Historia


 

Homo sapiens

Innehåll:

Inledning

Den israeliske professorn i historia Yuval Noah Harari (1976) har skrivit boken "Sapiens - En kort historik över mänskligheten", 2012 (Sapiens - A Brief History of Mankind). Boken börjar 13,5 miljarder år sedan då universum började bildas med Big Bang. Den handlar dock om tre olika revolutioner. Den kognitiva revolutionen som inträffade för 70 000 år sedan, jordbruksrevolutionen som inträffade för 12 000 år sedan och den vetenskapliga revolutionen som inträffade för 500 år sedan.

Charles Robert Darwin

Charles DarwinDen brittiske naturforskaren Charles Robert Darwin (1809-1892) är den moderna biologins fader. Han framför i sin bok "Om arternas uppkomst", 1859 (On the Origin of Species by Means of Natural Selection) teorin att arterna långsamt ändras genom ett naturligt urval som gagnar de som bäst anpassar sig till sin omgivning. (Nu vet forskarna att denna evolution beror på genetiska förändringar hos arter så att det skapas nya arter. Detta gäller även för oss människor. Vi har utvecklats genom genförändringar hos primater).

På grund av sin goda privatekonomi behövde Darwin aldrig arbeta för sitt uppehälle utan kunde, som självlärd, forska inom sitt stora naturvetenskapliga intresse.

Han blev erbjuden att medfölja på en jordenruntresa med fartyget HMS Beagle mellan den 27 december 1831 och den 18 oktober 1836. Resans syfte var att konstruera en bättre karta över sydamerikas kust och att utföra gradmätningar samt upprätta kronometerstationer.

Fartyget avseglade från Plymouths hamn i sydvästra England, runt sydamerikas södra udde, upp längs Chiles kust till Galapagosöarna, ut i Stilla havet till Tahiti, vidare till Tasmanien, till Afrikas södra udde och efter fyra år, nio månader och fem dagar återkom fartyget till Falmouth i sydvästra England. Hela resan finns beskriven i hans bok "Voyage of the Beagle", 1839.

Tackvare fartygets välförsedda bibliotek och Darwins geologiska undersökningar och insamlandet av naturhistoriska prover (både fossiler och levande djur och växter) under resan. Kom han fram till att teorin att "en art faktiskt förändras till en annan art".

Darwin diskuterar i sin bok "Människans härkomst och könsurvalet", 1871 (The descent of man and selection in relation to sex) människans plats i den evolutionära hierarkin. Hur det naturliga urvalet mellan individer, evolutionens drivande kraft, kunde tänkas påverka det sociala samspelet.

Alfred Russell Wallace

Alfred Russell WallaceÄven den brittiske naturhistorikern Alfred Russell Wallace (1823-1913) framför samma teori i en uppsats "On the Tendency of Varieties to depart indifenitely from the Original Type", 1858 som Wallace inlämnade till "Linnean Society of London" (Linnésällskapet i London) 1 juli 1858. Darwin inlämnade samtidigt sin uppsats "On the Perpetuation of Varieties and Species by Natural Means of Selection" till "Linnean Society of London".

Wallace och Darwin blev mycket goda vänner och de publicerade sina böcker tilsammans.

Under en resa till Borneo och Indonesien samlade Wallace in växt- och djurarter. Efter dessa studier skrev han i en uppsats "On the law, which has regulated the introduction of species", 1855 teorin att nya arter tenderar att uppstå i områden där det tidigare finns närbesläktade arter.

Arternas utveckling

"The International Commission on Stratigraphy (ICS)" har fastställt en geologisk tidsskala som delar in den tid som har förflutit sedan Jorden skapades i olika eon och dessa i sin tur i olika eran.

Den geologiska eon, Hadeikum 4,56-4,03 miljarder år sedan

Denna första eon är inte indelat i några eran eftersom Hadeikum börjar när första sammansmältningen av fastmateria inträffar och pågår tills den äldsta kända bergarten har bildats.

Jorden bildades för 4,567 miljarder år sedan då stora och små ihopklumpade rester, efter Solens bildande, fördes samman av Jordens gravitation. Detta har forskarna fått fram genom Radiometrisk datering. Man bestämmer åldern på bergarter, fossil, m. m. genom att mäta det radioaktiva sönderfallet hos olika isotoper (t. ex. Hafnium och kol).

Kol-14-metoden bygger på att ett antal olika sorters kol finns i allt levande. Växter tar ständigt upp ett nytillskott av kol från luften i form av koldioxid och det blir sedan del av vävnader hos djur som äter växter eller andra djur. Kolisotopen kol-14 genomgår radioaktivt sönderfall med en halveringstid på 5 730 år.

För 4,28 miljarder år sedan svalnade Jordens ytskikt och en 19 kilometer tjock skorpa hade bildats. Nu började kontinentalplattor uppstå och röra på sig och vatten samlade sig och bildade grunda hav.

Den geologiska eon, Arkeikum 4,03-2,43 miljarder år sedan

Arkeikum börjar när jordskorpan har bildats som små öar i ett grunt hav. Denna geologiska eon delas in i fyra olika eran.

Den geologiska eran, Eoarkeikum 4,03-3,49 miljarder år sedan

För 3,8 miljarder år sedan var de största meteoritnedslagen över. Eftersom Jordens inre del var betydligt varmare, som idag, och Plattektoniken hade satt fart förändrades Jordens yta. Jordens yta täcktes av vatten till 80-90%.

Forskarna anser att det var encelliga mikrober (t. ex. bakterier och arkéer) som utvecklades först på jorden för 3,8 miljarder år sedan (10 miljarder år efter "The Big Bang") på oceanernas bottnar vid varma, svavelhaltiga källor. Forskarna tror att de livnärde sig på metan.

Den geologiska eran, Paleoarkeikum 3,49-3,24 miljarder år sedan

Forskare har i västra Australien hittat världens hittills kända fossil. Det är celler från bakterier som levde för 3,4 miljarder år sedan i en havsstrand. Havsvattnet var då 45 grader varmt och det fanns knappt något syre i atmosfären. Bakterierna levde troligtvis på svavelhaltiga kemiska föreningar.

Den geologiska eran, Mesoarkeikum 3,24-2,78 miljarder år sedan

Stromatoliter består av växelvisa skikt av lager med fossila mikroorganismer, framförallt cyanobakterier. De var den dominerande livsformen på Jorden vid denna tid. Cyanobakterier lever genom fotosyntesen, denna process behöver vatten, koldioxid och solljus. Processens biprodukter är syre och kolhydrat.

Den geologiska eran, Neoarkeikum 2,78-2,43 miljarder år sedan

För 2,5 miljarder år sedan bildades syre i atmosfären genom att encelliga livsformer (t.ex. Cyanobakterier) omvandlade solens energi till syre genom fotosyntesen.

Den geologiska eon, Proterozoikum 2,43- 542 miljarder år sedan

Proterozoikum börjar när syrenivån ökade med hjälp av encelliga livsformer. Men syrenivån var bara 0,1% av vad syrenivån är i vår tid. Troligen var det den låga syrenivån som gjorde att det dröjde länge innan andra livsformer utvecklades. Det var först i slutet av Proterozoikum som mer utvecklade levande varelser utvecklades. Denna geologiska eon delas in i tre olika eran.

Den geologiska eran, Paleoproterozoikum 2,43-1,6 miljarder år sedan

För 2,3 miljarder år sedan inträffade, troligtvis för första gången, "snöbollsjorden" (Snowball Earth). Hela jordklotet eller nästan hela jordklotet var istäckt. Detta inträffade på grund av mycket låg vulkaniskaktivitet på Jorden. När isen så småningom smälte (efter 200 miljoner år) ökade syrenivån i atmosfären, tror forskarna.

För 2 miljarder år sedan bildades eukaryoter som har interna organ (organeller). Till skillnad från bakterier och arkéer har eukaryoter en cellkärna där generna lagras i form av DNA.

Den geologiska eran, Mesoproterozoikum 1,6-1 miljarder år sedan

För 1,5 miljarder år sedan bildade eukaryoter mer komplexa livsformer. Förfäder till moderna växter, svampar och djur. Vilka genom evolutionen blev flercelliga 1,2 miljarder år sedan.

Den geologiska eran, Neoproterozoikum 1-0,542 miljarder år sedan

För 770 miljoner år sedan återigen uppstod "snöbollsjorden" (Snowball Earth).

För 650 miljoner år sedan inträffade ett kraftgt vulkanutbrott på Jorden som dödade 90% av Jordens alla arter. På grund av vulkanutbrottet förstördes ozonlagret. Det var detta som dödade 90% av Jordens arter.

För 630 miljoner år sedan bildades de första djuren som hade en bilateral symmetri. Djuret hade t.ex. en ovan- och bottensida eller fram- och bakdel. Djuret var förmodligen någon form av mask t.ex. Vernanimalcula.

För 600 miljoner år sedan hade en superkontinent bildats vid Sydpolen, Pannotia. Detta innebar att en stor del av de levande varelserna dog. Då deras livsbetingelser hade kraftigt förändrats när klimatet blev betydligt kallare och stora delar av södra halvklotet var täckt av ett tjockt lager av inlandsis. Denna sträckte sig nästan till ekvatorn.

För 570 miljoner år sedan förflyttades kontinentalplattorna ifrån varandra så vattencirkulationen åter förde varmare klimat till kontinentalplattorna och större områden av havskuster hade åter bildats. Då fanns bättre villkor för de levande varelserna. Nu under den kambriska explosionen utvecklades flercelliga varelser.

För 560-550 miljoner år sedan bildades de första djuren, Coronacollina acula, som hade hårda kroppsdelar och ett yttre skelett. Det var fem centimeter lång, försedd med taggar och hade en kroppsform som en fingerborg.

Den geologiska eon, Fanerozoikum 542- miljoner år sedan

Under denna eon utvecklas livsformer som andas syre och lämnar havet för att leva på land och i luften. Dessa livsformer utvecklades till 45 meter långa dinosaurier och till Homo sapiens. I denna geologiska eon lever vi människor idag. Denna geologiska eon delas in i tre olika eran.

Den geologiska eran, Paleozoikum 542-251 miljoner år sedan

För 530 miljoner år sedan bildades maneter och olika fiskar i haven.

För 500 miljoner år sedan tog sig ett djur (t. ex. euthycarcinoids) upp på land och utvecklade sig till leddjuren som lever idag. Den första arten som utvecklades på land anses vara mossor (475 miljoner år sedan). För 439 miljoner år sedan bildades de första träden på land.

För 440 miljoner år sedan dog 60% av de ryggradslösa djuren. För 400 miljoner år sedan kom det första djuret på land som var skorpionen. I en 80 meter djup spricka i bergrunden utanför Oskarshamn har forskare i geokemi hittat mineralkristaller och kemiska signaturerna av kristaller. Detta visar att det har levt mikroorganismer i sprickan för 400 miljoner år sedan. De levde på sulfat och bildade sulfid som i sin tur har bildat mineralkorn.

Ett åtta millimeter långt insektsfossil har hittats. Insekten levde för 370 miljoner år sedan. De första reptilerna bildades för 363 miljoner år sedan.

De första landlevande fyrfotingarna (tetrapoder) levde för ungefär 360 miljoner år sedan. Däggdjuren kom först för 350 miljoner år sedan men ökade i antal först efter en plötslig temperaturhöjning på jorden för 55 miljoner år sedan.

En forskargrupp har gjort omfattande DNA-analyser av däggdjursfossiler för att försöka spåra deras ursprung. Slutresultatet är ett omfattande släkträd över jordens alla 4 500 däggdjur. Ett fossil av ett moderkaksförsett däggdjur, Juramaia sinensis, har hittats i Kina. Fossilfyndet är det hittills äldsta av ett däggdjur som har en moderkaka. Djuret levde för 160 miljoner år sedan och liknade en nutida näbbmus.

Den geologiska eran, Mesozoikum 251–66 miljoner år sedan

För 250 miljoner år sedan utplånades över 95 procent av arterna i havet och 70 procent av alla djur på land. Orsaken var en vulkan i Sibirien som sprutade ut bland annat koldioxid och tungmetaller under hundratusentals år. Ryggradsdjur utvecklades nu.

Dinosaurierna var den landlevande djurgrupp som dominerade under denna geologiska era. Några få dinosaurier var mindre än en meter
långa. De flesta av denna djurart var längre de största var 45 meter långa.

Den kinesiske paleontologen professor Xu Xing (född 1969 i Xinjiang, nordvästra Kina) vid "Institutet för paleontologi" (institutet tillhör den "Kinesiska Vetenskapsakademin" i Peking), anser att alla dinosaurier var mer eller mindre täckta av fjädrar. En del dinosaurier var helt täckta medan andra bara hade fjädrar runt ögonen eller munnen, som en mustasch. De dinosaurier som levde för 230 miljoner år sedan hade mer primitiva fjädrar, som mer liknade hårstrån.

År 1861 hittades, i Solnhofen, Bayern i södra Tyskland, det äldsta fossilet av en fågelliknande dinosaurievarelse Archaeopteryx. Den levde för 150 miljoner år sedan och forskare vid Brown University i USA anser att den kunde flyga. Denna fågel var stor som en korp och är den äldsta nu kända fågeln. Syrehalten i atmosfären var 30% jämfört med dagens 21%. Detta gynnade utvecklingen av flygande arter t.ex. jättesländor som hade en kropp som var 3x35cm lång och med en vingbredd på 70cm.

För 130 miljoner år sedan utvecklades fruktproducerande växter. Dessa första frukter var mindre än knappnålshuvuden och deras uppgift, anser forskare, vara att skydda fröna från insektsangrepp.

För 85 miljoner år sedan bildades de första primaterna dessa var små samt nattlevande och levde ensamma.

För 80 miljoner år sedan utvecklades många olika arter av fruktproducerande växter. Detta på grund av klimatförändringar. Det blev varmare och fuktigare vilket skapade regnskogar på Jorden. Detta gynnade fruktproducerande växtarter som nu blev den största gruppen växtarter. Deras fröer ökade i storlek men detta innebar att fröspridningen blev ett problem. Djur utvecklades som var specialiserade fruktätare vilket innebar att frön, frukter och fruktätare blev allt större.

Den geologiska eran, Kenozoikum 66- miljoner år sedan

För 66 miljoner år sedan utplånades hälften av jordens liv, inklusive alla dinosauriearter.

För 52 miljoner år sedan hade det utvecklats primater som levde i stora grupper med både honor och hanar, enligt forskare. För 16 miljoner år sedan utvecklades primater som levde i par men också arter som levde i haremsliknande grupper.

De första hominoiderna bildades för 36 miljoner år sedan.

Yttre påverkan på evolutionen

Under de senaste 600 miljoner åren har jorden drabbats av omkring 15 katastrofer för biologiskt liv. Vid fem av dessa katastrofer utrotades mer än hälften av jordens arter.

I boken "Evolution since Darwin. The first 150 years", 2010 betonas att de senaste årmiljonerna, då den moderna människans föregångsarter och även tiden som Homo sapiens levt på jorden, inträffade kraftiga globala klimatsvängningar. Dessa påverkade utdöende Homininsläkterna och de första Homoarternas levnadsvillkor. Under de senaste hundra tusen åren har särskilt drastiska klimatsvängningar inträffat. De arter som har klarat klimatsvängningar bäst är de som har haft en god förmåga att samarbeta och utväxla erfarenheter med andra individer. Ett allt mer ordrikt språk underlättade kunskapsöverföringen.

Under Homo sapiens 200 000 år har vår arts sociala och kulturella kompetens expanderat kraftigt. Detta kan ses som ett stöd för tesen att sådana prövningar kan öka styrkan i urvalsprocesserna och höja tempot i utvecklingen av nya anpassningar, menar professorerna Peter Richerson (professor emiritus vid "Department of Environmental Science and Policy University of California, Davis") och Robert Boyd (professor vid "Department of Anthropology University of California, Los Angeles") i boken.

Genetisk och kulturell evolution ha samverkat eller växelspelat även i den evolutionära process som utgör Homo sapiens historia. Detta har inneburit att Homo sapiens har kunnat och kan leva i extrema miljöer som inuiter i Arktis eller beduiner i Sahara.

Arternas död

Enligt forskare vid det skotska "Saint Andrews universitet" (University of St Andrews) kommer alla arter på jorden att dö ut innan Solen kollapsar och blir en vit dvärg.

Om 1 miljard år kommer jordens medeltemperatur vara drygt 50 plusgrader. Detta innebär att kolcykeln i atmosfären bryter samman och oceanernas vatten kommer att avdunsta. Detta innebär att koldioxidhalten i atmosfären sjunker. Slutligen blir koldioxidhalten så låg att alla högre växter dör på jorden.

Då växterna minskar i antal innebär att syrehalten minskar i atmosfären och efter ytterligare några hundra miljoner år kommer djurarter att dö pågrund av dels växternas försvinnande och dels pågrund av syrebristen.

Forskarna tror att ryggradslösa djurarter kommer att klara sig längst. Därefter försvinner insektsarterna pågrund av brist på föda. 100 miljoner år efter att de högre växterna dog ut finns inget synligt liv på jorden.

Encelliga mikrober (t. ex. bakterier och arkéer) kommer att leva kvar på jorden ytterligare en tid men om 1,8 miljarder år har jordens medeltemperatur stigit till 150 plusgrader. Där går gränsen för vad livet på jorden klarar men de encelliga mikrober som lever i skyddade områden på jorden kommer att klara sig ytterligare 1 miljard år.

Om 2,8 miljarder år överlever inte dessa encelliga mikrober längre vilket innebär att det finns ingen levande organism kvar på jorden.


Hominoiderna

Hominoiderna (människoaporna) är en överfamilj inom ordningen primater. Dessa har ett gemensamt ursprung. De första hominoiderna bildades för 36 miljoner år sedan. Ur hominoiderna utvecklades två familjer:

    1. Gibboner (Hylobatidae). För 18 miljoner år sedan utvecklades Gibboner med fyra släkten:

      1. Hylobates. Det finns sex arter vilka lever i tropiska regnskogar inom området Sydkina, Burma, Thailand, Kambodja, Malasya och Indonesien.

      2. Hoolock. Det finns två arter vilka lever i tropiska regnskogar inom området östra Indien, Burma, östra Bangladesh och sydväastra Kina.

      3. Symphalangus. Det finns en enda art Siamang som lever i tropiska regnskogar inom området södra Malackahalvön och Sumatra.

      4. Nomascus. Det finns fem arter vilka lever i tropiska regnskogar inom området södra Kina, Vietnam, Laos och östra Kambodja.

    2. Hominider (Hominidae) består av två släkten och en underfamilj:

      1. Pongo. Det finns två arter borneoorangutangen och sumatraorangutangen. Orangutangen (namnet kommer från det malajiska ordet Orang Hutan som betyder skogsmänniska) lever i tropiska regnskogar på öarna Borneo och Sumatra.

      2. Gorilla. Det finns två arter västlig gorilla (gorilla gorilla) och östlig gorilla (gorilla beringei). Västlig gorilla lever inom området södra Kamerun, västra Centralafrikanska republiken, Ekvatorialguinea, Gabon och Kongo-Brazzaville. Det finns ungefär 175 000 av arten gorilla gorilla. Östlig gorilla lever i Virungabergen som ligger på gränsen mellan Kongo-Kinshasa, Rwanda och Uganda samt i en nationalpark i Uganda. Det finns ungefär 5 000 av arten gorilla beringei.

      3. Homininer (Homininae). De kännetecknas i sitt sätt att förflytta sig, kosten, reproduktionen (två till tre års mellanrum) och allmänt uppträdande. De är vanligtvis tvåbenta och går på sina bakben samt har ett annorlunda sätt att tugga maten (roterande tuggning). Två släkten lever fortfarande medan tre släkten är utdöende:

        1. Pan. Det finns två arter Schimpans (Pan troglodytes) och Bonobo (Pan paniscus). Schimpansen lever i västra och mellersta Afrika från Senegal till Tanzania. Det finns mellan 172 000 till 200 000 schimpanser. Bonobo lever i Kongo-Kinshasa. Det finns ungefär 50 000 bonobo.

        2. Utdöende släkten. Ardipithecus, Australopithecus och Paranthrop.

        3. Homo

Hominider

Pongo

För 14 miljoner år sedan utvecklades gruppen Pongo (orangutangen) från denna gemensamma gren av hominoider. För 400 000 år sedan utvecklades Pongo till två arter borneoorangutang (Pongo pygmaeus) och sumatraorangutang (Pongo abelii). Det finns idag 50 000 Pongo pygmaeus och 6 000 Pongo abelii.

Gorilla

För 7,5 miljoner år sedan utvecklades gruppen Gorilla (gorillan) från denna gemensamma gren av hominoider. Det finns idag 150 000 gorillor.


Homininer

Pan

För 7-4 miljoner år sedan utvecklades, från denna återstående, gemensamma grenen av hominoider som heter Pan, schimpansen och bonobon. Det finns idag 200 000 schimpanser och 20 000-50 000 bonoboer.

Schimpansen

Schimpansen formar kvistar och strån så att de kan använda dessa som redskap för att ta upp termiter från deras underjordiska gångar. Primatforskare anser att detta redskapsbyggande uppstår via social inlärning bland schimpanserna.

Det finns inget vedertagen definition av ordet kultur som för ordet socialisation "förmedling och inlärning av färdigheter som medför att individen formas till en personlighet". Men man brukar definiera ordet kultur, i dessa sammanhang, som "mängden av alla de sedvänjor, regler och prylar som finns i en avgränsad grupp och som fortlever genom att individerna använder varandra som förebilder". Primatforskare som har studerat schimpanser ser utöver redskapstillverkning även sociala signaler, genom att beteenden överförs från individ till individ inom schimpansgrupperna.

Bonobon

En del forskare anser att bonobon är vår närmaste släkting. Men dess beteende är kontroversiellt bland andra forskare. Bonobon upptäcktes först år 1929.

Den nederländske primatologen och etologen Frans de Waal (1948-) har forskat om bonoboernas beteende. Bonobon har ett mer fredligt beteende och deras sexliv är helt annorlunda än hos schimpansen. Det är bonobonhonan som dominerar i flocken. De har gärna sex med samma kön och löser konflikter i flocken med sex.

Utdöende släkten

Evolutionen

Nu började utvecklingen från primater till människor. Evolutionen gjorde att primater förändrades till att använda en upprätt gång, få större hjärna, händer med motstående tummar och talförmåga. Vidare inträffade en genetisk mutation som förhindrade uppbyggnad av kraftiga käkmuskler som hos primater. När dessa käkmusklers fästen i kraniet förminskades uppstod möjlighet för förändringar t.ex. för hjärnan att öka i storlek.

De tidiga människorna utvecklade ett samspel mellan individer och tillverkning av redskap för att kunna överleva i olika miljöer. Denna process tog lång tid. Det var först för 200 000 år sedan som Homo sapiens började utvecklas.

Paleontologerna

För 8-6 miljoner år sedan utvecklades utdöende släkten från denna gemensamma gren av hominoider. Forskarna (Paleontologerna) är inte överens i vilken betydelse de olika Homininerna har spelat i den mänskliga evolutionen. Denna osäkerhet illustreras av de olika namn som finns inom Homininerna. Forskarna har svårt att vara överens hur de olika Homininerna som har hittats hittills har för relationer med varandra. Därför kan vissa grupper byta namn eller slås ihop när forskarna blir överens om detta.

Klimatförändringar

Under denna period, 8-6 miljoner år sedan, drabbades Afrika av en svår torka. Vilket har påverkat Homininernas livsvillkor och därmed deras utveckling. En ökenaktig zon bredde ut sig från Afrikas horn i nordost snett ner genom kontinenten till nuvarande Namibia.

Sahelanthropus tchadensis

År 2001 hittades det hittills äldsta fossilen av en Hominin som inte tillhör Pan. Det var fossiler från sex olika individer som hittades i Tchad i Centralafrika. Sahelanthropus tchadensis levde för 7-6 miljoner år sedan. Ett välbevarat kranium som fått namnet Toumai har en stor hålighet i nackbenet vilket de varelser har som är tvåbenta. Käken innehöll 32 tänder. Detta fynd stödjer att Sahelanthropus tchadensis var tvåbenta.

Sahelanthropus tchadensis har mindre hörntänder och mer markerande ögonbrynbågar än apor. Men inga benfossiler av Sahelanthropus tchadensis` ben eller fötter har hittats vilket innebär att det är svårt att säga om Sahelanthropus tchadensis gick upprätt och var tvåbenta.

Forskarna är oense om Sahelanthropus tchadensis är en apa eller en apmänniska.

Orrorin tugenensis

År 2000 hittades fossiler i Tugen Hills, Kenya av tänder, käke och två lårben. Orrorin tugenensis (som betyder ursprungliga människan) levde för 5,8 miljoner år sedan. Lårbenen (femurs) tyder på att Orrorin tugenensis var tvåbent men hörntänderna (Caniner) och främre kindtänderna (Premolarer) var mer aplika. Dock var tandemaljen tjockare som hos människan.

Forskarna är oense om Orrorin tugenensis är en apa eller en apmänniska.

Ardipithecus (apmänniskor)

I Afartriangeln i nordöstra Afrika har forskare hittat fossiler av Ardipithecus. Området är unikt eftersom den arabiska kontinentalplattan började för 30-25 miljoner år sedan dra sig från den afrikanska kontinentalplattan så att Afarsänkan sjönk allt djupare ned i höglandets regnskugga. Detta skapar möjligheter för forskare att hitta fossiler som är flera miljoner år gamla.

För 6 miljoner år sedan utvecklades Ardipithecus (apmänniskor) som var föregångare till gruppen Homo (människan) från denna gemensamma gren av homininer. De kunde både klättra i träd och förflytta sig på två ben.

Ardipithecus kadabba

Ardipithecus kadabba levde för 6,0-5,6 miljoner år sedan. Kadabba är Afarspråk och betyder en familje förfader.

Ardipithecus ramidus

Ardipithecus ramidus levde för 5,8-4,4 miljoner år sedan. Ramid är Afarspråk och betyder ursprung.

År 1994 hittades i Afartriangeln (Aramis i Etiopien) 125 fossildelar av en kvinna "Ardi" som var 4,4 miljoner år. Hon var 120 centimeter lång och vägde 50 kilo. Forskarna har hittat hennes vänstra underkäke med hennes tänder bevarade. Hon hade mindre hörntänder och tjockare emalj än apor.

Ardi kunde gå på två ben på marken och på alla fyra i träden. Forskarna hittade totalt 110 individer på samma plats varav delar av skallen, tänderna, bäckenet, händerna, fötterna, armarna och benen från en och samma individ.

Australopithecus (förmänniskor)

För 4,5-1,4 miljoner år sedan utvecklades Australopithecus som troligen var en vidareutveckling av Ardipithecus. De hade tappat förmågan att klättra i träd men var nu mer lämpade för förflyttning med två ben. Deras hjärnor var något större än schimpansens och deras käkar och ansikten var mer lika en schimpans än en Homo sapiens. Hanarna var mycket större än honorna.

Australopithecus utvecklades i södra och östra Afrika.

Australopithecus anamensis

Australopithecus anamensis levde i Kenya, Östafrika för 4,2-3,8 miljoner år sedan. Vid Kanapoi sydväst om Turkanasjön, Kenya hittade Paleoanthropologisten Meave Leakey år 1994 ett skenben tillhörande en Australopithecus anamensis som levde för 4,2 miljoner år sedan.

Övre delen av skenbenet var lika tjockt som hos Homo sapiens vilket betyder att individen gick upprätt på tvåben. Dessutom såg fotleden ut som en fotled från Homo sapiens. Medan underkäkbenet var u-format som hos en apa.

Individen var 1,3-1,5 meter lång och vägde 33-50 kilo, uppskattar forskarna.

Även en skalle upptäcktes i den arkeologiska krutdurken Woranso-Mille i östafrikanska Etiopien, bara drygt fem mil från platsen där kvarlevorna av förmänniskan Lucy hittades 1974.

Individen tillhörde arten Australopithecus anamensis, som av många ansetts vara en föregångare till Lucys art Australopithecus afarensis. Men skallfyndet visar att de två förmänniskoarterna istället bör ha levt sida vid sida under en period på runt 100 000 år:

Men den här skallen tillhörde en ännu mer aplik individ, och den är bra mycket äldre än Lucy, närmare bestämt runt 3,8 miljoner år gammal.

Australopithecus afarensis

Australopithecus afarensis levde för 3,7-2,9 miljoner år sedan i Östafrika. För 3,4 miljoner år sedan hade afarensis redskap och åt kött från hovdjur. De använde skarpa stenar för att komma åt köttet. Afarensis var 1,10-1,80 lång och hade korta ben men långa armar.

Deras bäcken var bredare än Homo sapiens och de hade smala skuldror. Händerna och fötterna vara långa. Forskare har hittat ett mellanfotsben som är mycket likt motsvarande ben hos Homo sapien. Australopithecus afarensis hade ett välvt fotvalv men det hade inte Ardipithecus. Detta fynd är ett bevis för att Australopithecus afarensis var tvåbenta och var fullt anpassade för ett liv på marken.

Den 24 november 1974 hittade antropologen och arkeologen från USA, Donald Carl Johanson (1943-), i norra Etiopien 40% av ett skelett i Hadar i nordöstra Etiopien av Australopithecus afarensis. Det var en 25-årig kvinna som levde för 3,2 miljoner år sedan som fick namnet Lucy från Beatleslåten "Lucy in the Sky with Diamonds". Lucy hade en liten hjärna, långa armar, korta ben och en konformad bröstkorg med en stor mage. Hon var 1,10 lång och gick på två ben.

1978 hittade den brittiske antropologen och arkeologen Mary Leakey (1913-1996) 3,7 miljoner år gamla fossiliserade fotspår av två vuxna och ett barn i Laetoli i norra Tanzania. Det är totalt 11 fotsteg som har hittats. Forskarna anser att dessa Australopithecus afarensis gick som Homo sapiens och inte som schimpanser. Australopithecus afarensis gick helt upprätt på två ben. Deras gång drevs fram med hjälp av främre delen av foten, speciellt med stortån.

2005 hittades ett fossil av en man med namnet Kadanuumuu (betyder stor man på Afarspråket) eftersom han var 1,50-1,80 lång. Han levde för 3,6 miljoner år sedan och hans skulderblad var bredare än hos apor. Skelettet visar att Australopithecus afarensis var bättre att gå på två ben än Ardipithecus ramidus. Enligt forskarna kunde Kadanuumuu stå på ett ben och hålla balansen eftersom vissa av benmusklerna var fästa vid bäckenet på samma sätt som hos Homo sapiens. Det fanns inga bevarade delar av kraniet eller tänderna från Kadanuumuu vilket försvårar analysen av Kadanuumuu.

Australopithecus africanus

Australopithecus africanus levde för 3,2-2,4 miljoner år sedan. Africanus var 1,40-1,50 lång, vägde 30-50 kilo och hade en upprätt gångstil som en modern människa men hade en apas hjärnstorlek.

1924 hittade Raymond Dart ett kranium av Australopithecus africanus "Barnet från Taung". Platsen där barnet hittades heter Taung och ligger i Sydafrika. Kraniet är 2,5 miljoner år och barnet var tre år gammal när det dog. Barnets mjölktänder var mindre än hos en schimpans.

Australopithecus garhi

Australopithecus garhi levde för 2,6-2,5 miljoner år sedan.

Australopithecus sediba

Australopithecus sediba levde för 1,95-1,78 miljoner år sedan. Första fyndet gjordes så sent som år 2008 i kalkstensgrottan Malapa i Sydafrika. Forskarna har hittat två skelett vars kranium nästan var intakt samt bitar från käkar, höfter, armar, ben och leder. Totalt har hittills 220 benbitar från minst fem individer hittats.

Paleoantropologen Lee Berger vid Witwatersrand- universitetet i Johannesburg anser att Homo har utvecklats från Australopithecus sediba. Detta anser inte en majoritet av forskarna eftersom Homo levde redan för 2,5 miljoner år sedan.

Hjärnan hos Australopithecus sediba är lika liten som hos schimpansen. Sediba hade en kort längd (1,30-1,40) och långa armar men däremot liknar benen en Homo liksom händerna. Vidare var bäckenet kort och brett som hos Homo.

Paranthropus

För 3 miljoner år sedan förändrades klimatet kraftigt i östra Afrika. Detta pågrund av att jordens lutning i förhållande till Solen ändrades vilket fick till följd att klimatet på Jorden blev kallare. Detta påverkade förutsättningarna för Australopithecus.

För 2,7 miljoner år sedan utvecklades Paranthropus som troligen var en vidareutveckling av Australopithecus. Paranthropus kunde äta mer kraftfull mat som nötter, rötter och knölar.

Paranthropus aethiopicus

Paranthropus aethiopicus levde för 2,7-2,1 miljoner år sedan.

Paranthropus boisei

Paranthropus boisei levde för 2,4-1,4 miljoner år sedan. Den 17 juni 1959 hittade den brittiske antropologen och arkeologen Mary Leakey (1913-1966) ett kranium, som är 1,75 miljoner år, av Paranthropus boisei i Olduvai, Tanzania.

1993 hittades för första gången en hel huvudskål från Paranthropus boisei i Konso, Etiopien.

Paranthropus robustus

Paranthropus robustus levde för 1,9-1,2 miljoner år sedan. 1938 hittade professorn Robert Broom (1866-1951) ett fossil av Paranthropus robustu i ett grottområde, Swartkrantz, i Sydafrika.


Homo (människa)

Mellan 2-3 miljoner år sedan inträffade en klimatförändring som innebar en evolution av nya människoarter.

När den första arten inom gruppen Homo utvecklades, för 2,8 miljoner år sedan, fanns det forfarande flera förmänniskor i Afrika som Australopithecus afarensis och Australopithecus garhi.

Släktet Homo skiljer sig från släktet Australopithecus (sydapa) genom sin större hjärna och genom sina mindre käkar och kindtänder. Hjärnan kunde utvecklas tackvare att Homo åt kött som är mer lättsmält och rik på kalorier samt näringsämnen än vegetabilier. En stor hjärna behöver mycket energi vilket finns i kött.

De äldsta möjliga bevisen för kontrollerad och upprepad användning av eld är 400 000 år gamla. Båda fyndplatserna, Beeches Pit, Suffolk i England och Schöningen i Tyskland, visar spår efter upphettade stenredskap och eldstäder. Vid den tidpunkten hade vår egen art, Homo sapiens, ännu inte sett dagens ljus i Afrika.

Arkeologerna Wil Roebroeks vid universitetet i Leiden i Holland och Paola Villa vid University of Colorado i Boulder i USA, grundar sin slutsats på en fullständig granskning av samtliga påstådda fynd av mycket gamla eldhärdar i Europa. De fann 141 möjliga platser. Den äldsta har en ålder på 1,2 miljoner år, den yngsta 35 000 år.

Europa befolkades av Homo heidelbergensis, en föregångare till Homo neanderthalensis. Mest förvånande är att neandertalarna så småningom blev skickliga på att använda elden till flera olika ändamål. De kunde exempelvis producera beck genom att hetta upp björknäver i hål i marken. Becket användes sedan som häftmassa eller klister för att fästa spjutspetsar av sten vid spjutskaft.

Av naturliga skäl vet inte forskarna när det talande förmågan uppstod. Kunde Ardipithecus eller Australopithecus eller Paranthropus kommunicera med varandra genom ett språk eller genom skrift? Gruppen Homo kunde detta. Det visar grottmålningar. De äldsta målningarna finns i Sydvästeuropa, södra Afrika och Australien. Grottmålningarna i Chauvetgrottan (La grotte Chauvet) i sydöstra Frankrike gjordes 30 000 f. Kr..

Äldsta kända stenredskap 2,5 miljoner år hittades i Etiopien, Östafrika .

Homo habilis (den händiga människan)

Homo habilis levde i Östafrika för 2,5-1,7 miljoner år sedan. Homo Habilis hade 50% större hjärnor och smalare ansikten än Australopithecus. Homo habilis gjorde stenverktyg så att hon kom åt benmärgen som innehåller långa fettsyror som är viktiga för hjärnans tillväxt och utveckling.

Den brittiske arkeologen Louis Leakey (1903-1972) hittade 1960 ett käkben i ravinen Olduvai Gorge i norra Tanzania.

1968 hittades ett kranium av Homo habilis i ravinen Olduvai Gorge i det östafrikanska gravsänkesystemet i Tanzania. Denne Homo habilis levde för 1,8 miljoner år sedan.

Homo rudolfensis (människan från Rudolfsjön)

Homo rudolfensis levde i Östafrika för 2,5-1,8 miljoner år sedan och fick namnet rudolfensis från "Lake Rudolf" i norra Kenya (sjön heter numera Turkanasjön). Det var 1972 som forskare hittade ett kranium av Homo rudolfensis vid denna sjö. Hjärnvolymen var stor, ansiktet var mycket tillplattat och kindtänderna var stora.

Paleoantropologen Meave Leakey (född Epps 1942) har hittat ett ansiktsskelett, en komplett underkäke och delar av en underkäke vid Turkanasjön i norra Kenya. Fossilerna tillhör Homo rudolfensis och individerna levde för 1,78-1,95 miljoner år sedan.

Homo erectus (den upprättgående människan)

Homo erectus levde i Östasien mellan 2 000 000-700 000 år sedan. I Kenya har arkeologer hittat fossil av Homo erectus som är 2 miljoner år. De var mycket rörligare än Ardipithecus och var därför bra jägare de förföljde sitt villebråd tills dessa var helt utmattade. Deras hjärnor var en tredjedel större än Homo habilis hjärnor. Detta innebar att Homo erectus hade större förmåga att överleva längre än tidigare Homo grupper.

Troligtvis var deras hud inte beklätt med hår utan huden hade istället körtlar så att kroppstemperaturen kunde kylas av vid kraftig ansträngning. Dessutom hade troligtvis pigment utvecklats i huden så att Solens strålar (UVA- och UVB-strålning) inte påverkade huden negativt. Homo erectus emigrerade från Afrika till Asien för 1,8 miljoner år sedan men överlevde inte utanför Afrika.

I ett område i södra Etiopien och norra Kenya har forskare hittat 1,75 miljoner år gamla stenverktyg som har tillverkats av Homo erectus. Det är 10-20 cm långa handyxor som har en droppstensliknande form. De har troligen använts vid bearbetning av trä samt för att stycka och flå djurkroppar.

År 1984 hittade den Kenyanske paleontologen Richard Leakey (1944-) ett nästan komplett skelett efter en pojke, Turkanapojken, i Riftdalen, Kenya. Området, där det 1,6 miljoner år gamla skelettet hittades, heter Turkana där av hans namn. Pojken var åtta år när han dog.

Hans hjärna var större än Ardipithecus men inte lika stor som Homo sapiens. Hans kropp hade samma proportioner som Homo sapiens. Han var 1,6 meter lång och skulle ha varit 1,85 lång vid vuxen ålder.

År 1991 hittade forskare fossil av Homo erectus vid staden Dmanisi, Georgien. Staden ligger 85 km sydväst om Georgiens huvudstad Tbilisi. En del forskare anser att denna fossil skall tillhöra Homo habilis eller bilda en egen art Homo georgicus.

Denna individ levde för 1 750 000 år sedan. Forskarna har i detta område hittat flera skallar och käkar och delar av ett skelett. Individerna var 1,45-1,66 meter långa. Deras ben och fötter var lämpade för långa promenader och att springa som hos Homo sapiens medan armar och händer var som hos trädlevande apor. De var köttätare och sov troligtvis i träd under natten för att undkomma rovdjur.

Homo erectus använde elden för 1 miljon år sedan. Därför kunde de laga sin mat bättre än människor före Homo erectus. Deras hjärnor kunde då bli större så att de kunde göra stenhjälpmedel. Deras hjärnor utvecklades så att de kunde kommunicera bättre med varandra.

Homo ergaster (den arbetande människan)

Homo ergaster levde i Afrika för 1,8-1,0 miljoner år sedan. Utvandrade från Afrika för 1,8 miljoner år sedan. En del forskare anser att denna art hör till Homo erectus.

Homo antecessor

Homo antecessor levde i Spanien för 1 200 000-800 000 år sedan. I Gran Dolina grottan i Atapuercabergen i norra Spanien hittades 1994 en överkäke och ett pannben från en individ som var 10 år gammal. Denna individ levde för 780 000 år sedan och tillhör Homo antecessor.

Homo antecessor levde under en nedkylningsperiod (Pleistocen) som inträffade för 1 miljon år sedan. Tre Homo arter fanns under denna tid: i Afrika levde Homo ergaster, i Asien levde Homo erectus och i Europa levde Homo antecessor.

Homo rhodesiensis

Homo rhodesiensis levde mellan 700 000-200 000 år sedan.

Homo heidelbergensis

Homo heidelbergensis levde mellan 600 000-120 000 år sedan. Under 1980-talet hittade forskare fossilier av 32 personer, Homo heidelbergensis, som är 300 000 år gamla. Fossilierna hittades i en grottgång, La Sima de los Huesos, i Atapuercabergen i norra Spanien.

Homo neanderthalensis (människan från Neanderdalen)

Homo neanderthalensis levde i Europa och västra Asien mellan 750 000-40 000 år sedan. 1856 hittade kalkbrottsarbetare i dalen Neandertal, Tyskland skelettdelar. Kraniet hade kraftiga ögonbrynsben och ansiktets mittparti var utskjutande.

Homo neanderthalensis utvandrade från Afrika för 100 000 år sedan. Neanderthalensis levde i Europa (södra England, Spanien, mellersta Tyskland, till Medelhavet), Mellanöstern, Nilens utlopp i Medelhavet, runt Svarta havet, Kaspiska havet, Uzbekistan och till södra Sibirien.

Amerikanska forskare har hittat rester av rötter, rotfrukter och vilda grässorter i tandrester från neandertalare i norra Europa och Irak. Neandertalarna tillredde sina vegetabilier över öppen eld visar deras studier. Utöver grönsaker och sädesslag åt Homo neanderthalensis framförallt storviltkött.

I närheten av den spanska staden Alicante vid Medelhavskusten har forskare hittat fossila fekalier (avföring). Det var vid en grupp Homo neanderthalensis boplats sedan som forskarna hittade avföringen. Med hjälp av masspektometri har forskarna kunnat se vad dessa människor har ätit för 50 000 år sedan. Kött dominerade men avföringen innehåller även en hel del rester från växter. Detta fossila fynd är det äldsta kända människofekalier.

Neandertalarens hjärna var lika stor som Homo sapiens. Neandertalaren föddes med avlångt kranium, vilket också nyfödda Homo sapiens har, vilket underlättar förlossningen. Men under det första levnadsåret ändras formen på den nyfödda Homo sapienshjärnan den blir mer klotformad. Tillväxten sker främst i hjässan, i tinningarna över öronen och i lillhjärnan i nedre delen av hjärnan. Detta visar en analys vid Max-Planck-Institut für evolutionäre Anthropologie i Leipzig i Tyskland.

Dessa hjärndelar tros höra ihop med bland annat vår förmåga att skapa abstrakta föreställningar om vår närmiljö. Detta kan ha förbättrat Homo sapiens mentala och intellektuella förmåga och gett Homo sapiens en fördel i konkurrensen med neandertalarna.

Homo sapiens (den vetande människan)

Homo sapiens har levt på Jorden från 250 000-200 000 år sedan. Genom DNA-analyser vet forskarna att Homo sapiens och Homo neanderthalensis har en gemensam anfader från vilken de skildes åt för över 300 000 år sedan.

En del forskare anser att det är Homo heidelbergensis som är den gemensamma anfadern medan andra att det är Homo erectus som är anfadern.

Homo floresiensis (människan från Flores)

Homo floresiensis levde mellan 100 000-14 000 år sedan på ön Flores i Indonesien.

Homo denisova (människan från Denisova)

Homo denisova levde i delar av Asien mellan 80 000-30 000 år sedan. Denisovamänniskan är närmast släkt med neanderthalensis. För ungefär 390 000 år sedan skilde sig de båda arterna och utvecklades till Homo neanderthalensis respektive Homo denisova. Forskarna vet detta efter analyser av dna från ett fingerben från denisova.

Forskare har hittat en benbit från ett finger och två tänder i grottan Denisova i bergskedjan Altaj i södra Sibirien, Ryssland. Dessa fossilfragment, som hittades år 2008, tillhörde en flicka som levde för 80 000 år sedan. De sista Homo densova dog ut omkring 40 000 år sedan.

Homo soloensis (människan från Solodalen)

Homo soloensis levde på ön Java i Indonesien. De sista Homo soloensis dog ut omkring 50 000 år sedan.


Homo sapiens

Vår människoart (Homo sapiens) uppstod förmodligen i Östafrika (Etiopien, Kenya, Tanzania) för 320 000 år sedan, även om fynd av kvarlevor som är äldre har hittats i Marocko i Nordafrika. Att detta fynd är Homo sapiens har dock ännu inte bekräftats av flera arkeologer.

Vid floden Omo i Etiopien hittade paleoantropologen Richard Leakey (1944-) år 1976 det äldsta kraniet hittills av en Homo sapiens. Denna individ levde för 195 000 år sedan. Ordet Homo sapiens kommer från latinets homo som betyder människa och sapiens som betyder intelligent.

År 1997 hittades kranium av två vuxna och ett barn (6-7 år gammal) vid byn Herto på Bourihalvön i Etiopien vilka levde för 160 000-154 000 år sedan. De hade huvuden som var längre, större (1450 kubikcentimeter) och med kraftigare ögonbrynbågar än nu levande Homo sapiens. Eftersom det saknas andra delar är forskarna oense om detta är en av de tidigaste Homo sapiens (Homo sapiens idaltu) eller några andra människoarter.

Universitetslektor Simon Armitage vid "Department of Geography University of London, Royal Holloway" och hans forskarkollegor har under åtta år gjort arkeologiska utgrävningar vid Jebel Faya i Förenade arabemiraten. Där har forskargruppen hittat en stenyxa och andra stenverktyg som är 125 000 år gamla. Verktygen är av en modell som tidigare har hittats i nordöstra Afrika.

Men vid denna tid fanns det tre andra Homoarter som levde samtidigt med de första Homo sapiens, Homo erectus, Homo neanderthalensis och Homo floresiensis. Vem av dessa som har gjort verktygen vet inte forskarna med säkerhet. Troligtvis är det antingen Homo neanderthalensis eller Homo sapiens.

För 165 000 år sedan levde Homo sapiens i grottor vid havet, Pinnacle Point i Sydafrika. Forskarna har hittat många stenverktyg som var gjorda av Homo sapiens. Dessutom fossiler och att Homo sapiens även livnärde sig på musslor.

Homo sapiens, schimpansen och Australopithecus

Enligt forskare är homo sapiens närmast släkt med schimpansen. De anser att skillnaden bara är 1,3% mellan dessa båda arters DNA. Skillnaden är väldigt liten eftersom Homo sapiens genetiska kod består av tre miljarder baspar.

Man håller nu på att undersöka varför Homo sapiens skiljer sig från schimpansen t.ex. hjärnans storlek och kroppens hårväxt. En del forskare påstår att de har hittat genen som gör att människan har större hjärna än schimpansen.

En antropolog vid Boston University har granskat fossil av Australopithecus, Ardipithecus och olika Homoarter dessutom jämfört sina resultat med schimpansen och Homo sapiens. Antropologen fann att hos Homo sapiens är det nyfödda barnets vikt sex procent av moderns vikt. Hos schimpansen är den nyfödde barnets vikt tre procent av moderns vikt. Därför kan en schimpanshona föra med sig sin unge överallt även när hon klättrar upp i ett träd. Medan Homo sapiens baby medför rörelsehinder för mamman och hon behöver hjälp av mannen.

Hos Australopithecus afarensis var det nyfödda barnets vikt fem procent av moderns vikt. Viktförhållandet är nästan lika som hos Homo sapiens. Utan mannens hjälp skulle troligtvis inte Australopithecus afarensis honan ha klarat av att förflytta sig och samla in föda åt sig själv och hennes unge, anser antropologen vid Boston University.

Homo sapiens och Homo neanderthalensis

Homo sapiens bär på 1-4% av Homo neanderthalensis gener vilket innebär att Homo sapiens och Homo neanderthalensis hade barn tillsammans för 60 000 år sedan. Detta innebär att kontakten mellan Homo sapiens och Homo neanderthalensis inträffade kort efter att Homo sapiens hade utvandrat från Afrika. De träffades någonstans i Mellersta Östern eftersom Homo neanderthalensis endast rörde sig i västra delen av Euroasien och att Homo sapiens inte kom till Europa förrän för 40 000 år sedan.

Dessa studier, vid Max Planck-institutet i Leipzig, Tyskland, visar också att det var manliga Homo neanderthalensis som hade barn med kvinnliga Homo sapiens men manliga Homo sapiens hade inte barn med kvinnliga Homo neanderthalensis. .

Dessa Homo neanderthalensis gener finns nu hos Homo sapiens vars anfäder kommer från Asien och Europa. Men de Homo sapiens vars anfäder stannade i Afrika har inte Homo neanderthalensis gener.

Homo sapiens och Homo denisova

Homo sapiens, närmare bestämt med nutida melanesier och aboriginer, bär på 1-6% av Homo denisova gener.

Genstudier

Forskare har genom genstudier (mitokondriellt DNA för kvinnor och Y-kromosoner för män) på människor från olika delar av jorden (20 afrikaner, 34 asiater, 46 personer från Europa-Nordafrika-Mellanöstern, 21 aboriginer från Australien och 26 papuaner från Nya Guinea) fått fram att dessa människor har sitt ursprung från dels Afrika via Mellanöstern till Europa dels från centrala och södra Asien till Oceanien och dels från Östasien till Amerika. Studien stärker den rådande teorin att Homo sapiens kom ursprungligen från Östafrika.

Den dominerande teorin är att blondhet uppstod i stammar som levde på stäpperna i norra Europa för ungefär 11 000 år sedan. Dna-analyser av benfynd har dock visat att den dominerande hårfärgen var mörk så sent som för 6 000–8 000 år sedan, men att blå ögon då hade börjat bli vanliga.

Haplogrupper

Homo sapiens delas in i olika haplogrupper (mitokondriella DNA). Dessa grupper har tilldelats olika bokstäver och siffror beroende på historiskt-genetiska slumpmässiga förändringar (mutationer) som har inträffat under årtusenden. Forskarna är oense hur många genetiska förändringar (7-12) som har inträffat.

I Sverige består befolkningen till 80% av mitokondriella DNA haplogrupper U och V. Dessa förändringar inträffade för 60 000 år sedan för U och V för 15 000 år sedan.

Utvandring från Afrika

Många forskare anser att Homo sapiens har utvandrat från Afrika ("Out of Africa Model"). Detta stöds av tillgängliga fossiler, arkeologiska och molykulära bevis.

Förutsättningar

Professor Adrian Parker, vid "Oxford Brookes University" i Storbritannien, studerar havsnivå och klimatförändringar för denna region anser att det fanns perioder under tiden 130 000-70 000 f. Kr. att ta sig över sundet "Bab el-Mandeb" (Tårarnas port) till Arabiska halvön. Havsnivån var för 130 000 år sedan 100 meter lägre än idag eftersom stora mängder vatten fanns som inlandsis vid denna tid.

Olika utvandringsperioder från Afrika

För 140 000-125 000 år sedan förändrades klimatet i Afrika. Saharaöknen minskade i omfattning och istället bredde savannen ut sig norrut och många sjöar och floder uppstod i nuvarande Saharaområdet.

Små grupper av Homo sapiens följde med djuren norrut och kom så småningom till Medelhavet. För 100 000 år sedan tog sig en liten grupp människor till Karmelberget i norra Israel. Där har forskare hittat 100 000 år gamla kvarlevor av Homo sapiens vid Es Skhul-grottan. Grottan ligger 2 mil söder om den israeliska staden Haifa.

Flera mindre grupper av Homo sapiens har tagit sig samma väg tills klimatet ändrade sig igen och Saharaöknen åter ökade i omfång. Dessa Homo sapiens individer var nu instängda och överlevde troligen inte. Första försöket att ta sig ut ur Afrika misslyckades.

År 70 000 f. Kr. inträffade Weichsel-nedisning vilket innebar att delar av Europa, Nordamerika och Sibirien var istäckt. Detta innebar att mer vatten var nu inlåst i inlandsisen och med detta sjönk havsnivåerna runt om på Jorden.

Nu kunde Homo sapiens ta sig över sundet "Bab el-Mandeb" (Tårarnas port), som nu bara var 11 km brett, till Arabiska halvön (Jemen). Från Östafrika via nuvarande Djibouti eller Eritrea till Jemen och Oman.

De överlevde tackvare att södra kusten av Jemen och Oman hade sötvattenkällor, vilka nu ligger ute i Arabiska havet. Dessutom finns ett väderfenomen i Arabiska havet. Monsunregn och även cykloner bildas ute i Arabiska havet som för in regnmoln till den Arabiska halvöns sydkust. Detta innebär att Homo sapiensgrupperna kunde överleva och föröka sig.

Homo sapiens fortsatte att förflytta sig längs Arabiska havet till Omanbukten och Hormuzsundet in längs Persiska viken till Shatt al-Arab där floderna Eufrat och Tigris mynnar ut. Nu var Homo sapiens i den bördiga halvmånen. Landskapet var då annorlunda än idag pågrund av nedisningen. Området runt Periska viken var mer en flodbädd med mycket sötvatten som kom från bergen runt omkring.

Forskare tror att totalt var det bara några hundra personer som lämnade Östafrika eftersom alla Homo sapiens idag har 99,9% gemensamma gener. Men under en relativt kort tid (80 000 år) har Homo sapiens spridit sig över hela Jorden.

Andra forskare tror att dessa utvandrande Homo sapiens råkade ut för två stora kriser så att mycket få människor överlevde. Därför är det en väldigt liten genpool som dagens icke-afrikaner har sitt ursprung i. De Homo sapiens som lever i Mellanöstern och yakutfolket som lever vid Berings sund. Deras gener visar tydliga tecken på en forntida befolkningskris.

Den första krisen uppstod då utvandrarna tog sig till Mellanöstern och den andra då utvandrarna gick över för att ta sig från Asien till Nordamerika. För 10 000 år sedan fanns det en landbrygga Beringia vid Berings sund.

Homo sapiens fortsatta utbredning

Nu spred sig Homo sapiens runt omkring i Västasien. Därifrån vandrade Homo sapiens dels till Sydostasien 60 000 f. Kr., dels till Australien 63 000 f. Kr., dels till södra Sibirien 50 000 f. Kr. (till norra Sibirien 40 000 f. Kr.), dels till Östeuropa (till floden Don) 45 000 f. Kr., dels till Nordafrika 82 000 f. Kr. och dels till Västeuropa 40 000 f. Kr.. De äldsta grottmålningarna finns i Västeuropa och gjordes 40 000 f. Kr..

Till Skåne kom Homo sapiens år 11 000 f. Kr.. Barumskvinnan (Bäckaskogskvinnan) vars kvarlevor hittades i Barum nordost om Kristianstad är Sveriges äldsta kvinnliga skelettfynd. Hon dog år 6 730 f. Kr..

Via Berings sund vandrade de till Amerika 16 000 f. Kr. (Cloviskulturen) och 10 000 f. Kr. hade Homo sapiens nått Amerikas sydligaste punkt, ön Eldslandet.

I tidskriften Science stödjer den teori som säger att de första människorna kom till Amerika via havet, och inte vandrande in via en isfri landbrygga vid Berings sund. Detta anser professor i historia vid Linneuniversitetet Gunlög Fur. Det har funnits människor på den norra amerikanska kontinenten mycket längre än vad teorin om migrationen över Berings sund skulle antyda, säger hon.

Det är i ett område som kallas för Cooper´s ferry i västra Idaho som forskare har gjort ett flertal fynd som tyder på att människor kom till platsen för mycket länge sen.

Pilspetsar, stenverktyg, troliga eldstäder och djurben som forskarna tolkar som kvarlämnade matrester är exempel på vad man hittat. Genom olika dateringsmetoder har man sedan åldersbestämt de äldsta lämningarna till runt 16 000 år.

Men på den tiden fanns ingen isfri korridor från Berings sund, som skulle behövts om människorna kommit den vägen. Dessutom är stenverktygen utformade på ett sätt som liknar de som användes i Asien under samma tidsepok.

Det här har man ju länge diskuterat, att människor från Ostasien skulle ha kommit till kontinenten över Stilla havet, och tagit sig in i Amerika söder om ismassorna, säger Gunlög Fur.

Från Östafrika vandrade de till södra Afrika 77 000 f. Kr.. Det finns idag 7 miljarder människor.

Den kognitiva revolutionen

Mellan 70 000-30 000 år sedan inträffade den kognitiva revolutionen. Troligen ändrades då Homo sapiens hjärna av en genertisk mutation så att sapiens nu kunde tänka mer annorlunda än tidigare samt att de dessutom kunde kommunicera med varandra med hjälp av en annorlunda språkförmåga. Denna nya förmåga underlättade för sapiens med samarbetet i större grupper och med diskutioner om sådant som inte existerar i verkligheten t. ex. tro på att spöken fanns eller nu på att en juridisk person som AB Volvo existerar.

Jägare-samlare-nomadiserande-kulturer

Under homo sapiens första levnadsperiod var deras kost hårdtuggad och grov föda som kött, frukter, nötter och rötter. Eftersom musklerna som påverkade käkarna inte var lika kraftiga som hos aporna fick individerna tugga sin föda ordentligt. Detta innebar att tänderna inte utsattes för bakterier speciellt eftersom dieten var sockerfattig. Enligt forskare hade endast två procent av befolkningen under denna period hål i tänderna.

Våra förfäder har kunnat tillverka föremål av sten i över två miljoner år. I Kenya hittade forskare mer än 2 000 stenflisor på en plats där enkla redskap hamrades till för 2,34 miljoner år sedan.

Man började tidigt att rista och skriva, först på stenar, lertavlor och vaxtavlor. De äldsta textsamlingarna som har hittats hittils finns i Mesopotamien och var förvaltningsdokument. Vanligt är också texter som myter, epos, medicinska och religiösa dokumänt. I Ebla, som ligger sex mil söder om Aleppo i Syrien, förvarades 20 000 lertavlor under mitten av 2000-talet f. Kr.

När tekniken att utnyttja en sorts vass, cyperus papyrus, som växte 4–5 meter hög vid Nilens stränder. Expanderade skrivandet i världen. Egyptierna tillverkade då, för 5 000 år sedan, ett skrivmaterial av denna växt, vars fibrer vävdes till ark som fick torka i solen. Det var billigt och användbart så papyrus blev snart Egyptens viktigaste exportvara och spreds över hela den då kända världen genom fenicier, vilka var Medelhavets skickligaste köpmän.

Arkeologen vid "University of Queensland", Corey O’Driscoll i Canberra, Australien har forskat om när homo sapiens började använde spjut för att döda stora bytesdjur. Studier av märken på skelettdelar visar att denna jaktteknik användes i Afrika för minst 90 000 år sedan.

Forskare har, i en grotta vid Pinnacle Point i södra Kapprovinsen i Sydafrika, hittat över 71 000 år gamla vassa stenverktyg (mikroliter). Enligt paleoantropologen Curtis Marean vid "Arizona State University" kunde dessa verktyg användas som pil- eller spjutspetsar och i kombination med en spjutslunga kunde en person skicka iväg dessa spetsar längre sträckor.

Den äldsta spjutslungaren som hittats är cirka 18 000 år gammal, medan den äldsta pilbågen är 11 000 år. Redan för 40 000 år sedan fanns de speciella spjutspetsarna på de flesta platser där våra förfäder vistats.

En typ av spjutslungare är atlatlen som uppfanns 40 000 år f. Kr.. Den utnyttjar hävstångseffekten för att ge ett spjut högre utgångshastighet än vad enbart en mänsklig arm kan åstadkomma.

Arkeologer har i Östtimor hittat bevis på att människan troligen har fiskat 36 000 år f. Kr.. Forskarna har hittat fiskben som är 38 000 år gamla. De har även hittat två fiskkrokar gjorda av musselskal. Fiskkrokarna är 16 000 respektive 23 000 år gamla.

I Italien, Ryssland och Tjeckien har forskare hittat stenredskap vilka hade på sig mjölrester. Dessa redskap har, med stor sannolikhet, använts som mortlar. Stenredskapens ålder är 30 000 år. Mjölresterna kommer från vilda gräs och örter eftersom världens första jordbrukskultur uppstod först 12 500-9 500 f. Kr..

Människan domesticerade vargar för 10 000-15 000 år sedan, enligt evolutionsgenetikern Peter Savolainen vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Med hjälp av mitokondrie-DNA och DNA från Y-kromosomen från hundar runt om på jordklotet kan forskarna dra slutsatsen att alla nu levande hundraser kommer från vargar som levde i ett område söder om Yangtzefloden i nuvarande södra Kina.

Men forskare har hittat en hundskalle i en grotta i Sibirien. Hunden levde år 33 000 f. Kr. och hade stora likheter med en nutida slädhund. Men hundens stora tänder är mer som hos en varg än hos en slädhund.

Människan domesticerade vildsvin för 9 000 år sedan. Nu finns omkring 200 olika svinarter i världen. Enligt forskare så är grisen det djuret som är mest likt människan men vår närmsta släkting är dock aporna.

I södra Frankrike har över tusen grottmålningar och ristningar från 15 000-14 500 f. Kr. upptäckts. I södra Kina har lerkrukor hittats som är 12 000 år gamla.

Forskare tror att det för cirka 10 000 f. Kr. sedan fanns 5-8 miljoner jägare-samlare-normadiserande människor på jorden före att jordbruksrevolutionen inträffade. Men det finns tecken på att det kan vara så att sapiens genomsnittliga hjärnstorlek nu har minskat sedan jägare-samlare-normadiserandeperioden. Detta kan bero på att jägare-samlare-normadiserande människorna åt en mer varierande kost som bär, svamp, sniglar. sköldpadda, kanin, vild lök, ätliga rötter, grodor och kött medan bonden kost var mer ensidig med mycket vete, potatis eller ris.

Dessutom fick jägare-samlare-normadiserande människorna få infektionssjukdomar medan bönderna fick sjukdomar från domesticerade djur, ohygieniska bostäder och att flera gårdar låg nära varandra. Men barnadödligheten var hög hos jägare-samlare-normadiserande människorna men de som överlevde barnaåren kunde bli 60 år och en del även över 80 år gamla.

Vid det första århundradet e. Kr. fanns det 1-2 miljoner jägare-samlare-normadiserande människor kvar, då framförallt i Afrika, Amerika och Australien, medan det fanns 250 miljoner jordbrukare.

Bondekulturen

Vid perioden 12 500-9 500 f. Kr. började homo sapiens med något som liknade jordbruk i Mellersta Östern (bördiga halvmåne som sträcker sig från Mesopotamien till Egypten). Under denna jordbruksperiod förändrades kosten hos homo sapiens. Födan bestod nu av inte så hårdtuggad och grov föda som under människans tidigare period utan betydligt mer av kolhydrater. Detta ökade, enligt forskare, tandhygenien till det sämre. Nio procent av befolkningen under denna period hade hål i tänderna. Under mitten av 1900-talet hade, mellan 50-90 % av befolkningen i Europa och USA, hål i tänderna på grund av en väldig sockerrik kost.

Den natufiska kulturen var världens första jordbrukskultur eftersom skäror och malstenar har hittats runt boplatserna. Åtminstone har människorna skördat vilda spannmålsväxter, korn (Hordeum vulgare) och vete (Triticum). 8 500 f. Kr. fanns det många permanenta byar med några hundra invånare som Jeriko i Mellersta Östern. 7 000f. Kr. fanns det 5 000-10 000 invånare i staden Catal Höyük i Anatolien.

Pågrund av klimatet fanns spannmålsväxter i rikliga mängder i skogarna. Efterhand domesticerade bönder de vilda spanmålsväxterna till nya varianter som emmervete (Triticum dicoccum) och enkornsvete (Triticum monococcum) 8 000 f. Kr..

De jagade även vilda djur (gasell) och fångade sjöfåglar och fisk. Eftersom människorna var bofasta så byggde de hyddor med en överbyggnad av trä och ris på en grund av sten. Efter en tid blev det ett litet boningshus av lera, sten eller trä som var några dussin kvadratmeter stort. Senare domesticerade människan djur t. ex. får och getter.

I nuvarande Georgien tillverkades vin år 6 000 f. Kr. och ordet vin härstammar enligt lingvister antagligen från det georgiska ordet gvino. I södra Armenien har ett vindestilleri hittats i en grotta. År 4 000 f. Kr. tillverkades där rött vin invid en gravplats förmodligen genom att trampa druvorna. Vinet har lagrats i lerkrukor i en grotta.

I Syd- och Östasien 6 000-7 000 år f. Kr. odlade man ris och domesticerade djur t.ex. grisar och höns samt något senare i Syd- och Mellanamerika där man odlade majs och domesticering av djur, lamadjur. Detta visar sädeskorn och benrester som hittats vid utgrävningar av mycket tidiga byar inom dessa områden. Åkrarna bearbetades med hacka och grävkäpp och boskap hölls för köttet, mjölken och skinnets skull.

I nuvarande Kazakstan har arkeologer funnit att inom Botaikulturen 3 500 år f. Kr. har människorna domesticerat hästar vilka levde vilt ute på grässteppen. Genom bevarade ben från Botaihästarna finns parallella ränder på de främre kindtänderna som visar att hästarna betslats och ridits eller använts som dragdjur. Dessutom fann arkologerna rester av hästmjölk på krukskärvor vilket innebär att människorna drack hästmjölk. Hästen var inte bara ett dragdjur utan även ett kommunikationsredskap vilket innebar möjligheten att snabbt förflytta sig långa sträckor både för fredlig kommunikation eller för att döda och erövra andra människor och djur.

Jordbrukstekniken fördes till Europa genom invandring från områdena runt Mellersta Östern. Jordbruk spreds till Balkanhalvön 7 000 f. Kr. och nådde Scandinavien 4 000 f. Kr. När Europas befolkning kom i kontakt med jordbrukstekniken började de också lämna sin nomadiserande tillvaro och blev bofasta. Detta innebar byte av kulturmönster från jägare-samlare-kulturen till bondekulturen. Detta förändrade kulturmönster påverkade människors livsvillkor radikalt.

Människan skapade ett skriftspråk (kilskrift) i Mesopotamien 3 000 f. Kr.. Forskare anser att människan började 1 800–500 f. Kr. använda jäst för att baka bröd och för att göra starka drycker.

1998-2019, Sören Odensåker, Mailadress: soren.odensaker@comhem.se

Detta innehåll baseras på tanken om trovärdighet, saklighet och opartiskhet samt oberoende i förhållande till ekonomiska, politiska, religiösa, privata eller andra särintressen. Dessutom med ett källkritiskt betraktelsesätt