DEMOKRATIN


 

Platon

Innehåll:

Fakta om Platon

Platon Den grekiske filosofen Platon (427-347 f. Kr.) föddes i maj 427 f. Kr. på ön Egina som ligger 2,5 mil söder om Aten i den Saroniska bukten. När han föddes hette han Aristoklês men fick senare smeknamnet Plátōn som betyder bred, stor.

Platon kom från en förnäm släkt. Hans fader var Ariston från Collytus (460-424 f. Kr.) och Platons farfar var Aristoklês och hans farmor var Periktionê och var dotter till Glaukon.

Platons moder var Periktionê (450-365 f. Kr.) som härstammar från den atenske statsmannen och juristen Solon (638-558 f. Kr.). Platons morfar var Glaukon (480-429 f. Kr.) och hans mormor var en dotter till Antiphon I.

Båda Platons föräldrar tillhörde gamla aristokratiska familjer. Fadern dog när Platon var ung och modern gifte om sig med den atenske diplomaten Pyrilampes.

Han hade två äldre bröder Glaukon (445-382 f. Kr.) och Adeimantus (432-382 f. Kr.) samt en äldre syster Petone. Dessutom en halvbror Antiphon.

Platon fick en litterär skolning av en lärare som hette Dionysius som också undervisade honom i musik. Han borde ha gjort sin militärtjänstgöring under tiden 410-405 f. Kr. men inga klara bevis finns om detta i några källor.

Mötet med Sokrates

År 407 f. Kr. inträffade den viktigaste händelsen i Platons liv. Hans möte med sin blivande läromästare Sokrates (469-399 f. Kr.). Sokrates var då 62 år gammal och Platon 20 år. Han skulle följa Sokrates undervisning i åtta år.

Sokrates anklagades för att fördärva ungdomen och inte tro på stadens gudar. Sokrates dömdes till döden med röstsiffrorna 360-140 av en jury bestående av 501 manliga atenska medborgare. I Aten vid denna tid utsågs en jury slumpvist så att den skulle representera hela den atenska befolkningen.

Sokrates vänner uppmanade honom att fly från fängelset för att undgå döden. De hade ordnat alla förberedelser för hans flykt. Men han vägrade och tömde giftbägaren år 399 f. Kr. efter att han hade tillbringat 30 dagar i fängelset.

Efter Sokrates död

Eftersom Platon, som Sokrates lärjunge, också riskerade förföljelser flydde han till grannstaden Megara som ligger 4 mil nordväst om Aten. Han var hos Ekulides från Megara (435-365 f. Kr.) som var en lärjunge till Sokrates. Därefter till Kyrene i nuvarande Libyen där han besökte matematikern Theodorus från Kyrene. År 394 f. Kr. var han tillbaka i Aten efter ett besök i Egypten.

Platon lämnade fastlandet för att bege sig till Taranto i södra Italien och Locri i Kalabrien (Italien). Han besökte filosofer som var pythagoréer som Archytas (428-347 f. Kr.), Echecrates och Timaios. År 387 f. Kr. fortsatte han till Syrakusa på ön Sicilien där han besökte Dion från Syrakusa (408-354 f. Kr.) som var måg till Dionysius I (432-367 f. Kr.) och envåldshärskare (tyrann) över Syrakusa (405-367 f. Kr.). Dion tillhörde en inflytelserik släkt som hade stort inflytande på Syrakusas styrelse. Efter ett år på Sicilien återvände han till Aten.

Akademin

I Aten köpte Platon ett gymnasium och en trädgård nordväst om staden. Han grundade på denna plats år 386 f. Kr. en skola för statsmän, Akademin. Undervisningen skedde i bland annat matematik, filosofi och politik. Platon tillbringade resten av sitt liv att vara chef för Akademin samt undervisa, forska och skriva på sin skola.

Skolan fick namnet efter en legendarisk hjälte i den grekiska mytologin, Akademos. Han förbinds i sin tur med det äldre namnet på platsen för Akademin utanför Atens murar, Akademeian.

Skolan fanns kvar i över nio hundra år, till år 529 e. Kr. då den bysantinske kejsaren Justinianus I (527-565 e. Kr.) stängde skolan. Han ansåg att filosofin var ett hot mot den kristna tron och förbjöd denna vetenskap och dess skolor.

Detta var den första filosofskolan organiserad som ett universitet med stadga, reglemente, elevbostäder, lärosalar, museum, bibliotek osv. Människor från alla delar av Grekland och Medelhavsvärlden kom för att följa Platons föreläsningar. Han höll sina föreläsningar utan skriftliga anteckningar.

Stängningen av Akademin i Aten startade en utvandring av filosofer som ville fortsätta i Platons anda. De fann en fristad i staden Jundishapur i provinsen Khuzistan som låg i sydvästra Persien (nuvarande Iran).

Resor till Sicilien

År 367 besöker Platon återigen Sicilien. Denna gång försöker Platon påverka Dionysius II:s (397-343 f. Kr.) styre av Syrakusa (367-357 f. Kr. och 346-344 f. Kr.). Han misslyckas dock och återvänder till Aten.

År 361 f. Kr. försökte Platon en tredje gång att påverka styret av Syrakusa. Men även denna gång misslyckades Platon. År 360 f. Kr. bevittnade Platon de olympiska spelen.

År 357 f. Kr. lyckades Dion från Syrakusa skapa en armé och med stöd från Akademins elever ta över Syrakusa och störta Dionysius II. Dion styrde Syrakusa 357-354 f. Kr..

Platon dog i Aten i maj år 347 f. Kr..


Platons viktigaste böcker

Det är astrologen och grekern Tiberius Claudius Thrasyllus (?-36 e. Kr.) som har samlat alla Platons verk så att vi idag kan tillgodo göra oss hans dialoger. Fyrahundra år efter att Platon skrev sina verk gav Thrasyllus ut Platons 35 dialoger och 13 brev, Epistles (räknas som Platons 36:e verk). Det är dessa verk som är bevarade till vår tid.

Han hade samlat in dessa från bibliotek och från privatpersoner. Thrasyllus gav dessutom ut ett antal oäkta verk som hade skrivits i Platons namn men som Thrasyllus ansåg inte var Platons. Dessa verk finns också bevarade till vår tid.

Den italienske filosofen Marsilio Ficino (1433-1499) var den förste som översatte Platons dialoger till latin (1484) så att de lärde i västeuropa kunde tillgodogöra sig hans verk.

Det finns olika åsikter om vilka verk som är skrivna av Platon och i vilken ordning de skall anges, kronologiskt eller tematiskt. Det mest trovärdiga utgångspunkten för äkthet är att utgå från vilka verk som Aristoteles har angivit som Platons verk eftersom han var samtida med Platon och en av hans lärjungar.

Utöver dialoger och brev finns 33 dikter (Epigram) bevarade. Dialogerna skrev Platon mellan år 399 f. Kr. (Sokrates död) och 347 f. Kr. (Platons död).

I alla dessa dialoger utom i "Lagarna" är det Sokrates som är huvudberättaren. De mest centrala verken av Platon är "Staten", "Statsmannen" och "Lagarna".

Det finns åtta dialoger som forskarna är oense om Platon har skrivit. Troligtvis är de skrivna av hans elever vid Akademin.

"Epistles" består av tretton brev. Forskarna är oense vilka brev som är skrivna av Platon och vilka som andra har skrivit. De flesta forskare anser att tredje, fjärde, sjunde, åttonde och trettonde breven är skrivna av Platon. Det första, andra, femte, sjätte och tolvte breven har inte skrivits av Platon medan det finns en osäkerhet med nionde, tionde och elfte breven.

"Epigram" består av 33 dikter. Forskarna är oense om dikterna är skrivna av Platon.


Platons syn på demokratin

Platon är ingen demokrat. Hans tro på den atenska demokratin försvann helt när hans läromästare Sokrates dömdes till döden. Platon menar att i en demokratisk stadsstat har ingen ansvar eller plikter. Slavar har samma frihet som sina ägare och män och kvinnor blir likställda. Frihet finns i överflöd. Det finns yttrandefrihet och frihet att göra vad man vill.

Det grundläggande felet med demokratin, enligt Platon, är att den bortser från människors olikhet. Den ställer inga krav och bortser från behovet av uppfostran. Demokratin skapar dåliga människor. Platon ansåg att det är viktigare att de personer som skall styra en stadsstat har kunskap och utbildning än att stadsstaten styrs demokratiskt.


Boken "Staten", skrevs omkring år 374 f. Kr. (Politeia).

Boken är skriven i dialogform med Sokrates som berättare. Sokrates med sällskap befinner sig i Atens hamnstad Pireus hemma hos Kefalos. Följande personer deltar där i diskussionen:

I sin bok redogör inte Platon hur en stadsstat i verkligheten var utformad utan genom att resonera om hur en stadsstat borde vara utformad. Platon är ingen empiriker, han undersöker inte verkligheten. Utan hans sätt att komma fram till slutsatser brukar kallas platoniskt. Han kommer fram till sina slutsatser genom sitt tänkande.

I bok 1 diskuterar Sokrates, med sina närvarande vänner, begreppen rättvisa och rättrådighet (känsla för vad som är rätt, det rätta) och orättrådighet.

Rättrådighet och rättvisa

Sokrates frågar sina vänner om rättrådighet och får till svar att rättrådighet består i att lämna igen åt var och en vad man är honom skyldig. Där efter inleds en diskussion mellan Sokrates och sofisten Trasymakos om rättrådighet och orättrådighet. Glaukon deltar i diskussionen under en kort tid.

Sokrates avslutar samtalet med slutsatsen att han inte vet om rättrådighet är en dygd ej heller om den rättrådige är lycklig eller ej. Trasymakos anser sig ha förlorat i diskussionen om rättrådighet och orättrådighet mot Sokrates medan Glaukon tycker inte att han har blivit övertygad av Sokrates resonemang i frågan. Han vill fortsätta diskussionen med Sokrates om att orättrådighet är bättre än rättrådighet som Trasymakos ansåg. Även Adeimantos vill nu diskutera om att orättrådighet är bättre än rättrådighet.

I bok 2 fortsätter diskussionen om orättrådighet är bättre än rättrådighet. Sokrates och Platons bröder, Glaukon och Adeimantos, deltar i diskussionen. Efter denna diskussion om rättvisa och rättrådighet kommer Sokrates och hans vänner in på hur en god och rättvis stat bör utformas.

För att kunna övertyga de båda bröderna väljer Sokrates att med hjälp av en stat (där det finns både rättrådighet och orättrådighet) förklara sin syn på rättrådighet och orättrådighet. Sokrates redogör nu för hur en god och rättvis stat bör utformas.

Statens uppkomst

En stat uppstår, menar Platon, när människor upptäcker att de behöver varandra. När människor specialiserar sig så blir allt mer effektivt. Platon menar vidare att människor är olika med olika förutsättningar vilket gör att människor vinner på att samarbeta.

Denna stat måste producera mer varor och tjänster än vad statens invånare behöver. Överskottet måste staten sälja till andra stater för att få varor och tjänster som den egna staten inte själv kan producera. Alltså behövs handel mellan stater, menar Platon. Detta i sin tur kräver handelsplatser och mynt att handla med. Staten behöver en armé för att dels erövra mer mark för att kunna expandera och dels kunna försvara sig mot andra stater.

Den aristokratiska statens tre klasser

Platons idealstat är den aristokratiska staten. Den skall byggas upp av tre klasser. Indelningen i klasser baseras efter den enskilde människans anlag, uppfostran och dennes själs tre förmögenheter förnuftet, modet och begäret. Platon betonar vidare att man inte skall vara mångsysslare utan endast sköta den syssla som man bäst har förutsättningar för.

Krigarklassen

De som tillhör krigarklassen kallas väktare. Krigarklassen innehar modet att försvara staten och erövra mer land vid behov. Platon betonar, ...att det är nödvändigt för en krigare att ha kunskap i tal och räkning... om han vill ha det minsta begrepp om en härs uppställning ...".

Den styrande klassen

En del av väktarna utsågs till den styrande klassen, filosoferna. De innehade förnuftet och visheten att styra hela staten. Eftersom det är ett fåtal av befolkningen som innehar denna vishet så är denna klass en minoritet av befolkningen.

Platon betonar att de personer som har anlag i tidig ålder skall utbildas för att bli väktare. "Som barn och ynglingar böra de få en uppfostran och en filosofisk kunskap, som är anpassad efter deras år; under denna tid, då de växa upp till män, bör man särskilt ägna omsorg åt deras kroppar, att de bliva lämpliga redskap för filosofien."

Förvärvsidkarna

Den tredje klassen förvärvsidkarna innehar begäret. Klassen består av hantverkare och köpmän. Platon betonar, "... det är ej fråga om att främst tänka på lycka för en enskild klass utan att tänka på det helas väl. Samhället måste enas till gemensam uppfattning om vad som är gott och ont.

Både rikedom och fattigdom äro av ondo och böra avskaffas. Den tudelning, varav även den minsta stat nu lider - uppdelningen i rika och fattiga - får ej förekomma i idealstaten. Och staten får ej bli så stor, att dess enhet äventyras."

I bok 3 fortsätter diskussionen om orättrådighet är bättre än rättrådighet. Sokrates och Platons bröder, Glaukon och Adeimantos, deltar i diskussionen.

Undervisning

Det viktigaste av allt för att skapa en god stat är att undervisa och uppfostra dessa tre klasser. Sokrates föreslår att stryka vissa ord i en del lektyr och poesi samt tabort det som är osant och lära ungdomarna måttfullhet. Han anger dessutom lämplig lektyr för de unga. Betonar även poesien och musikens betydelse för utbildningen av ungdomar. Dock menar han att visor med innehål av dryckenskap, veklighet och lättja samt klagande inte år lämpliga för ungdomar.

Han betonar också gymnastiken och kroppsvårdens betydelse för kropp och själ. Redan vid barndomen bör ungdomarna uppfostras i gymnastik och med gymnastisk och kroppslig ansträngningar stärka sitt moraliska mod, men inte för att stärka sina muskler.

Speciellt viktigt är undervisning i musik och gymnastik för att skapa och stärka förnuftet hos människorna genom sköna ord och lärdomar samt hålla tillbaka och mildra vreden hos personerna genom harmoni och rytm. Platon betonar vidare vikten av undervisning i tal och räkning för att öka uppfattningsförmågan.

Geometri är också en viktig kunskap att undervisa dessa tre klasser, anser Platon. Speciellt för krigarna så de kan slå läger och inta befästa platser på ett lämpligt sätt. Detsamma gäller ämnet astronomi och teorierna om kroppar, stereometri.

Uppfostran

Platon betonar, "Hela denna sysselsättning med de konster och vetenskaper, som vi nu ha behandlat, äger den makten, att den höjer den bästa delen av själen till åskådandet av det, som är bäst i tillvaron, alldeles som vi nyss funno, att det klaraste av kroppens sinnen höjde sig till betraktande av det, som är mest lysande i den timliga och synliga världen."

Platon fortsätter, "Ty en fortsatt god uppfostran och undervisning skapar goda anlag, och goda anlag, som få del i en dylik uppfostran, bli å sin sida ännu bättre än förut, ej minst med avseende på en bättre avkomma, alldeles som hos alla andra varelse." Platon menar att först vid femtio års ålder kan man se vilka personer som är lämpliga att styra både staten och de enskilda medborgarna.

Slutligen behandlas de styrande i staten och deras egenskaper samt väktare och krigares bästa levnadssätt.

Val av statens styrelseman och väktare

För att välja ut de mest lämpliga som väktare bland ungdomarna menar Platon att man skall utsätta ungdomarna för olika prövningar på amma sätt som man med unga hästar utsätter dessa för buller och larm för att se om de är skygga. Ungdomarna skall utsättas för skräckinjagande situationer och senare fresta dem med njutningar.De som klara av detta bra måste uses till statens styrelseman och väktare, anser Platon. Medan de andra skall vi visa bort.

Platons kommunism

Väktarnas levnadssätt

Platon menar att det är viktigt att både väktarna och väktarnas kvinnor får undervisning i musik och gymnastik. Väktarna och väktarnas kvinnor och barn skall ha en gemensam bostad och inta gemensamma måltider. Ingen får äga något personligt utan allt ägs gemensamt och dessutom lever alla i ett kollektiv utan familjeband. Både väktarna och krigarna får som lön av de andra medborgarna i stadsstaten vad de behöver för sitt uppehälle under året.

Platon betonar att männen och kvinnorna inte skall veta vilka barn som är deras och barnen skall inte veta vilka som är deras föräldrar. Barnen skall inte uppfostras av sina föräldrar utan tas om hand efter födelsen av sköterskor och dessa bor tillsammans med barnen i en avskild plats.

I bok 4 fortsätter diskussionen om orättrådighet är bättre än rättrådighet. Sokrates och Platons bröder, Glaukon och Adeimantos, deltar i diskussionen.

Staten är god och den måste vara vis, modig, besinningsfull och rättrådig, menar Sokrates. Därför finns Visheten (förnuftet) hos det styrande rådet (de fåtaliga väktarna), Modet (vredesmodet) finns hos krigarklassen och begäret finns hos den tredje klassen (de förvärvsidkande). Besinningen är ett behärskande av vissa lustar och begär som finns i hela staten.

Rättrådigheten består däri att varje stånd och varje människa sköter sin egen syssla och inte med mångsyssleri. Ingen människa som tillhör tredje ståndet (hantverkare och köpmän) får övergå till krigarnas klass samt ingen som tillhör krgarnas klass få övergå till de styrandes klass förrän de är värdiga denna flytt.

Sokrates fortsätter: rättrådighetens väsen finns i att var och en sköter sin egen syssla vare sig det gäller att styra eller att lyda. Orättrådighet är däremot en förvirring och oro i själens olika delar och den sämre delens uppror gentemot den bättre.

I bok 5 diskuteras de fyra oriktiga statsförfattningar. I diskussionen deltar Sokrates och Glaukon, Polemarkos, Adeimantos och Trasymakos. Dessa avbryter nu Sokrates och tvingar honom, mot hans vilja, att redogöra först för hans åsikter om kvinnornas ställning i staten.

Kvinnornas ställning i staten

Till väktarna bör även de mest lämpligaste kvinnorna tillhöra, anser Sokrates, så därför skall dessa också uppfostras och undervisas på samma sätt som de mest lämpligaste männen. Alla, män som kvinnor, ska ha gemensam bostad och gemensamma måltider. De skall inte äga något personligt utan de skall alla leva tillsammans.

Sokrates nämner att alla kvinnliga väktare tilllhör alla manliga väktare och alla väktarnas barn tillhör alla väktare. Sokrates nämner dessutom att filosoferna skola bli kungar i staten eller att kungarna skola bli filosofer. En filosof strävar efter vishet och sanning efter hela visheten och hela sanningen, betonar Sokrates.

I bok 6 diskuteras ytterligare att det är filosoferna som bör vara de som styr staten. Detta trots att det bara är några få filosofer som blir äkta filosofer, anser Sokrates. Vidare diskuteras hur viktig en bra uppfostran är för blivande väktare. I diskussionen deltar Sokrates och Glaukon, Adeimantos och Trasymakos.

Kraven på blivande väktare

Blivande väktare skall av naturen ha ett gott minne, lätt att lära sig, vara storsinnad, behaglig, vän, sanningsägare, rättrådig, ha mod och besinning, föreslår Sokrates. Adeimantos anser att de flesta filosofer inte har de krav som Sokrates nu har nämnt. Sokrates svarar på Adeimantos kritik. Detta beror på att filosoferna har fått ett dåligt rykte och ryktet är ogrundat. Sokrates betonar att de bästa väktarna i staten måste vara filosofer.

I bok 7 diskuteras Platons klassiska tanke. Du befinner dig i en underjordisk grotta i vilket dagsljuset strålar in genom grottans ingång. I grottan sitter människor som är fastbundna så att de endast kan se den bortre väggen i grottan.

Ovanför och bakom dem finns en eld på avstånd och mellan elden och de fastbundna finns en väg som går längs en mur. På denna väg går människor med olika redskap. De fastbundna människorna i grottan ser endast skuggorna av dessa människor. Dessa skuggor anser de fastbundna människorna vara verkligheten.

Platon anser att människorna i grottan befinner sig i den sinnliga världen medan filosoferna har lyckats befria sig och uppstigit till ljuset där tankens och ideernas värld finns. Men filosoferna måste återvända till den sinnliga världen i grottan för att med sin kunskap hjälpa de övriga som finns kvar i grottan.

Sokrates diskuterar betydelsen av kunskaper i talkonst, räknekonst, geometri, astronomi, musik och slutligen dialektik under fem år. för krigare (väktare). När dessa män och kvinnor är 50 år gamla väljs de ut som har klarat denna utbildning till filosofer, avslutar Sokrates. I diskussionen deltar Sokrates och Glaukon.

I bok 8 återkommer Platon till det ämne som han hade tänkt att låta Sokrates diskutera i bok 5, de fyra oriktiga statsförfattningar, men som han då hade blivit avbruten av Polemarkos och Adeimantos. I denna diskussion deltar Sokrates och Glaukon samt Adeimantos.

Platon menar att det finns lika många dåliga statsförfattningar som det finns dåliga mänskliga karaktärer. Han beskriver dessa statsformer och orsakerna till varför de kan uppstå.

Platons idealstat

Platons idealstat är den aristokratiska eller konungsliga statsförfattningen som han anser vara god och rättrådig. Den aristokratiske eller kungslige mannen är den bästa av alla människor, anser Platon. Människans karaktär försämras ju längre ner på Platons rangordning vi förflyttar oss.

De fyra dåliga statsförfattningarna

Den timokratiska statsförfattningen

När inte väktarna och krigarna följer de råd som Platon har angett utan dessa istället bara berikar sig själva uppstår strider och våldsamheter mellan dessa grupper vilket gör att konungsliga författningen nu uppstår istället. Den ligger mellan aristokratin och oligarkin anser Platon.

Denna statsförfattning utvecklas ur Platons idealförfattning den aristokratiska eller konungsliga författningen när man inte följer Platons råd. Den timokratiska människan kännetecknas av ärelystnad och vinningslystnad samt är egenkär och inbilsk. Han är ivrig lyssnare men ingen skicklig talare samt älskar makt och ära samt kroppsövningar och jakt.

Platon anger Kreta och Sparta som exempel på denna statsförfattning.

Den oligarkiska statsförfattningen

Denna statsförfattning baseras på förmögenhetsprincipen, anser Platon. De rika har makten och de fattiga står utan makt. Det som förstör timokratin är att mer rikedom samlas hos enskilda personer. De rikaste bestämmer, med eller utan vapenmakt, att de som har en viss storlek på förmögenheten har makten i staten. Detta innebär ett fåtalsvälde, oligarki.

Den oligarkiska människan kännetecknas av snålhet och vinningslystnad samt sparsamhet och arbetsam. Det som förstör oligarkin är att de fattiga accepterar inte att de rika bestämmer i staten. De fattiga besegrar de rika och somliga dödas av de fattiga medan andra rika drivs i landsflykt.

Den demokratiska statsförfattningen

Denna övergång till demokrati kan ske antingen med eller utan vapenmakt. Denna statsförfattning baseras på att friheten och jämlikheten råder i staten. Det råder folkvälde i en demokrati.

De fattiga fördelar dock ämbeten och politiska rättigheter lika med de rika som är kvar i staten. Som regel fördelas dessa ämbeten genom lottdragning. Atens statsförfattning är ett exempel på denna typ av statsförfattning.

Platon beskriver vidare hur en demokratisk människa har för karaktär. Människorna är fria och i staten finns yttrande- och handlingsfrihet. Man kan göra vad man vill, fortsätter Platon.

"Än ägnar han sig åt dryckjom och flöjtspelerskor, och än dricker han vatten och fastar. Än idkar han kroppsövningar, och än är han overksam och bryr sig ej om någonting, och än sysslar han med filosofin. Ofta kastar han sig in i politiken, rusar upp och talar eller handlar alldeles som det faller honom in. Blir han avundsjuk på några krigare, rusar han dit, för att kanske i nästa ögonblick störta över till affärsmännen, om de väcka hans svartsjuka. Det finns ingen hållning eller lagbundenhet i hans liv; och han kallar ett dylikt liv för behagligt, fritt och lyckligt, och han fortsätter därmed oavbrutet."

Den tyranniska statsförfattningen

En envåldshärskare uppstår ur folkledaren i en demokrati. Den obegränsade friheten i en demokrati förstör detta statsskick och dess fullständiga motsats växer till, tyranniet. Tyrannen är först mild men övergår mer och mer till hänsynslöshet mot sina fiender. Platon ger exempel på ett självhärskardöme, Dionysos I i Syrakusa.

I bok 9 låter Platon Sokrates fortsätta att behandla den tyranniske mannen och den demokratiske mannen. Därefter återkommer diskussionen om rättrådighet och orättrådighet. I denna diskussion deltar Sokrates och Glaukon samt Adeimantos.

I den tyrraniska staten råder fattigdom och fruktan. Platon menar att den tyranniska staten är den värsta av alla statsförfattningar. Den är den raka motsatsen till Platons ideal stat, den aristokratiska eller konungsliga staten. Likadant är det med den tyrraniska människan. Denna människa är den sämsta av alla människor.

Rättrådighet och orättrådighet

Sokrates bad Glaukon att rangordna de ovan angivna statsförfattningarna från den bästa till den sämsta. Glaukon ansåg att den konungsliga författningen var bäst därefter kom den timokratiska författningen, den oligarkiska, den demokratiska och sist den tyranniska.

I och med detta ansåg Sokrates att Glaukon nu har förklarat att den bäste och rättrådigaste vara den lyckligaste och att denne är den mest konungslige och är också konung över sig själv. Medan den uslaste och orättrådigaste även är den olyckligaste och denne har den mest tyranniska karaktären samt dessutom utöver det svåraste tyranni både över sig själv och över staten. Glaukon instämmer i detta.

I bok 10 efter en inledande diskussion om poesiens betydelse i idealstaten fortsätter Sokrates resonemanget om rättrådighet och dygd. I denna diskussion deltar Sokrates och Glaukon.

Platon avslutar diskussionen om rättrådighet och orättrådighet på följande sätt. Sokrates säger: "Jag vill således säga, att de rättrådiga, när de blir äldre, bekläda i sin egen stat vilka ämbeten de själva önska, att de gifta sig i vilken familj de behaga, bortgifta sina döttrar med vilka de vilja."

"Och å andra sidan påstår jag om de orättrådiga, att det stora flertalet av dem, om de också i sin ungdom lyckas att dölja sin verkliga natur, dock mot slutet av sitt liv bliva upptäckta och utskrattade; på sin ålderdom bli de olyckliga och skymfas av både främlingar och infödda, samt bli utsatta för hugg och slag och annan rå misshandel, som du med rätta uttryckte det."

1998-2019, Sören Odensåker, Mailadress: soren. odensaker@comhem.se

Detta innehåll baseras på tanken om trovärdighet, saklighet och opartiskhet samt oberoende i förhållande till ekonomiska, politiska, religiösa, privata eller andra särintressen. Dessutom med ett källkritiskt betraktelsesätt.