DEMOKRATIN


 

Montesquieu

 Innehåll:

Fakta om Montesquieu

Charles Louis de Secondat de La Brède et de Montesquieu Den franske aristokraten, advokaten, filosofen och författaren Charles Louis Joseph de Secondat, baron av La Brède och av Montesquieu (1689-1755) föddes i Frankrike på slottet La Brède ett par mil öster om Bordeaux den 18 januari 1689.

Charles fader var baronen de Montesquieu Jacques de Secondat (1654-1713) som var född i Bordeaux, Aquitaine i sydvästra Frankrike. Fadern kom från en släkt med många militärer. Charles farfar var baronen de Montesquieu Jean Baptiste Gaston de Secondat (1612-1678) och hans farmor var Anne Jeanne du Bernet (1610-1675).

Charles moder var Marie Françoise de Pesnel (1665-1696). Hon dog i barnsäng 1696 i Bordeaux, Aquitaine. Charles morfar var baronen de la Brède Pierre de Pesnel (?-?) och hans mormor var Marie de La Serre (?-?).

Charles hade två systrar Marie och Thérése vilka båda var nunnor. Han hade också en yngre broder Joseph (1694-?) samt ytterligare två syskon en broder och en syster vilka båda dog vid sin födsel.

Charles fick en lång och grundlig utbildning. Först vid Oratorianernas berömda internatskola utanför Paris, "Le Collège de Juilly", 1700-1705. Därefter vid den juridiska fakulteten vid "Université de Bordeaux" där han tog en juristexamen den 29 juli 1708.

Samma år fick han av sin farbroder godset och baroniet Montesquieu eftersom farbrodern inte hade några egna barn. Charles kunde nu börja använda sin farbrors titel, "Seigneur de Montesquieu, Baron de La Brède". Han fortsatte sina juridiska studier i Paris, 1709-1713.

1713 återvände han till Bordeaux och blev i februari 1714 parlamentsråd vid domstolen "le Parlement de Bordeaux". Den 3 april 1716 blev han vald till Les Sciences de Bordeaux Académie. Den 13 juli 1716 ärvde han farbroderns höga befattning som parlamentspresident vid domstolen Bordeauxparlamentet "Président à mortier du Parlement de Guyenne".

Han var direktör för "Les Sciences de Bordeaux Académie" 1718-1720. Montesquieu utsågs ytterligare tre gånger till direktör 1726, 1739 och 1748.

Montesquieu publicerade sin satir "Persiska brev" anonymt i Amsterdam 1721. Europas litterära värld blev chockad av satiren. Kort efter publiceringen lämnade han sitt ämbete som vicepresident vid överdomstolen (parlamentet) i Bordeaux och flyttade till Paris.

På grund av "Persiska brev" blev han inte utsedd till ledamot av Franska akademien år 1725 utan först år 1728. Montesquieu hade nu stora skulder så han sålde den 7 juli 1726 sin befattning vid Parlement de Guyenne men med ett förbehåll att befattningen skulle återgå till släkten de Secondat när köparen dog.

Under 1728 gjorde Montesquieu resor till Tyskland, Österrike, Ungern och Italien. Under 1729 reste han i Italien samt till Tyskland och Nederländerna. Den 3 november 1729 kom han till London. Han studerade den engelska konstitutionen och blev medlem i "The Royal Society of London". Han stannade i England till maj 1731 då han återvände till godset La Brède, Bordeaux.

1746 blev han medlem i "Die Berliner Akademie der Wissenschaften". 1748 hade hans syn försvagats så han återvände till La Brède. Trots att han nu nästan var blind fortsatte han att skriva om upplysningens syn på mänskliga rättigheter.

Montesquieu fick under en resa till Paris den 29 januari 1755 en febersjukdom och dog i Paris den 10 februari 1755.


Montesquieus viktigaste böcker


Montesquieus syn på demokratin

Montesquieu idealstat är en demokrati. Om folket har den högsta makten är det en demokrati, anser han. Lagarna som reglerar rösträtten i en republik är grundläggande men det fordras också en drivkraft till för att demokratin skall överleva i ett land, anser Montesquieu, dygden. För ett demokratiskt styrt land med dygden som grundprincip skall följdriktigt lagarna stärka denna dygd hos folket.

Folket skall utse sina ministrar, sina ämbetsmän, det är grundläggande fortsätter Montesquieu. Folket behöver ledas av ett råd eller en senat. Dessa utses antingen av folket eller av ämbetsmännen. Montesquieu anser vidare att röstningen skall vara offentlig.

Montesquieu menar att folket i demokratier verkar göra vad de vill men den politiska friheten betyder inte att man får göra vad man vill. Friheten finns i demokratier men den finns där bara man inte missbrukar makten. Varje människa som har makt är benägen att missbruka den.

Montesquieu föreslår en maktbalans mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten. Detta fungerar genom att alla organ måste bli beroende av de andra två organen för att fatta beslut. Detta genom att ett beslut måste fattas gemensamt med ett annat organ eller att ett organ har vetorätt mot ett annat organs beslut.

USA:s grundare Thomas Jefferson (1743-1826) och James Madison (1751-1836) inspirerades av Montesquieus maktbalansidé. USA styrs sedan 1787 av dessa tre politiska organ.


Boken "Om lagarnas anda" (De l´esprit des lois), 1748.

Boken är indelat i trettioen böcker och i originalutgåvan bestod boken av drygt tusen trycksidor. Detta är baserat på utgåvan från 1757 i vilket Montesquieus sista ändringar finns med. Montesquieu skriver i bokens företal att han under 20 år har arbetat med boken. Många gånger har han påbörjat boken men sedan lämnat arbetet och kastat tusen gånger skrivna blad för vinden.

Montesquieu "svävar" ofta ut från sitt ämne som han har bestämt i början på varje bok, t. ex. första boken "allmänt om lagar". Dessa "utsvävningar" ökar mer och mer ju längre in i boken man läser.

I bokens första del (består av åtta böcker), första boken "allmänt om lagar" (består av tre kapitel) kapitel 1 "om lagarna i deras förhållande till olika varelser", kapitel 2 "Om naturlagar" och kapitel 3 "Om positiva lagar". Montesquieu börjar sin bok på följande sätt:

"Lagar i vidaste mening är de nödvändiga sammanhang som härleder sig från tingens beskaffenhet, och i denna bemärkelse har alla varelser sina lagar. Gudomen har sina lagar; den materiella världen har sina lagar; de intelligenser som står över människan har sina lagar; djuren har sina lagar; människan har sina lagar".

Montesquieus naturrätt

Montesquieu anser att det finns fyra naturlagar. Dessa lagar fanns i naturtillståndet.

    1. Freden är den första naturlagen, enligt Montesquieu. Han kritiserar Thomas Hobbes pessimistiska syn på naturtillståndet som allas krig mot alla.

    2. Den andra naturlagen är att människan söker föda. Människan har vissa behov.

    3. Den tredje naturlagen är att människan ser en glädje och förtjusning i samvaron med andra människor av båda könen.

    4. Den fjärde naturlagen är att människan drivs att skapa ett gemensamt samhälle. Människans förmåga till att ha kunskap är en stark drivkraft för den fjärde naturlagen, menar Montesquieu.

Olika lagar

Människor styrs av olika lagar, enligt Montesquieu:

Dessa lagar bör utformas så, fortsätter Montesquieu, att de inte skapar oreda i de principer som bör styra människor.

Andra boken "om lagar som härleder sig direkt från styrelsesättet" består av 5 kapitel.

Olika styrelseformer

Montesquieu baserar sin bok på de studier som han gör av de olika styrelseformer som fanns i bland annat antikens Aten och under Romarrikets tid och hans slutsats är att det finns tre sätt att styra ett land:

    1. I den republikanska styr hela folket eller en del av folket, styrs den av folket är det demokrati om den styrs av en del av folket är det en aristokrati

    2. I den monarkiska styr en person med fastställda lagar

    3. I den despotiska styr en enda person utan lagar eller regler men efter egen vilja och nycker

Tredje boken "om de tre styrelsesättens grundprinciper" består av 11 kapitel. Han redogör under vilka villkor dessa styrelseformer kan fungera i ett land.

Dygd (äldre ord för egenskap hos en person som har hög moral eller anses god)

Lagarna som reglerar rösträtten är grundläggande men det fordras också en drivkraft till för att demokratin skall överleva i ett land, anser Montesquieu, dygden.

Med dygd menar han "... är kärleken till demokratin; kärleken till demokratin är kärleken till jämlikhet." När dygden upphör smyger sig ärelystnaden och girigheten in i dess ställe och då förtvinar demokratin.

Han gör ett undantag då jämlikhet inte behövs för demokratins bevarande. Om demokratin grundas på handel kan det "... mycket väl vara fallet att enskilda har stora rikedomar utan att sederna är fördärvade. Detta beror på att handelsandan för med sig enkelhetens, sparsamhetens, måttlighetens, arbetets, redlighetens, lugnets, ordningens och normens anda. Så länge därför denna anda består, får de rikedomar den alstrar ingen som helst dålig verkan."

Även inom en aristokrati krävs dygden på grund av konstitutionens art men behovet av dygd är mindre än i en demokrati, anser Montesquieu.

I en monarki krävs ingen dygd för att monarkin skall funger. Det är lagarna och ärelystnad som intar dygdens plats, menar Montesquieu. I en despotisk styrelseform intar fruktan dygdens plats.

Fjärde boken: om lagar om uppfostran, bildning och fostran måste förhålla sig till styrelsesättets principer består av 8 kapitel.

Lagar om uppfostran

Dessa lagar skall vara olika efter vilken styrelseform de skall ingå.

I en monarki skall lagarna innehålla tre regler, de skall innehålla en viss förfinad förmåga, en viss oförställt uppförande och en viss bildning i uppträdandet.

I en despotisk styrelseform handlar det om raka motsatsen i en monarki inte förfina människan utan raka motsatsen att försämra människans sinnelag.

I en demokratisk styrelseform behövs all bildning som går att uppbringa. Här gäller det att rikta in sig på allmänheten och framförallt barnen i demokratin.

Femte boken "Att de lagar som utfärdas av lagstiftaren måste ha förbindelse med styrelsesättets grundprincip" består av 19 kapitel.

Lagarna

Lagarna måste, enligt Montesquieu, stå i samklang med respektive styrelsesätts grundprincip. För ett demokratiskt styrt land med dygden som grundprincip skall följdriktigt lagarna stärka denna dygd hos folket. Lagarna i en demokrati bör tvinga medborgare att inneha offentliga tjänster.

Lagarna i en monarki ska inte tvinga medborgare att inneha offentliga tjänster eftersom ämbetena är hedersbevisningar i en monarki och dessutom är en monarki grundad på ärelystnad.

Om folket i en aristokrati är dygdigt finns samma lycka som i ett demokratiskt styrt land och staten kommer att bli mäktigt. Men normalt brukar inte dygden vara rådande i en aristokrati så därför måste lagarna i en aristokrati sträva efter att en anda av måttfullhet råder, anser Montesquieu. I en aristokrati intar måttfullheten dygdens och jämlikhetsandans plats i en demokrati. I en aristokrati är två ting fördärvliga, anser Montesquieu, omåttlig rikedom samt också stor fattigdom bland adeln.

I en despotisk styrelseform råder fruktan så det behövs inte många lagar, menar Montesquieu. Fursten är lagar och stat. Montesquieu skriver att: "När Karl XII befann sig i Bender och fick höra om något motstånd i Sveriges riksdag, skrev han att han skulle skicka dem en av siba stövlar för att befalla".

Lagarna skall bland annat också ange:

Folket skall utse sina ministrar, sina ämbetsmän, det är grundläggande fortsätter Montesquieu. Folket behöver ledas av ett råd eller en senat. Dessa utses antingen av folket eller av ämbetsmännen.

Montesquieu anser vidare att röstningen skall vara offentlig. Han hänvisar till att man räckte upp händerna när man röstade i antikens Aten. Han motiverar detta med att folket behöver upplysning från de kunniga personerna bland folket.

Sjätte boken "Konsekvenserna av principerna av skilda styrelser med avseende på odelbarheten av civilmål och brottsmål, strafformen och tillfogandet av bestraffning" består av 21 kapitel.

I en monarki medges inte en sådan enkelhet med lagarna som i en despotisk styrelseform. I en monarki måste det finnas olika domstolar som underrätt och överrätt. Medan i en despotisk styrelseform finns inget för lagstiftaren att bestämma eller för domaren att dömma, anser Montesquieu.

I en demokrati är alla män jämlika vilket gäller även i en despotisk styrelseform. I en demokrati är alla män allt möjligt medan i en despotisk styrelseform är de ingenting. I en despotisk styrelseform finns inga lagar eftersom domaren själv är lagen.

Det finns lagar i en monarki och där lagarna är tydliga följer domaren dessa. Där inte lagarna är tydliga försöker domaren ändå att följa dess andemening. I en demokrati kräver konstitutionen att domaren följer lagarna.

Bestraffningens stränghet är beroende av styrelseformen. I en despotisk styrelseform är bestraffningen hårdare än i en monarki eller I en demokrati, anser Montesquieu.

Sjunde boken "Konsekvenserna av de skilda principer av de tre styrelseformerna med hänsyn till överflödsförordningen, överflöd och kvinnornas villkor" består av 17 kapitel.

I en demokrati där rikedom är jämnt fördelat uppstår inte överflöd och ju mindre överflöd ju bättre är demokratin, menar Montesquieu. Medan i en illa grundad aristokrati med en rik adel och en extrem fattig befolkning uppstår väldiga problem. I en monarki är det nödvändigt att monarken omger sig med rikedomar detta gäller även i en despotisk styrelseform. Om inte de rika slösar med sina tillgångar kommer de fattiga att svälta, menar Montesquieu.

Montesquieu skriver att Sverige har nu (boken publicerades år1748 och Sverige styrdes då av kungen Fredrik I) antagit en överflödsförordning. I en not i boken står att Sveige har förbjudit dyra viner och andra dyrbara handelsvaror.

Kvinnornas ställning i en monarki är utsatta för mycket liten inskräkning. När de kallas till domstol for de en viss frihet av domstolen. I en despotisk styrelseform fäster inte kvinnor någon uppmärksamhet förutom som föremål av prakt, anser Montesquieu. I en demokrati är kvinnan fri enligt lagarna men begränsad av sederna.

Åttonde boken "Om fördärvandet av principerna om de tre styrelseformerna" består av 21 kapitel.

Fördärvandet av principerna i en demokrati då jämlikheten blir upphävd. Då existerar inte längre god ton, ordning eller dygd, menar Montesquieu. Demokratin riskerar att övergå till aristokrati eller monarki samt slutligen till en despotisk styrelseform.

Fördärvandet av principerna i en aristokrati då adeln blir despotisk. När adelns ställning ärvs går det inte att stoppa dem utan att staten förlorar sin styrka och verksamhet, anser Montesquieu.

Fördärvandet av principerna i en monarki inträffar när prinsen i monarkin samlar all makt hos sig själv eller styr genom infall istället för med omdöme. När prinsen anser att landets tillgångar tillhör honom och domstolen är hans privata, menar Montesquieu.

I bokens andra del (som innehåller fem böcker), nionde boken "Om lagar i frågan om relationen de har till en defensiv kraft" består av 10 kapitel.

Montesquieu anser att en liten demokrati förstörs av en främmande större makts inre defekter. Han anger Romarrikets erövringar av många stater runt Medelhavet men Romarriket kunde inte erövra länder norr om floderna Donau och Rhen.

Att en förbundsstat borde bestå av stater med samma slag, i synnerhet gäller detta för demokratier, menar Montesquieu.

Tionde boken "Om lagar i relationen de har till aggresiva krafter" består av 17 kapitel.

Med avseende på krig får ett land använda våld för att försvara sig mot andra länders våld, anser Montesquieu. Men ett land bör vid ett hot om våld använda sin rätt att få hjälp vid en internationell domstol.

Elfte boken "Om lagar som åstadkommer politisk frihet i förhållande till konstitutionen" består av 20 kapitel.

Friheten

Montesquieu menar att folket i demokratier verkar göra vad de vill men den politiska friheten betyder inte att man får göra vad man vill. "Frihet är rätten att göra allt som lagarna tillåter; och om en medborgare kunde göra det som är förbjudet, skulle han inte längre ha någon frihet, eftersom de andra på alldeles samma sätt skulle ha denna befogenhet." Friheten finns i demokratier men den finns där bara man inte missbrukar makten. Varje människa som har makt är benägen att missbruka den.

Maktbalansen

Den politiska friheten i en stat är säkrast då makten i staten är delat på tre olika organ:

    1. den lagstiftande

    2. den verkställande

    3. den dömande

Montesquieu föreslår en maktbalans mellan dessa tre politiska organ. Detta fungerar genom att alla organ måste bli beroende av de andra två organen för att fatta beslut. Detta genom att ett beslut måste fattas gemensamt med ett annat organ eller att ett organ har vetorätt mot ett annat organs beslut. Inget av dessa maktorgan skall vara oberoende av något annat organ. (USA:s politiska system utgår från Montesquieus idé om maktbalans mellan president, kongress (senat och representanthus) och högsta domstolen).

Dessa tre organ skall vara skilda från varandra. Ingen person i ett av organen skall delta i något av de andra två. Här inspireras Montesquieu av Englands författning.

Den lagstiftande makten

Den lagstiftande makten borde vara folket (direktdemokrati) men då inte detta är rimligt i stora stater att folket kan sätta sig in i alla frågor är det bättre, enligt Montesquieu, att folket utser representanter (representativ demokrati) för den lagstiftande makten.

Han föreslår att den lagstiftande församlingen skall bestå av två församlingar (tvåkammarsystem) en för adelskapet och en annan församling för övriga folket. Detta för att adeln och folket har olika plikter och förmåner i staten. Medlemskapet i adelsförsamlingen bör vara ärftlig. Adelsförsamlingen skall vara en reglerande kraft mellan folkförsamlingen och den verkställande makten.

Den verkställande makten

Den verkställande makten bör en monark inneha, enligt Montesquieu. Den verkställande makten skall var ansvarig för försvaret både till lands och sjöss.

Den dömande makten

Den dömande makten bör inte vara permanent utan personerna hämtas från den lagstiftande makten. Montesquieu inspireras på denna punkt även av antikens Aten. Domarna måste tillhöra samma samhällsställning som den anklagade för att han skall vara säker på att behandlas rättvist.

Tolfte boken "Om lagarna som åstadkommer politisk frihet i förhållande till ämnet" består av 30 kapitel.

Montesquieu menar att det finns fyra olika typer av brott. Den första brottstypen drabbar religionen (t. ex. kyrkstölder), den andra är moralbrott (t. ex. sexualbrott), den tredje är brott mot allmänhetens ro och den fjärde är brott mot person (t. ex. våldtäkt). Därefter ger han exempel på olika brott som har inträffat i olika länder under tidigare århundraden.

Trettonde boken "Om förhållandet att upptagandet av skatt och storsintheten att statskontoret uppbär friheten" består av 20 kapitel.

När en demokrati har förvandlat ett land till slaveri då borde landet inte genomgå underkastelse att öka beskattningen av slavarna. Beskattningen i ett despotiskt land borde vara obetydlig, anser Montesquieu.

I bokens tredje del (som innehåller sex böcker), fjortonde boken "Om lagarna i deras förhållande till klimatets beskaffenhet" består av 15 kapitel.

Montesquieu menar att människor i ett varmt klimat har starkare passioner vilket mångfaldigar brotten. Människorna är mer ängsliga samt deras kroppar är fullständigt utan kraft, anser Montesquieu. Medan människor i kallare klimat har större energi vilket ger större självförtroende och mod. Människorna har stort sinne för nöjen och är mer storväxta samt har grova fibrer vilket innebär mindre känsliga för smärta.

Folkets mat och dryck vanor ändras från hög konsumtion i ett kallt klimat till låg konsumtion i ett varmt klimat, menar Montesquieu.

Femtonde boken "Hur det civila slaveriets lagar förhåller sig till klimatets beskaffenhet" består av 18 kapitel.

I ett depotiskt styrt land är slaveri mer acceptabelt än i andra styrelseformer, anser Montesquieu. Medan i en monarki borde inte slaveri förekomma dessutom också i en demokrati eller i en aristkrati, menar Montesquieu.

Undantag är afrikanska människor, anser Montesquieu. Anledningen till detta undantag är: "Européerna har tagit bort amerikanerna och var därför tvungna att göra slavar av afrikanerna för att kunna öppna ett sådant vidsträckt landområde." Montesquieu fortsätter sitt försvar: "Dessa varelser är helt svarta och med en sådan platt näsa att de knappast kan bli vackra", anser Montesquieu. Han fortsätter: Det är svårt att tro att Gud, som är en klok ande, skulle placera en själ, speciellt en god själ, i en sådan svart ful kropp." (I dagens läge skulle det som Montesquieu skriver i sin femtonde bok, om afrikaner, troligen vara straffbart.)

Det finns ytterligare ett skäl till slaveri, anser Montesquieu: "Det finns länder där hettan överskrider en gräns som försvagar kroppen och gör människan så lat och nedslagen att ingenting än rädslan för straff kan tvinga dem att utföra något nyttigt arbete."

Sextonde boken "Hur lagarna om slaveriet i familjen förhåller sig till klimatets beskaffenhet" består av 16 kapitel.

Enligt Montesquieu var flickorna giftasvuxna vid 8-10 års ålder i varma länder som Arabien och Indien. Vid tjugo års ålder är de gamla. Montesquieu betonar dessutom att även månggifte förekommer i dessa länder. Medan i tempererade länder är giftasåldern högre och månggifte är inte tillåtet i dessa länder, betonar Montesquieu.

(Även idag förekommer barnäktenskap och även månggifte i en del länder. Det står i kapitel 2 att Muhammed gifte sig med Chadidja när hon var fem år. De gifte sig när hon var fyrtio år men Muhammed gifte sig med Ayesha när hon var sex år.)

Sjuttonde boken "Hur lagarna om politiskt förtryck förhåller sig till klimatets beskaffenhet" består av 8 kapitel.

När man läser denna bok, sjuttonde boken, får man ha i minnet att Montesquieu levde under tiden 1689-1755. Trots detta betonar han att Europa vara mer fördelaktigt än Asien på grund av klimatet.

Men Sveriges historia visar annat under åren 1611-1721 var Sverige i krig under 72 år. Detta borde han ha kunskap om men trots detta anser han att Europa inte har förtryckt sina grannländer.

Den 8 augusti 1741, efter tjugo år av fred, förklarade Sverige krig mot Ryssland. I augusti 1742 retirerade de svenska trupperna och i augusti 1742 vid Helsingfors gav den svenska armén upp inför den ryska övermakten. Ryssland ockuperade Finland 1742-1743. Fredsvillkoren undertecknades den 7 august 1743 i Åbo. Sverige fick avträda delar av Kymmenegårds och Nyslottslän till Ryssland.

Den 13 september 1757 invaderade, utan krigsförklaring, svenska trupper in i Pommern. Detta var ett misslyckat fälttog för svenskarna eftersom de svenska trupperna var dåligt utrustade och illa förberedda på krig. Dessutom drabbades soldaterna av sjukdomar så de kunde inte fortsätta ner till Berlin. Den 7 april 1762 lyckades en svensk officer på eget bevåg ingå stilleståndsavtal med sina motståndare den 7 april 1762. Den 22 maj 1762 skrevs fredsvillkoren under i Hamburg, utan några territoriella förändringar,

Nästa krig var mot Ryssland igen, nu i juli 1788. Den 17 juli 1788 började kriget med sjöslaget vid ön Hogland vid Finska viken mellan de svenska och ryska flottorna. Den 21 augusti 1788 förklarade Danmark krig mot Sverige. Norska trupper gick över den svenska gränsen den 23 september 1788 och först in i Jämtland sedan västkusten och den 6 oktober Göteborg. Den 9 juli 1789 skrevs ett fredsfördrag mellan Danmark och Sverige.

Men kriget med Ryssland pågick fortfarande men avslutades med sjöslaget vid Svensksund vid Finska viken den 9 juli 1790. Ryssarna förlorade ungefär 60 fartyg och 9 500 man. Sverige förlorade 600-700 man och sex galärer. Ett fredsfördrag skrevs under i Värälä, Finland den 14 augusti 1790 och inga landområden ändrades.

Vi får dessutom inte glömma att Hitler ockuperade stora delar av Europa och norra Afrka. Europa har dessutom startat två världskrig första världskriget 1914-1918 och andra världskriget 1939-1945.

Adertonde boken "Hur lagarna i deras förhållande till terrängens beskaffenhet" består av 31 kapitel.

Enligt Montesquieu återfinns enväldet i bördiga länder detta beror på att människorna på landsbygden inte är måna om sin frihet medan bergiga och svårtillgängliga länder med sämre bördighet jämnar vägen för demokratin. Befolkningen på öar är mer lagda för frihet än folket på kontinenterna. Med Japan som undantag. anser Montesquieu.

Nittonde boken "Om lagarna i deras förhållande till principer som utformar den allmänna andan, sederna och vanorna hos ett folk" består av 27 kapitel.

Montesquieu förklarar vad som menas med "allmän anda": klimatet, religionen, lagarna, styrelsens grundsatser, det förflutnas exempel, sederna, vanorna bildar en allmän anda som är resultatet av dessa ting, anser Montesquieu.

Man får aldrig förändra seder eller vanor i ett despotiskt land, enligt Montesquieu. Därför att i despotiska stater finns inte några lagar, bara seder och vanor, tar man bort sederna och vanorna fördärvas allt, menar Montesquieu.

I bokens fjärde del (som innehåller fyra böcker), tjugonde boken "Om lagarna i deras förhållande till handeln, betraktad i sin art och sina enskildheter" består av 23 kapitel.

Enligt Montesquieu fullkomnar handelns lagar sederna men samtigt fördärvar lagarna sederna. Men handelns effekt är att skapa fred eftersom två länder som driver handel gör sig ömsesidigt beroende av varandra.

I ett envälde är handeln vanligtvis grundad på lyx medan handeln oftast grundas i flertalsstyrelsen på ekonomi eller hushållning, anser Montesquieu. Där det finns handel finns det tullar,

Tjugoförsta boken "Om lagarna i deras förhållande till handeln, betraktad i perspektivet av de omvälvningar denna genomgått i världen" består av 23 kapitel.

År 1748, när Montesquieus bok "Om lagarnas anda" var klar , bedrevs handel i Europa från norr till söder, enligt Montesquieu.

Romarna skapade ett stort välde i Europa, Asien och Afrika men de ville inte ha någon kontakt med övriga länder som de inte har besegrat, enligt Montesquieu.

När man upptäckte Amerika, Afrika och Asien ökade handeln mellan dessa kontinenter och Europa. Det var framförallt Frankrike, England och Holland som bedrev handel med dessa nyupptäckta kontinenter. Spanien idkade handel framförallt med Amerika, enligt Montesquieu.

Tjugoandra boken "Om lagarna i deras förhållande till penningens bruk" består av 22 kapitel.

Enligt Montesquieu bedrivs byteshandel hos "vilda" folk eller hos "civiliserade" folk som har fåtal varor. Men när folk handlar med mycket varor är det nödvändigt med mynt, anser Montesquieu. Metall är lätt att transportera.

Tjugotredje boken "Om lagarna i deras förhållande till invånarantalet" består av 29 kapitel.

I länder med betesmarker bor befolkningen glest därför att antalet sysselsatta är lågt medan länder med åkerjord sysselsätter fler människor och framförallt länder med vinodlingar sysselsätter ännu mera människor, menar Montesquieu. I länder där det växer ris krävs många människor för att tillvara ta vattnet till riset, fortsätter Montesquieu.

Enligt Montesquieu fanns det endast 150 000 familjefäder i Rom efter inbördeskriget då Caesar beslutade om en folkomröstning. Caesar beslutade om belöningar till de som hade många barn och förbjöd kvinnor, som var under 45 år och inte hade vare sig man eller barn, att bära juveler eller använda bärstol.

För att öka befolkningen, som hade sjunkit under Montesquieus liv (1689-1755), "borde man dela ut jord till alla familjer som inte ägde något och bereda dem möjlighet att nyodla och bruka denna jord", menar Montesquieu.

I bokens femte del (som innehåller tre böcker), tjugofjärde boken "Om lagarna i deras förhållande till respektive lands religion, betraktad i sina tillämpningar och i sig själv" består av 26 kapitel.

Montesquieu betonar att: "Jag skall alltså undersöka världens olika reilgioner enbart i förhållande till det goda manhämtar ur dem i den civila staten, antingen jag talar om de som har sin rot i himmelen eller om den som härstammar från jorden."

Montesquieu menar, den muhammedanska religionen betonar att be fem gånger om dagen och religionen talar endast med svärdet, så denna religion passar bäst i en despotisk styrelse. Medan den katolska religionen lämpar sig bäst i en monarki samt att den protestantiska religionen lämpar sig bäst i en demokrati (republik).

Den katolska religionen har en synlig ledare (påven) medan den protestantiska religionen har en anda av oberoende och frihet vilket folken i södra Europa inte har, anser Montesquieu. Dessutom har södra Europa ett varmt klimat medan norra Europa har ett kallt klimat, fortsätter Montesquieu.

Tjugofemte boken "Om lagarna i deras förhållande till religionens införande i respektive land och dess yttre form" består av 15 kapitel.

Lagen om celibat var mest i överenstämmelse med de länder som var mest lämpade för denna lag och för vilka konsekvenserna skulle bli fatala. I Europas södra länder, med sitt varma klimat, är celibatlagen svår att se men den har bevarats. I norra Europa där passionen är mindre livlig för celibatlagen har den dock tagits bort.

Tjugosjätte boken "Om lagarna i den förbindelse de bör ha med ordningen för de ting de reglerar" består av 25 kapitel.

Montesquieu inleder tjugosjätte bokens kapitel 1 med att räkna upp de lagar som krävs för att styra samhället: naturlagar, religionens lagar, folkrätten, politiska lagar, erövringsrätten, landets civilrätt och familjerätten, De mänskliga lagarna kan man ändra medan religionslagarna förändras aldrig, betonar Montesquieu.

I bokens sjätte del (som innehåller fem böcker) tjugosjunde boken "Om källan och den romerska lagens omkastningar med avseende på arvsföljden" består av 1 kapitel.

På Romulus tid (Romulus grundade Rom den 21 april 753 f. Kr.) hade inte kvinnor arvsrätt i Rom, enligt, Montesquieu. Romarrikets förste kejsare Augustus (27 f. Kr.-14 e. Kr.) införde möjligheten att få hjälp av en förtroendeman att skriva ett testamente. Från år 42 f. Kr. till Augustus utsågs till kejsare pågick inbördeskrig i Romarriket. En stor mängd romerska invånare dog under dessa krig. För att öka befolkningen igen utfärdade Augustus förändringar som skulle öka befolkningsantalet. Nu uppmuntrades giftermål och barnafödande i Romarriket.

Tjugoåttonde boken "Om källan och den franska civilrättens omkastningar" består av 45 kapitel.

I ett privat brev skriver Montesquieu: att skriva denna bok kostade honom så mycket tid och möda att hans hår blev grått på grund av detta.

Under det första årtusendet användes följande lagar i Frankrike: Saliska {infördes av franske kungen Klodvig I (482-509)}, Ripuarian {infördes av franske kungen Dagobert I (629-639)}, Burgundiska {infördes av burgundiske kungen Gundobad (473-516)} och Visgoth{infördes av visgothske kungen Recceswinth (649-672)}, enligt Montesquieu.

Frankrike var under denna tid indelat i många små grevskap vilket innebar att Frankrike inte hade samma språk i hela landet, under denna tid. Salic, Burgundian och Visgoth språken kom att bli mindre betydelsefulla med tiden.

Frankrikes civilrätt har också påverkats av Institutions of St Lewis samt Romersk lag, enligt Montesquieu. Den franske kungen Karl VII (1422-1461) införde en gemensam lagstiftning som var giltig inom hela Frankrike.

Tjugonionde boken "Om sättet att författa lagar" består av 19 kapitel.

I Rom skrev Caesar en lag som förbjöd människor att förvara mer pengar än sextio sestertier i sitt hem. Vilket innebar att innebar att folk lånade ut pengar till fattiga. Caesars syfte var att pengarna skulle vara i omlopp bland folk, I Frankrike skrevs en lag som förbjöd att ha pengar hemma. Ministern i Frankrike ville att pengarna skulle samlas hos en person, menar Montesquieu.

I Frankrike var falskt vittnesmål belagt med dödsstraff medan i England var samma brott inte belagt med dödsstraff, skriver Montesquieu. Enligt fransk lag lyssnade man bara på åklagarsidans vittnen medal i England lyssnade man både på åklagarsidan och försvarssidans vittnen, enligt Montesquieu.

Lagarna i Grekland och i Romarriket bestraffade den som gömde tjuvgods på samma sätt som med tjuven. Den franska lagen med sitt dödsstraff (se ovan) gjorde att den som tar emot tjuvgods kan göra detta i god tro och slippa straff, förklarar Montesquieu.

Trettionde boken "Teorin om feodala lagar bland franker i relationen de bär till inrättandet av monarkin" består av 25 kapitel.

Montesquieu anger att detta började med att germaner invaderade den romerska provinsen Gallien. (Vad gäller bildandet av Frankerriket började detta redan år 355 då gick franker över Rhen och invaderade Gallien och detta slutade med att frankerna intog området från Strasbourg till Atlanten. Det som Montesquieu skriver om i denna bok var nog invasionen som började den 31 november 406 då vandaler, alaner och sveber korsade floden Rhen in i Gallien.)

Montesquieu fortsätter med burgundernas invasion år 406 i östra Gallien och franker som invaderade norra Gallien. Dessutom visigoternas invasion av Aquitanien (södra Gallien) som började år 412 och därefter invaderade visigoterna Spanien.

Enligt Montesquieu betalades inga vanliga skatter vid den här tiden utan det var prästerna som beskattade folket till den romerska kyrkan. Under 800-talet infördes tullar vid broar och på färjor, enligt Montesquieu.

Slavar och fria män var på 800-talet tvungna att göra militärtjänst oavsätt om personen var franker, romare eller galler, skriver Montesquieu.

Trettioförsta boken "Teorin om feodala lagar bland franker i relationen de bär till deras monarkis revolutioner" består av 34 kapitel.

(Precis som i de trettio tidigare böckerna följer han inte vad han skriver i trettioförsta bokens rubrik utan behandlar andra länder än frankerriket som de tyska områdena och Romarriket.)

Montesquieu nämner i trettioförsta bokens kapitel 5 Klodvig I (kung 481-511) och hans fyra söner. (När fadern dog i Paris den 27 november 511 delades Frankerriket upp mellan hans fyra söner.)

Enligt Montesquieu var det kungen av Frankerriket Karl den store (768-814) som införde tiondet (skatt på kungens svin som gick i skogen för att bli feta) i Frankerriket.

1998-2019, Sören Odensåker, Mailadress: soren,odensaker@comhem.se

Detta innehåll baseras på tanken om trovärdighet, saklighet och opartiskhet samt oberoende i förhållande till ekonomiska, politiska, religiösa, privata eller andra särintressen. Dessutom med ett källkritiskt betraktelsesätt