på olika frågor som befolkningsgrupper, kvinnor och barn samt statsskickets ordnande.

I bok 3 behandlas först begreppet medborgare, eftersom staten består av en mängd medborgare, därefter behandlas begreppet statsskick och hur olika statsskick fungerar.

Medborgaren

Aristoteles menar med medborgare: Medborgare förekommer mest i en demokrati, enligt Aristoteles. En medborgare i Aten är en fri man som var född i staten och vars båda föräldrar är medborgare samt inte var "minderårig" eller "överårig" och att han deltar i statens styre, det vill säga att han har del i dömande och styrande funktioner. Vissa medborgare kan dock ha "obegränsat ämbete" som domaren och folkförsamlingsledamoten.

En god medborgare skall både ha kunskapen och förmågan att både lyda och styra och en god man är det samma som en redbar medborgare enligt Aristoteles.

I bok 4 analyseras ytterligare olika statsskick och Aristoteles anser att det bästa statsskicket är två statsskick demokrati [som i Athen] och oligarki [som i Sparta]. I bok 4 diskuterar Aristoteles även om stadsstatens ämbetsmän.

Olika statsskick

Aristoteles anser att det finns två olika varianter av statsskick. Den ena är ett gott statskick då den eller de som har makten styr för folkets bästa och den andra är ett despotiskt [dåligt] statsskick då den eller de som har makten bara har sig själva eller sin grupps bästa för ögonen.

Aristoteles menar vidare att lagarna bör stiftas så att de passar statsskicken. Styresmännen bör styra enligt dessa och ta sig i akt för lagöverträdare.

Ett gott statsskick

Ett gott statsskick, enligt Aristoteles, är det statsskick som har det gemensamma bästa som mål.

Kungadöme

Ett gott statsskick som styrs av en person kallar han för kungadöme. Det finns olika typer av kungadömen eftersom kungens funktion är olika i olika kungadömen. Aristoteles anger fem olika typer av kungadömen.

Den första fanns under heroernas tid då kungen var fältherre och domare samt kontrollerade kulte. Den andra är den barbariska formen, ett ärftligt styre. despotiskt men lagenligt. Den tredje är som aisymneternas [forntidens grekiska envåldshärskare] styre ett valt tyranni. Den fjärde är den spartanska varianten ett ärftligt fältherreskap på livstid. Den femte är som ett kungadöme över hushållet, ett kungadöme över en stat med ett eller flera folkgrupper, menar Aristoteles.

Aristoteles fördjupar sig i två av dessa kungadömen, det fjärde och femte kungadömet.

Aristokrati

En aristokratis motsats kallar han för oligarki. Aristokrati kallar han det statsskick som styrs av ett fåtal.

Medborgarstat

När det är folket [ett flertal] som styr kallar han detta goda statsskicket för medborgarstat [en form av demokrati].

Ett dåligt statsskick

Ett dåligt statsskick, enligt Aristoteles, är det statsskick som inte har det gemensamma bästa som mål. Det dåliga statsskicket är mot naturen. Inget av de tre dåliga statsskicken nedan syftar till det gemensamma bästa, anser Aristoteles.

Tyranni

Tyranni är en urartning av kungadömet, enligt Aristoteles. Tyranni är ett dåligt statsskick som styrs av en person. En tyrann tänker bara till envåldshärskarens fördel. När kungarna inte är legitima och inte accepteras av sina undersåtar så är de tyranner. Tyranner måste ha legoknektar som skydd mot medborgarna.

Oligarki

Oligarki [fåvälde]är en urartning av aristokrati, enligt Aristoteles. En oligarki tänker bara för de rikas fördel. Oligarki råder då de förmögna styr och är i minoritet. Oligarki råder också då tillträde till de styrande ämbetena beror på förmögenheten eller tillhör de högre förmögenhetsklasserna. Oligarki råder även då de styrande ämbetena går i arv.

Demokrati

Demokrati är en urartning av medborgarstat, enligt Aristoteles. En demokrati styrs av en majoritet som inte själva innehar egendomar och som tänker bara för de fattigas fördel.

De bästa statsskicken

Aristoteles rangordnar dessa sex statsskick. Det bästa och det gudomligaste statsskicket är kungadömet. Det sämsta är tyranni det näst sämsta är oligarki. Det bästa statsskicket av de dåliga statskicken är demokrati, enligt Aristoteles.

Trots denna rangordning förespråkar Aristoteles ändå två av de dåliga statsskicken som lämpliga statsskick, oligarki och demokrati. Detta för att de andra goda statsskicken kräver innehav av dygd eller en uppfostran hos de styrande. Detta innehar inte en majoritet av befolkningen. Man måste istället välja ett statsskick som passar till de flesta människors liv och som de flesta stater kan förverkliga, argumenterar Aristoteles.

Aristoteles utgår vid valet av det bästa statsskicket från medelklassens förutsättningar. Staten bör bestå av medborgare som är jämlika och lika som möjligt, som medelklassen. Dessa medborgare är de som klarar sig bäst i staten. Bäst är då att medelklassen är den största och starkaste gruppen inom staten.

Stadsstatens ämbetsmän

Hur många ämbetsmän en stadsstat behöver beror på stadens storlek. Större städer behöver fler ämbetsmän än mindre städer, anser Aristoteles. I mindre städer kan en ämbetsman ha hand om flera uppgifter samtidigt medan i större städer behövs det kanske flera ämbetsmän för att hand ha en uppgift.

Nödvändiga ämbeten

Det är nödvändigt ha inrätta ett ämbete som har uppsyn av torghandeln i staden samt uppsikt över affärskontrakter och den allmänna ordningen. Ett annat ämbete bör inrättas som Aritstoteles kallar för stadsvakt. Dennes uppgift är att övervaka offentlig och privat egendom samt underhåll och reparation av förfallna hus och gator. Allt för att inte det skall uppstå tvister mellan medborgarna. Ytterligare ämbeten bör finnas för motsvarande uppgifter på landsbygden och områden utanför staden, markuppsyningsmän och skogvaktare.

Ett annat ämbete som krävs är skattmästare som skall ha hand om det offentligas inkomster. Denne ämbetsman övervakar och fördelar medel till varje förvaltningsområde. Ett juridiskt ämbete, registrator skall finnas som registerar privata kontrakt och domstolarnas domar samt mottar rättsliga anmälningar och för ärendena inför domstol. Ämbetet som indrivare, exekutor anser Aristoteles vara nödvändigaste men också det svåraste. Dennes uppgift är att indriva böter och registera skulder till staten samt bevaka fångarna.

Aristoteles anger andra ämbeten som kräver stor erfarenhet och lojalitet och därför anses ha högre rang än de tidigare angivna ämbetena. Det bör finnas ämbeten som fältherrar och överbefälhavare, som skyddar stadens portar och murar samt som genomför mönstring och exercis av medborgarna. Vid behov bör militära ämbeten införas som överbefälhavare för flottan, kavalleriet, fotsoldater och bågskyttar. Dessa ämbetsmän har till uppgift att ansvara för militära angelägenheter.

Det bör finnas en ämbetsman, revisor som motager räkenskaper och granskar dessa. En ämbetsman som har den högsta kontrollen över alla ärenden och verkställer besluten och är ordförande i folkförsamlingen där folket har makten.

Ett annat slags ansvarsområde har präster. De ansvarar för det som rör kulten av gudarna och underhåll och reparation av tempelegendomar. En "riktig lag", menar Aristoteles, skall grundas på jämlik fördelning med hänsyn till vad som gagnar hela staten och medborgarna gemensamt. Lagarna skall ha den högsta makten men om inte lagarna ger exakta anvisningar skall istället ämbetsmännen eller ämbetsmannen ha beslutanderätt, anser Aristoteles.

Krav på ämbetsmännen

Aristoteles anger tre krav på de personer som skall inneha de högre ämbetena:

    1. En välvillig inställning till demokratin som statsskick

    2. En utomordentligt hög förmåga att utföra ämbetets uppgifter

    3. Den duglighet och rättrådighet som krävs i ett demokratiskt statsskick
Tillsättning av ämbetsmän och domare

När det gäller tillsättning av ämbetsmän och domare föreslår Aristoteles tre metoder:

    1. Alla medborgare utser ämbetsmännen och domare bland alla medborgare genom val, lottning eller bådadera dvs en del ämbetsmän och domare utses genom val andra genom lottning.

    2. Den andra metoden är att de inte utses av alla medborgare, bara av vissa medborgare eller bland några utvalda medborgare, antingen genom lottning, val eller bådadera.

    3. Den tredje metoden är att en del ämbetsmän och domare utses bland alla medborgare och en del bland vissa medborgare genom val, lottning eller bådadera.

I bok 5 behandlar Aristoteles åter igen de sex olika statsskicken kungadöme, tyranni, aristokrati, oligarki, medborgarstat och demokrati. Nedan följer vad han redogör för en demokrati. Aristoteles avslutar bok 5 med kritik av Platons bok "Staten" som också behandlar olika statsskick.

Demokrati

När folket är i majoritet och deras åsikter är de som gäller inom staten är det en demokrati. Demokrati råder när alla har möjlighet att tillträde de styrande ämbetena och då lagen styr. Demokrati råder också när folkomröstningar är bestämmande.

I en demokrati bör man arvodera de som är fattiga så att de kan delta i folkförsamlingen och domstolarna och hota de rika med böter om de uteblir från folkförsamlingen och domstolarnas möten. Då kommer alla att delta, menar Aristoteles.

Demokratin och friheten

Aristoteles menar att människorna är fria endast inom det demokratiska statsskicket och friheten är demokratins mål. Ett inslag i denna frihet är att man turas om att styra och styras. Rättvisa menas att folket har lika rättigheter efter antal inte efter värde om denna rättvisa råder så har folket makten vilket innebär att majoritetens vilja måste vara målet för demokratin. I en demokrati är en effekt av friheten att man får leva som man själv vill.

Vad orsakar uppror i demokratier

En demokrati kräver jämlikhet mellan medborgarna. Om inte detta finns kommer de som upplever sig icke jämlika att göra uppror. Andra orsaker till uppror är övergrepp, fruktan, överlägsenhet och en orimlig ökning av priviligier. Dessutom, fortsätter Aristoteles, orsakar valfusk, nonchalans, hemliga förändringar och inbördes olikheter uppror.

"De som förändrar statsskicken använder ibland våld och ibland svek. De som tar till våld tvingar antingen fram förändringen genast från början eller senare. Även sveket är av två slag. Ibland har man först lurat medborgarna och förändrat statsskicket med deras medgivande, och behåller därefter makten med våld och mot deras vilja, som under de Fyrahundras styre, när man lurade folket med att säga att perserkungen skulle ge pengar till kriget mot Sparta och efter denna lögn försökte behålla styret över staten. Ibland har man övertalat folket från början och härskar senare, när väl innevånarna har övertygats, med deras medgivande."

De fyrahundras styre var en kort oligarkvälde i Aten 411 f. Kr. under det peloponnesiska kriget mellan Athen och Sparta.

Åtgärder som förhindrar uppror i demokratier

Aristoteles betonar vikten av att lagen inte överträds och att se upp med små överträdelser. Dessa små lagbrott skapar grogrund för allmän lagöverträdelser. Man skall inte försöka att lura folket för detta kommer förr eller senare fram i ljuset. Ämbeten skall innehas en kortare tid för ett längre innehav av makten skapar korruption, egen vinning och makthunger. Individerna gör allt för att behålla makten.

Han betonar också vikten att ha en inre kontroll speciellt kontrollera elitens intriger som annars kan övergå till uppror. Speciell uppmärksamhet skall man ha på personer som har ett odemkratiskt levnadssätt.

I bok 6 behandlar Aristoteles statsskicken demokrati och oligarki dessutom nämner han vilka ämbeten som bör finnas i en demokrati.

Aristoteles behandlar olika former av demokratier som beror på vilka folkgrupper som finns i dessa olika demokratier. Han menar att frihet är målet med en demokrati och ett annat mål är att man får leva som man själv vill. Ett inslag i en demokrati kan vara att man turas om att styra och styras, anser Aristoteles.

Aristoteles fortsätter, alla utser ämbetsmän och från alla grupper. Vidare styr, var och en över var och en, i tur och ordning. Dessa ämbetsmän utses genom lottdragning, antingen av alla eller för de ämbetsmän som inte behöver erfarenhet och fackkunskap. På liknande sätt utses alla ämbetsmän i en demokrati som t. ex. domare och folkförsamlingsledamöter. Inget ämbete är på livstid utan innehas under korta perioder.

Nästa fråga är hur man skall uppnå jämlikhet i en demokrati? Skall en man ha en röst eller skall rika män ha flera röster än de män som är fattiga?

Aristoteles anser att den bästa demoratin är där majoriteten av medborgarna är bönder eller kreatursskötare och att de inte har stora förmögenheter. Då deltar de inte i sammanträden i folkförsamlingen utan är sysselsatta att ägna sig åt sina sysslor för att klara livhanken, anser Aristoteles.

Näst bäst grupp av medborgare är herdar som lever på boskap, fortsätter Aristoteles. Detta för att deras livsuppehälle är mycket likt jordbruket medan alla andra levnadssätt som grovarbetare, försäljare eller daglönare är sämre än de två angivna yrkesgrupper, fortsätter Aristoteles.

Nödvändiga ämbetsmän

Det första ämbetet som Aristoteles nämner är stadsvakt som har tillsyn av torget, övervakning av offentlig och privat egendom i staden, underhåll och reparationer av förfallna hus och vägar samt kontroll av de inre gränserna och andra liknande ansvarsområden. Dessutom skogvaktare som övervakar landsbygden och områdena utanför staden.

Skattmästare som handhar stadens offentliga inkomster bör också finnas, fortsätter Aristoteles. Vidare med nödvändiga ämbeten är heliga registratorer (de registrerar gåvor till en viss gud eller har hand om tempelfonder), uppsyningsmän, registratorer och liknande ärende.

Exekutorer vilka handhar indrivning av böter och skulder till staden och bevakar fångar. Dessutom tillkommer ämbeten som fältherrar och överbefälhavare för flottan, kavallerietoch trupperna och för stadens försvar och inom det militära området. Skyddet för stadens portar och murar samt mönstring och exercis av medborgare för försvar av staden.

Det behövs ämbeten för revisorer, räkenskapsgranskare, inspektörer och ombudsmän. Dessutom ordförandeposten i folkförsamlingen och ämbetsmän som verkställer fattade beslut i folkförsamlingen. Sean tillkommer präster och uppsyningsmän över templens egendomar, fortsätter Aristoteles, som skall underhålla och reparera både byggnader och det som har tilldelats gudarna.

I bok 7 beskrivs det bästa statsskicket och om äktenskap.

Det bästa statsskicket

I det bästa statsskicket får staden inte vara för stor men tillräckligt stor för att kunna försörja alla i staden och dessutom lätt kunna försvara staden vid krig, anser Aristoteles, och att den är välbelägen i förhållande till både hav och land för transporter av förnödenheter. Vidare inte ha varken för få invånare eller för många invånare. Staden skall ha en befolkning som är tillräckligt stor för att vara självförsörjande inte större, fortsätter Aristoteles.

I det bästa statsskicket måste det också finnas livsmedel, hantverk, vapen, finansiella resuser, kulten av gudarna och domare som avger domar mellan medborgarna. Det måste finnas jordbrukare, hantverkare, soldater, välbärgade och präster samt domare inom det bästa statsskicket.

Aristoteles anser att det bäst är att befolkningen innehar dessa ämbeten efter deras ålder. När de är unga ock starka skall de vara t. ex. hantverkare eller soldater medan när de är äldre och klokare skall de vara domare eller välbärgade.

Men de som skall bruka jorden bör var slavar eller barbarer, anser Aristoteles medan de som brukar privat mark bör tillhöra jordägarna och de som arbetar på den gemensamma marken bör vara statsägda. (En barbar var en människa vars språk var obegriplig för en grek och lät som ett meningslöst bar-bar-bar. Detta ansåg greker vid denna tid)

Staden bör vara omgärdad av en mur som skyddar mot innovationsförsök. Murarna bör vara både vackra och uppfylla militära behov, fortsätter Aristoteles. Dessutom bör det finnas ett antal torg inne i staden.

Äktenskap

Äktenskap mellan ungdomar är inte bra för barnaalstrande. Aristoteles anser att det är lämpligt att kvinnan är i 18 års åldern och mannen är 37 år gammal när de gifter sig. Vid 50 års åldern slutar kvinnans fruktbarhets period och för mannen vid 70 års åldern. Då hamnar både kvinnan och mannen samtidigt vid slutet av deras maximala fruktbarhets period. anser Aristoteles.

Vidare bör paret flytta ihop under vintern. Ville paret ha en son skulle barnet avlas när nordanvinden blåser. Den gravida kvinnan måste sköta sin kropp och inte vara overksam och dessutom leva på näringsrik föda under tiden som barnet finns i moderns kropp.

När barnet har fötts är mjölkrik föda bäst medan vin ska undvikas på grund av den skada som den kan medföra, fortsätter Aristoteles. Det är bra att småbarn rör på sig med de rörelser de kan utföra. Man bör vänja barnet vid kyla redan i späd ålder. Detta är nyttigt för både hälsan och för framtida krigiska värv.

Före fem års ålder skall man inte driva barnen till att lära sig något eller låta dem utföra vardagssysslor, de kan då hämmas i växten. Däremot skall de ha mycket motion som både bör vara lek och andra sysslor.

I bok 8 behandlas barnuppfostran som innehåller läsning, skrivning, räkning, gymnastik, musik och teckning.

Uppfostran

Aristoteles avslutar boken med hur barnen skall uppfostras. Den bör lagstiftas och ske i statens regi. Han menar vidare att uppfostran bör utformas efter det statsskick som gäller. En demokrati kräver en demokratisk karaktär medan en oligarki kräver en oligarkisk karaktär. En bättre karaktär ger alltid upphov till ett bättre statsskick, fortsätter Aristoteles.

Barnen skall uppfostras i en demokratisk anda. En demokrati kännetecknas av att det råder majoritetsstyre och frihet. Han nämner att innebörden av ordet frihet är viktigt. Man skall inte uppfostra sina barn så att de tror att de har absolut frihet inom alla områden och göra vad de vill.

Enligt Aristoteles undersökning finns det fyra ämnen som man bör undervisa i: läsning, skrivning (i detta ingick räkning), gymnastik och idrott, musik och teckning. Aristoteles motiverar dessa fyra ämnen. "Läsning, skrivning samt teckning lär man sig eftersom de är nyttiga för livet och användbara till mycket, gymnastik eftersom den tränar tapperhet. Men vad gäller musiken, skulle man kunna ställa sig vissa frågor."

Efter en utveckling om fritidens betydelse återgår Aristoteles till motiven bakom musikens betydelse. "Det återstår alltså att musiken är nyttig till förströelse på fritiden, det mål som man uppenbarligen också införde den för. Man anser nämligen att musiken är en förströelse värdig fria män och placerar den där."

Även här, som på flera andra ställen i boken, antyder han att han senare i boken (vilket inte är bevarat till vår tid) kommer att förklara varför även icke nödvändiga ämnen som musik (kanske också andra ämnen) bör ingå i uppfostran.

Aristoteles slutar helt abrupt sin bok på följande sätt: "Alltså är det tydligt att man måste uppställa tre kriterier för undervisningen, nämligen medelvägen, det möjliga och det passande."

1998-2019, Sören Odensåker, Mailadress: soren.odensaker@comhem.se

Detta innehåll baseras på tanken om trovärdighet, saklighet och opartiskhet samt oberoende i förhållande till ekonomiska, politiska, religiösa, privata eller andra särintressen. Dessutom med ett källkritiskt betraktelsesätt.