Historia


 

Romarriket

Innehåll:

 

Några författare som har skrivit om Rom och Romarriket

Edward Gibbon

Edward Gibbon Edward Gibbon (1737-1794) föddes i Putney utanför London, England den 27 april 1737. I januari 1748 flyttade Edwards till Catherine "Tant Kitty" Porten som drev ett pensionat vid "Westminster School" i London.

Den 3 april 1752 började Edward studier vid "Magdalen College Oxford", England. Edward ansåg att studierna vid Colleget var inaktiva och tillförde honom inget nytt. Vistelsen i Oxford varade i fjorton månader. Han hade före läst många böcker, på engelska, grekiska och latin, om grekisk och romersk historia.

Edward reste till Lausanne, Schweiz den 19 juni 1753 och stannade där i fem år. Under vägledning av en reformert pastor studerade han latinska klassiker av historiker, poeter, oratorer och filosofer. Den 11 april 1758 reste han tillbaka till England.

Den 7 juli 1761 började hans författarskap med "Essai sur l'étude de la littérature", 1761. Han gjorde resor till Paris (han anlände 28 januari 1763 och stannade där i fjorton veckor), Lausanne (han stannade i elva månader) och i 18 april 1764 reste han till Florens, Rom, Venedig och Neapel i Italien. När han var i Rom den 15 oktober 1764 bestämde han sig för att skriva om Roms nedgång och fall. Han återvände till England i juni 1765.

Edward börjar skriva boken om Roms nedgång och fall i februari 1773 och avslutar boken den 27 juni 1787. 11 oktober 1774 - 1 september 1780 var han parlamentetsledamot för Cornwall i sydvästra England.

Den 17 februari 1776 publiceras första volymen av "The History of the Decline and Fall of the Roman Empire". Den 1 mars 1781 publiceras volym 2 och 3. Den 8 maj 1788 publiceras volymerna 4-6.

Den 25 juni 1781 valdes han till parlamentsledamot för Lymington i södra England. I september 1783 reste han till Lausanne och återvände till England inför publiceringen av hans tre sista volymer av "The History of the Decline and Fall of the Roman Empire".

Boken fick ett entusiastiskt mottagande och översattes till franska, italienska och tyska. Efter några veckor i England återvände Gibbon till Lausanne. Nu skrev han sina memoarer "Memoirs of my Life and Writings", 1827 som publicerades efter hans död. I maj 1793 återvände Edward till England.

I december 1793 blir han allvarligt sjuk. Han hade vattenbråck (hydrocele), en ansamling av vätska i kroppen. Den 13 januari 1794 opererades han för tredje gången för att få bort vätskan. Edward Gibbon fick en infektion vid operationen och dog den 16 januari 1794 av bukhinneinflammation.

Boken "Det romerska rikets nedgång och fall"

Han beskriver i sin bok"Det romerska rikets nedgång och fall", 1776-1789 (The History of the Decline and Fall of the Roman Empire) Romarriket åren 180-1453. Från kejsar Marcus Aurelius (161-180) död (180) till turkarnas erövring av Konstantinopel (1453). Boken består av sex volymer som beskriver både väst- och östromerska riket.

Den anses fortfarande hålla god standard både ur historisk och litterär synvinkel. Boken har åtskilliga gånger getts ut i nya upplagor även under 2000-talet. Detta bekräftar att boken anses fortfarande hålla god klass.

Peter Heather

Den brittiske historikern och professorn Peter Heather vid "King’s College London", England beskriver i sin bok "The Fall of the Roman Empire", 2006 Romarrikets fall. Det är 230 år mellan dessa båda böckers utgivning.

Mary Beard

Professorn i klassiska språk vid universitetet i Cambridge Mary Beard (född i Much Wenlock, Storbritannien den 1 januari 1955) behandlar i sin bok "SPQR Historien om det antika Rom", 2015 SPQR: A History of Ancient Rome staden Roms historia. (SPQR "Senaten och det romerska folket", Senatus Populus Que Romanus)

Mary Beard börjar sin bok från år 63 FVT alltså mer än 600 år efter att staden Rom grundades. Hennes huvudpersoner är då Lucius Sergius Catilina och Marcus Tullius Cicero. Staden Rom hade år 63 FVT mer än en miljon invånare och staden styrdes då över ett imperium från Spanien till Syrien och från södra Frankrike till Sahara.


Inledning

Man har hittat spridda fynd från den mellersta bronsåldern, mellan ungefär 1700 och 1300 FVT, då en del människor var bosatta på platsen där Rom ligger nu. Omkring 500-talet FVT har dessa boplatser bildat ett samhälle med urban karaktär.

Den italienska halvön hade en extremt blandad befolkning mellan 1000 och 600 FVT. Den italienska halvöns södra del och Sicilien var i stort sätt en del av den grekiska världen. Man har där hittat de allra tidigaste grekiska skrifter som har bevarats till våra dagar.

I den norra delen av den italienska halvön är det svårare att hitta rester från etruskerna i norr, via latinarna och sabinerna till oskerna i Pompeji och vidare till samniterna. Om dessa grupper har använt sig av litteratur så har inte några hittats än.

Kungadömet Rom

Staden Rom grundades, enligt den romerska mytologin, av Romulus den 21 april 753 FVT vid Tibern på kullen Palatinen. Romulus hade en broder Remus. Staden fick namnet Rom efter Romulus. Roms invånare bestod troligen ursprungligen av de tre etniska grupperna Latier, Sabiner och Etrusker.

Roms befolkning talade latin som är ett indoeuropeiskt språk. Språket utvecklades från den dialekt befolkningen hade i Latium, området runt floden Tiberns utlopp i Tyrrenska havet. Romulus regerade i Rom under 37 år (753-715 FVT).

Patricier kallades de som var en privilegierad samhällsklass under kungadömets tid fram till år 509 FVT då Rom blev en republik. Patricier utsågs till senatorer. Plebejer kallades de som var småbrukare, köpmän och hantverkare. De fick inte vara senatorer.

Efter Romulus död var Rom en monarki under många år. Det är osäkert hur länge kungarna var kungar så det kan ha varit flera kungar, under denna tid, men dessa kungar anses ha varit kungar i Rom. Kungen valdes eller åtminstone godkändes av organet comitia curiata.

Efter Romulus kom Numa Pompilius som var sabinier, efter honom kom Tullus Hostilius, Ancus Martius, Tarquinius Priscus kom från Etrurien, Servius Tullius var en son till en slav (krigsfånge). Den siste kungen av Rom var Lucius Tarquinius Superbus (534-509 FVT) som mot slutet av sin regeringstid blev en tyrann. Han blev avsatt och förvisad från Rom.

Stadsstaten Rom hade nu en stark position bland andra italienska stadsstater och Roms invånarantal var nu 35 000. Rom växte och utvidgade sitt område till alla de sju kullarna Palatinen, Capitolium, Aventinen, Caelius, Esquilinen, Viminalen och Quirinalen som alla ligger på östra sidan om Tibern. Staden hade nu en yta av 800 km2.

När Lucius Tarquinius Superbus flydde från Rom blev Brutus och Lucretias make Collatinus Roms första konsuler. De valdes av folket efter omröstning. De innehade sitt ämbete ett år åt gången och en uppgift var att övervaka valet av sina efterträdare. De innehade ämbetet tillsammans som par.

Republiken Rom

Plebejer plågades år 494 FVT av skuldproblem och arrangerade det första uttåget från Rom för att tvinga patricierna till en reform. Detta var början till patriciernas eftergifter för att ta bort skillnaderna mellan patricierna och plebejerna vilket hände helt år 287 FVT.

Under 500-talet FVT var Rom ett litet stadssamhälle. Av arkeologiska spår fanns, under 500-talet FVT, offentliga byggnader, tempel och ett "stadscentrum" i Rom.

År 509 FVT röstade senaten att aldrig mer tillåta monarki som styrelseform i Rom. Staden skulle från och med nu vara en republik styrd av två konsuler med ett års mandat. Konsulerna styrde växelvis varannan månad. Lucius Junius Brutus and Lucius Tarquinius Collatinus blev de första konsulerna i republiken Rom.

Under konsulerna fanns en rad mindre viktiga ämbeten som praetorer och quaestorer. Senaten fungerade som ett permanent råd och centurieförsamlingen var basen för den romerska politikens funktion.

År 501 och år 498 FVT utsågs Titus Larcius till konsul men år 497 FVT utsågs han till Roms första diktator. Det blev nu vanligt att utse en konsul till diktator. I mitten av 400-talet FVT sammanställdes ungefär 80 korta paragrafer från den första samlingen av romerska regler och föreskrifter (lagar). Nu är den känd som de tolv tavlornas lag. Dessa kommer från de tolv bronstavlor på vilka den först skrevs ner och visades.

År 396 FVT lyckades Rom besegra den etruskiska staden Veii efter flera årtionden av krig. Därefter besegrades samniterna vilket gjorde att Rom nu till den största maktbasen i Italien. Men år 390 FVT plundrades Rom av ett krigarband av "galler". Under ledarskap av Marcus Fuirius Camillus måste Rom grundas på nytt.

År 380 började byggandet av en mur runt Rom. (Serviusmuren, namn efter Roms sjätte kung Servius Tullius 577-534 FVT) Muren byggdes för att förhindra ny plundring av staden Rom. Denna mur hade en omkrets på 11 kilometer och var på sina ställen fyra meter tjock. År 367 FVT beslutades att konsulsämbetet var då öppet för plebejer och dessutom att en av konsulerna alltid måste vara en plebej.

År 312 FVT byggdes den första akvedukten som förde in vatten til den växande stadsbebyggelsen. Den var ungefär 12 kilometer lång och gick för det mesta under jord. Dessutom byggdes den första större romerska grusvägen, Via Appia som gick från Rom rakt söder ut till Capua.

På 290-talet FVT hade Rom växt till 13 000 kvadratkilometer med kontroll över minst halva den italiska halvön och större skulle den bli. I många städer i hela centrala Italien fick ett stort antal av de besegrade romerskt medborgarskap. År 275 FVT hade Rom erövrat alla stadsstater på den italienska halvön efter att romarna slutligen erövrade de sista grekiska stadsstaterna i södra Italien.

Slaget vid Pydna den 22 juni 168 FVT. Makedonierna anförda av Perseus av Makedonien (212-166 FVT) förlorade mot romarna under Lucius Aemilius Paullus Macedonicus (229-160 FVT). 1 000 fångar togs som gisslan och fördes till Italien. Kung Perseus av Makedonien dog i fångenskap år 166 FVT. De sista 300 fångarna som levde släpptes omkring år 150 FVT.

År 167 FVT blev Rom en skattebefriad stat. Bytet från segern över Makedonien blev så stor att direkt beskattning av romerska medborgare avskaffades utom i nödfall. Men medborgarna i Rom var fortfarande tvungna att betala andra avgifter som tullar eller en speciell skatt som togs ut vid frigivning av slavar.


Publius Cornelius Tacitus

TacitusRomaren och historikern Publius Cornelius Tacitus, (56-117) var senator, år 88 utsågs han till praetor, Tacitus blev konsul år 97 och prokonsul för provinsen Asia 112-113. Hans fader var troligen Cornelius Tacitus vilken var prokonsul för provinsen Gallia Belgica.

Tacitus var präglad av sin bakgrund som romersk statsman. Hans skildring av Romarrikets historia (14-96) och folkgruppen germanerna har en romersk utgånspunkt.

Han är mest känd för sina verk om Romarrikets första år och skildringen av rikets norra grannar vilka han kallade för germaner.

Följande verk av Tacitus finns bevarade:

Böckerna sju till och med tio finns inte bevarade till vår tid. Slutet av den elfte boken finns bevarad, vilken börjar år 48, samt böckerna 12-15 och början av bok sexton finns ocjså bevarade.

Hur många böcker som ursprungligen fanns i verket vet inte forskarna med säkerhet men troligtvis innehöll verket arton böcker.

Tacitus nämner i sina verk andra romerska historiker som Plinius den äldre (Gaius Plinius Secundus 23-79), Marcus Cluvius Rufus och Vipstanus Messalla.


Augustus Caesar

Augustus CaesarGaius Octavius Thurinus (63 FVT-14 VT) föddes i Rom den 23 september 63 FVT. Han utsågs till Romarrikets förste kejsare år 27 FVT Hans fullständiga namn var kejsare Gaius Julius Caesar Augustus (27 FVT-14 VT). Den romerska republiken övergick nu till det romerska imperiet (Romarriket).

Augustus utökade Romarrikets territorium framförallt i Afrika, t. ex nuvarande Egypten och Libyen. Han införde ett samordnat skattesystem. Det innebar ökade inkomster och stärkte Roms inflytande på provinsernas bekostnad. Augustus avskaffade de privata uppbördsmännen och införde istället betalda offentliganställda uppbördsmän.

Månaden augusti är uppkallad efter kejsar Augustus. Han dog den 19 augusti 14 VT i Nola (låg i nuvarande regionen Kampanien i södra Italien).

Staden Roms styre

Under kejsar Augustus Caesar regeringstid hade staden Rom en befolkning på en miljon. Augustus reformerade stadens styre för att effektivisera stadens organisation. Han delade in staden i 14 administrativa regioner. Var och en styrdes av en stadsprefekt (praefectus urbis). Varje region delades in i kvarter (vici) vilka styrdes av årligen tillsatta ämbetsmän. Cohortes urbanae fungerade som polismakt och sju kohorter av väktare (Vigiles Urbani) som brandkår och "gatupoliser".

Italiens regionindelning

Kejsar Augustus Caesar delade in år 7 FVT. provinsen Italien (Italia) i elva administrativa regioner. De var ursprungligen numrerade från ett till elva. Betydligt senare har regionerna fått ett namn. Regionerna är från nordväst till sydväst:

    1. Region XI: Transpadana (på andra sidan floden Po). Regionens invånare var kelter (latin galli).

    2. Region X: Venetia et Histria. Regionens invånare var veneter (ursprung okänd) och histrier (illyrer).

    3. Region IX: Liguria. Regionens invånare var ligurer (italiker).

    4. Region VIII: Aemilia. Regionen fick sitt namn efter vägen via Aemilia som gick mellan Ariminum (Rimini) och Placentia (Piacenza).

    5. Region VII: Etruria. Regionens invånare var etrusker.

    6. Region VI: Umbria et Ager Gallicus. Regionens invånare var umbrer.

    7. Region V: Picenum. Regionens invånare var picener.

    8. Region IV: Samnium. Regionens invånare var samniter (osker).

    9. Region I: Latium et Campania. Regionens invånare var latiner/latinare och ausoner.

    10. Region II: Apulia et Calabria. Regionens invånare var apuler, messapier och sallentiner.

    11. Region III: Lucania et Bruttii. Regionens invånare var lukaner och bruttier (osker).

Romarrikets provinsindelning

Kejsar Augustus Caesar delade år 27 FVT. in Romarriket i provinser.


Politiska organ

Folkförsamlingar

Senaten

Senaten bestod av 300 medlemmar som ursprungligen kom från de tre etniska grupperna Latier, Sabiner och Etrusker. De representerade de rikaste och mäktigaste familjerna i Rom.

Under kungadömet hade senaten varit ett rådgivande organ för kungen. Under republiken var senaten ett rådgivande organ till konsulerna. Men att vara senator innebar att dennes inflytande var större än som rådgivare.

Comitia curiata

Denna folkförsamling godkänd utnämningen av en ny kung när Rom var en monarki. Den samlades också på kungens befallning för att lova kungens lojalitet i krig och för att bekräfta en dödförklaring. Dess betydelse minskades med tiden.

Comitia centuriata

Denna folkförsamling kallades in av kungen när Rom var en monarki. Under Roms republikanska period kom ledamöterna från olika klasser fattiga som rika grupper. Den förnämsta klassen var riddarna. Därefter kom militären samt den rikaste gruppen som ägde stora egendomar.

Man röstade efter gruppens status. De rika och förnämsta grupperna först. De fattigaste och de mindre förnäma grupperna sist. När man hade nått en majoritet för ett förslag så stannade röstningsproceduren. Vilket innebar att de grupper med mindre status aldrig fick rösta.

Comitia centuriatas uppgift var att stifta lagar, välja konsuler, pretorer och censorer. Rösta i rättegångar som ger dödsstraff och att förklara krig och fred.

Mötena hölls för det mesta på Marsfältet som låg nordväst om kullen Capitolium på östra sidan om Tibern eller vid Forum Romanum mellan kullarna Capitolium och Palatinen.

Comitia tributa

Denna folkförsamling representerade hela Roms befolkning. Den sammankallades av en konsul eller pretor. Denna församling valde kvestorer och curule aediles (förvaltade tempel och andra offentliga byggnader samt polismyndigheten). Dess betydelse ökade med tiden.

Ämbetsmän

Konsul

Det fanns två konsuler som var likställda och valdes årligen av Comitia centuriata. De hade den högsta verkställande makten i Romarriket. Året som de styrde fick deras namn. De valdes för ett år och kunde väljas om. De utförde makten var för sig varannan månad.

De ärvde de kungliga privilegierna och kungens åtföljande tecken på makt. De ledde utrikes relationer och hade befälet över armén. De var högste ämbetsmännen, sammankallade och hade uppsikt över Senaten.

Diktator

Vid kristider valdes en diktator för en sexmånadersperiod. Han valdes inte av folket men nominerades av en konsul. Ingen kunde ifrågasätta hans beslut.

Magister Equitum

Han utsågs av diktatorn som sin assistent. Han var chef för kavalleriet och titulerades Pretor. När diktatorn inte var närvarande hade assistenten samma maktbefogenheter som diktatorn.

Censor

Comitia centuriata valde två Censorer vilka tidigare hade varit Konsuler. Deras uppgifter var att upprätta en lista på medborgarna och deras egendomar var femte år för att kunna beskatta dessa. De tillsattes på våren och innehade sitt ämbete under artonmånader. Återval var inte tillåtet. De hade också en granskade roll av Senaten. De granskade även riddarna och godkände nya medlemmar samt i förekommande fall uteslöt medlemmar.

Ståthållare

En Ståthållare (guvernör) kunde antingen väljas eller utses. En för detta konsul kallades prokonsul och tillsattes genom lottdragning. En före detta Pretor kallades propretor. Ståthållaren styrde en provins inom romarriket under ett år.

Folktribun

Det fanns ursprunglingen två tribuner men kom att bli tio, Tribunus. De kunde lägga fram förslag till Senaten.

Pretor

De valdes av Comitia centuriata för ett år. Det fanns två Pretorer. En stadspretor (Pretor Urbanus) som var ordförande i civilmål mellan medborgare. Han fick lämna Rom under högst tio dagar åt gången. Han var också högste domare för de rättsvårdande myndigheterna. Han utfärdande också prejudikat.

En utrikespretor (Pretor Peregrinus) dömde i tvister mellan peregrini (utlänningar som inte var slavar) eller mellan peregrini och romerska medborgare.

Med tiden var det upp till sexton pretorer.

Edil

Två ediler valdes av Comitia tributa för ett år. De organiserade offentliga spel för olika gudar och religiösa festivaler. Ansvarade för underhållet av offentliga byggnader speciellt templen och gator samt marknadsplatser. De övervakade den allmänna ordningen.

Kvestor

Comitia tributa valde också upp till tjugo Kvestorer vars uppgifter handlade om finansiella frågor. Insamlandet av skatter och böter samt försäljning av konfiskerad egendom var några av deras uppgifter. De valdes för ett år.

Augerer

Religionen, innan kristendomen blev en statsreligion, handlade mer om ritualer än om doktriner. Prästerskapet upprätthölls av sekulära ämbetsmän. Det fanns en grupp präster som hade som uppgift att konsultera orakler efter instruktion från Senaten. Antalet var först två präster senare utökades antalet efterhand upp till femton präster som hade denna uppgift.

Det fanns präster som organiserade ritualer för krig och fördrag med andra stater samt präster som var teckentydare. Inför viktiga beslut gick man till dessa präster (teckentydare) för att veta vad gudarna ansåg om besluten. De såg t.ex. på fåglarnas flykt vad gudarna ansåg om beslutet.


Trajanus

TrajanusMarcus Ulpius Trajanus (53-117 VT) föddes i Italica, som låg i den romerska provinsen Baetica, Hispania, den 18 september år 53. Han var Romarrikets trettonde kejsare 98-117. Hans fullständiga namn som kejsare Caesar Divi Nervae filius Nerva Trajanus Optimus Augustus Germanicus Dacicus Parthicus.

Trajanus fader Marcus Ulpius Trajanus (30-100) var general, senator och guvernör i de romerska provinserna Syria och Asia. Trajanus moder Marcia (33-100) föddes i Rom och hennes fader var senator.

Trajanus tjänstgjorde i den romerska armén i tio år. Han var ledare för en legion i Hispania år 89. Han var konsul år 91.

Trajanus blev guvernör år 96 för provinsen Germania Superior. Han adopterades i oktober år 97 av kejsar Nerva (96-98) som gjorde honom dessutom till tronföljare.

Trajanus utökade romarriket till sin största utbredning någonsin. Han erövrade år 106 områden som blev provinsen Arabia petraea. Han förde två krig med dakerna år 101–102 och år 105–106. I det senare kriget intog han dakernas huvudstad Sarmizegethusa (låg i nuvarande västra Rumänien i Orastiebergen). Deras områden blev romerska provinsen Dacia. Trajanus erövrade parthernas huvudstad Ktesifon (låg 3 mil sydost om nuvarande Bagdad, Irak) år 115. Dessutom blev Armenia, Mesopotamia samt Assyria romerska provinser. Hans styrkor fortsatte till Persiska viken.

Han dog i ödem den 9 augusti 117 i Selinus, Cilicia (var en romersk provins i nordöstra Medelhavet).

Romarriket år 117

Det romerska riket når sin största utbredning år 117 VT 4 000 000 km2. 60 000 000 var medborgare i Romarriket (20% av jordens befolkning). Totalt fanns det inom Romarrikets gränser 120 000 000 människor.

Medelhavet var ett innanhav inom Romarriket. Nästan hela Europa, Norra Afrika och västra Asien tillhörde Romarriket. Romarrikets yttre gräns gick i väster från gränsen mot Skottland ner till Portugal, i norr upp till floderna Rhen och Donau samt till Svarta havet, i söder från Atlanten längs Saharas norra gräns till Sinaihalvön, i öster från norra gränsen till Arabiska öknen till floden Eufrat upp till gränsen av Armenien.

För att försvara detta stora område hade Romarriket en armé bestående av fotfolk, kavalleri, hjälptrupper och artilleri. Hela armén bestod av romare förutom hjälptrupperna som bestod av icke-romare. En legion bestod av 6 831 romare med åtföljande hjälptrupper 12 500 soldater. Hela romerska armén hade stående trupper på 375 000 män.

Dessa trupper var stationerade runt Romarrikets gränser. Tre legioner var stationerade i provinsen Britannia. Sexton legioner fanns vid floderna Rhen och Donau. Längs floden Eufrat fanns åtta legioner. När det gäller området från Spanien, nordafrika till Egypten fanns det tre legioner. 20 000 soldater var stationerade för försvar av Rom och dess närområde. Dessutom fanns en flotta vid Neapelbukten och en flotta vid Ravenna i Adriatiska havet. Dessa båda flottor skulle i första hand säkra sjöfarten i Medelhavet. Med flottan bestod det totala romerska försvaret av 450 000 man.

Romarriket var en stormakt i Europa och fick därför ett stort politiskt, ekonomiskt och kulturellt inflytande.

Romarrikets två språk

Kort efter att det romerska imperiet hade uppstått blev det två språk som ökade i popularitet, inom det romerska riket, jämte de lokala modersmålen. Latinet i den västra delen av riket och grekiskan i den östra delen av Romarriket.


Romarrikets provinser år 117

Romarriket år 117Romarriket var indelat i olika provinser med en ståthållare (guvernör), med titeln legat eller prokonsul/propraetor, som styrde provinsen under ett år.

Legat=kejsarens sändebud i praetors ställe (legatus Augusti pro praetore). Prokonsul/propraetor= provinsståthållare

Ståthållaren kunde antingen väljas eller utses.

Romarriket bestod av 46 provinser och en vasallstat. 33 provinser var "kejserliga romerska provinser" medan 13 provinser var "senatsprovinser".

En "kejserlig romersk provins" (Imperial provinces) var kejsaren prokonsul. Kejsaren utsåg en ståthållare (legat).

En "senatsprovins" (Senatorial provinces) utsåg senaten en ståthållare (prokonsul).

Bosporanska riket (Regnum Bospori), norr om Svarta havet, var ingen provins utan en vasallstat till Romarriket.

Romerska provinser i Europa
Achaia Akvitanien i Gallien Alpes Cottiae Alpes Maritimae
Alpes Poeninae Baetica i Hispania Belgica i Gallien Britannia
Corsica et Sardinia Cyprus Dacia Dalmatia
Epirus Germania Inferior Germania Superior Italien
Lugdunensis i Gallien Lusitanien i Hispania Macedonia Moesia Inferior
Moesia Superior Narbonensis i Gallien Noricum Pannonia Inferior
Pannonia Superior Rätien Sicilia Tarraconensis i Hispania
Thracia      

Romerska provinser i Asien
Arabia petraea Armenia Asia Assyria
Bithynia et Pontus Cappadocia Cilicia Galatia
Iudaea Lycia et Pamphylia Mesopotamia Syria

Romerska provinser i Afrika
Aegyptus Africa Proconsularis Creta et Cyrenaica Mauretania Caesariensis
Mauretania Tingitana      

Hispania

Västerut låg den iberiska halvön (Hispania) vars befolkning grekiska och romerska historiker, som den grekiske historikern Herodotos (484-425 FVT), kallade iberer. Iberer var en benämning på den Iberiska halvöns kulturellt homogena historiska ursprungsbefolkning.

Under 500-talet FVT invandrade kelter till den Iberiska halvön och bildade familjer med iberer. Deras avkomma kallades keltiberer. När romarna kom till Iberiska halvön och ville införliva området med Republiken Rom var det keltibererna, kantabrierna och asturierna som romarna hade mest problem med av alla folkgrupper.

Romarna förde tre krig mot keltibererna 195-133 FVT, 72 FVT. då ett stort uppror slogs ner av romarna och år 19 f. Kr. då deras område intogs.

Med kantabrierna och asturierna förde den romarske generalen Marcus Vipsanius Agrippa (63-12 FVT) krig 29-19 FVT för att överta deras områden Kantabrien och Asturien på norra Hispania.

År 27 FVT. indelade kejsar Augustus Hispania i tre provinser:

    1. Lusitanien (Lusitania) bestod av nuvarande Portugal och Spaniens region Extremadura samt delar av Salamanca i Spanien. Provinsen fick sitt namn efter folkgruppen lusitaner. Lusitanien utsågs år 27 FVT. till provins inom Romarriket. Augusta Emerita (Mérida) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    2. Baetica bestod av stora delar av nuvarande Andalusien i Spanien. Största befolkningsgruppen var Turdetanier. Provinsen fick sitt namn efter floden Baetis. Baetica utsågs år 27 FVT till provins inom Romarriket. Córdoba var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av senaten eftersom inga romerska legioner behövdes i provinsen.

    3. Tarraconensis bestod av resten av nuvarande Spanien och norra delen av Portugal. Provinsen fick sitt namn efter staden Tarraco. Tarraconensis utsågs år 27 FVT till provins inom Romarriket. Tarraco (Tarragona) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

Hispania hade naturliga gränser. I norr bergskedjan Pyrenéerna, i öster Medelhavet, i söder Gibraltar sund och i väster Atlanten.

Gallien

Norr om Spanien låg Gallien (Gallia) vars befolkning grekiska och romerska historiker, som den grekiske historikern Herodotos (484-425 FVT), kallade kelter (keltai/celtae).

Romerska legioner invaderade södra Gallien år 125 FVT. för att säkra land- och sjövägen till Hispania.

Den romerske generalen Quintus Fabius Maximus Allobrogicus besegrade år 123 FVT de keltiska folkgrupperna allobroger och arverner i södra Gallien. Deras områden blev en romersk provins, Gallia Transalpina år 121 FVT., vilken år 27 FVT döptes om till Narbonensis.

Romarna hade problem med kimbrer och teutoner, vilka var av germansk härkomst, som plundrade i södra Gallien. Dessa folkgrupper besegrade år 105 FVT romarna i Arausio (Orange) i nuvarande sydöstra Frankrike.

Den romerske militären och statsmannen Julius Caesar (100-44 FVT) blev den som erövrade Gallien. Han utsågs till prokonsul i tre provinser år 59 FVT en av dessa var Gallia Transalpina. Han erövrade Gallien från norr till söder.

Belgica erövrade han år 57 FVT. som låg i nuvarande norra Frankrike, västra Schweiz, västra Belgien och delar av Tyskland. I detta område levde belgier som var ett keltiskt folk. Romerna led stora förluster speciellt hade de svårigheter med menapierna (kelter) vid Kanalkusten och eburonerna (kelter) vid Meuse (låg i nuvarande norra Frankrike).

Akvitanien erövrade han år 56 FVT som låg mellan bergskedjan Pyrenéerna och floden Garonne i södra Gallien. I detta område levde aquitanerna som var ett iberiskt folk.

Nästan hela Gallien gjorde uppror under arvernernas (kelter) hövding Vercingetorix (82-46 FVT) år 53 FVT. Ceasar besegrade Vercingetorix vid "Slaget vid Alesia" år 52 FVT.. (Alesia låg vid nuvarande Alise-Sainte-Reine i östra Frankrike.) Efter mindre upprensningsaktioner var det Galliska området i romarnas händer och erövringskriget avslutades år 51 FVT.

År 27 FVT indelade kejsar Augustus Gallien i fyra provinser:

    1. Narbonensis bestod av nuvarande sydöstra Frankrike vid Lionbukten. Narbonensis utsågs år 27 FVT till provins inom Romarriket. Provinsen fick sitt namn efter staden Narbonne (Narbo Martius) som också var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av senaten eftersom inga romerska legioner behövdes i provinsen.

    2. Akvitanien (Aquitania) bestod av nuvarande sydvästra Frankrike vid Biscayabukten. Akvitanien utsågs år 27 FVT till provins inom Romarriket. Provinsen fick sitt namn efter aquitanerna. Bordeaux (Burdigala) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    3. Lugdunensis bestod av nuvarande mellersta Frankrike. Lugdunensis utsågs år 27 FVT till provins inom Romarriket. Provinsen fick sitt namn efter staden Lyon (Lugdunum) som också var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    4. Belgica bestod av nuvarande norra Frankrike, västra Schweiz, västra Belgien och delar av Tyskland. Belgica utsågs år 27 FVT. till provins inom Romarriket. Provinsen fick sitt namn efter belgierna. Reims (Durocortorum) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

Gallien hade naturliga gränser. I söder bergskedjan Pyrenéerna, i väster Atlanten, i norr floden Rhen och i öster bergskedjan Alperna.

Britannia

Romarna kallade de brittiska öarna för Britannia (Wales och England), Caledonia (Skottland) och Hibernia (Irland). Det var britanner (kelter) som levde på de brittiska öarna. De var uppdelade i 30 olika grupper vilka de mest betydande var belgierna i väst, briganterna i norr, silurer i södra Wales och icenier i östra England.

Den romerske militären och statsmannen Julius Caesar (100-44 FVT) landsteg två gånger på Britannia år 55 FVT och år 54 FVT. Syftet med landstigningarna var att finna allierade som kunde förhindra belgier, som hade flytt till Britannia, att ta sig över Engelska kanalen till den romerska provinsen Belgica.

Den mäktigaste hövdingen bland britannerna i södra England var Cunobelinus (9-43). Han var kung över det catuvellauniska riket, rikets huvudstad var Colchester (Camulodunum som låg 10 mil nordost om London), som sträckte sig över större delen av sydöstra England.

Hans söner Togodumnus (kung år 43), dog kort efter romarnas invasion, och Caratacus (43-50) besegrades år 43 av den romerske generalen Aulus Plautius. Han invaderade södra England upp till floden Themsen. Caratacus flyttade sina styrkor till sydöstra England.

Hela södra England var under romersk kontroll under år 47. Wales var nästa mål för romarna som kontrollerade området år 78 och Wales blev nu införlivad med provinsen Britannia. Därefter gick romarna norrut mot Skottland men fick ge upp området.

Den romerska provinsen Britannia

Det var Romarrikets fjärde kejsare Claudius (41-54) som år 43 förvandlade södra England till den romerska provinsen Britannia. Den romerske generalen Aulus Plautius var den romerska provinsen Britannias förste guvernör 43-47.

Den romerska provinsen Britannias norra gräns gick vid "Hadrianus mur". Muren sträckte sig från Solwayviken (som är gränsen mellan Skottland och England) vid byn Bowness-on-Solway (som ligger 1,5 mil nordväst om Carlisle) i nordvästra England till det romerska fortet Segedunum (låg nära floden Tyne i nuvarande Wallsend). Muren gick genom nuvarande Newcastle i nordöstra England.

Den var 4,5 m hög och började uppföras år 122 VT av kejsare Hadrianus. Hadrianus mur var en romersk gränsförsvarsanläggning, 112 km lång, med små fyrkantiga vaktposterings- och passagefort på var 1,5 km. På varje sträcka mellan två fort fanns två torn.

London var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

Germanien

När Caesar besegrade, i Gallien, den svebiske (germangrupp) ledaren Ariovistus år 58 FVT drogs germanienområdet väster om Rhen in i det romerska riket. Han försökte också att inlemma hela området mellan floderna Rhen och Elbe. Romarna fick ge upp detta efter att den romerske fältherren och legaten Varus lurades in i ett bakhåll (i Teutoburgerskogen ligger i nuvarande västra/nordvästra Tyskland) av den cheruskiske (germangrupp) hövdingen Arminius (17 FVT.–19 VT) år 9 FVT. Romarna förlorade tre legioner och Varus dödades i bakhållet.

I början var det en del av den galliska provinsen Belgica men efter att Domitianus år 83 erövrade Agri decumates (låg mellan floderna Rhen och Donau i södra Germanien) omvandlade romarna dessa områden år 90 till provinserna Germania Inferior och Germania Superior.

    1. Germania Inferior gränsade i söder till den galliska provinsen Belgica, i väster till Atlanten, i norr till Germanien (Germania Magna) och i öster till romerska provinsen Germania Superior. Gränsen till Germanien gick från Atlanten genom insjöarna IJsselmeer och Markermeer därefter längs floden Rhen tills gränsen med den romerska provinsen Germania Superior. Colonia Claudia Ara Augusta Agrippinensium (Köln) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    2. Germania Superior gränsade i söder till romerska provinsen Alpes Poeninae, i väster till de galliska provinserna Lugdunensis och Belgica samt till den romerska provinsen Germania Inferior, i norr till Germanien (Germania Magna) och i öster till romerska provinsen Rätien. Limes Germanicus (Gränsvall Germanicus) sträckte sig från Rheinbrohl (i nuvarande Tyskland) längs gränsen till Germanien fram till det romerska fortet Abusina (som låg nära byn Eining som ligger 9,5 mil norr om Munchen, Tyskland). Den var 55 mil lång och gick mellan floderna Rhen och Donau. Den bestod dels av en mur och dels av en vall med romerska gränsbefästningar. Själva gränsen gick längs floden Rhen till gränsen med den romerska provinsen Germania Inferior och därefter börjar Limes Germanicus. Den sträcker sig fram till gränsen till den romerska provinsen Rätien. Mogontiacum (Mainz) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

Alpprovinser

Det fanns tre små alpprovinser som låg mellan Gallien och Italien. De omfattade nuvarande Aostadalen (Valle d’Aosta) i nordvästra Italien och Valais (Canton du Valais) i södra Schweiz.

    1. Alpes Poeninae gränsade i söder till romerska provinsen Alpes Cottiae, i väster till romerska provinsen Germania Superior, i norr till den romerska provinsen Rätien och i öster till norra Italien (Transpadana). Provinsen befolkades av salasser (kelter). Kejsar Augustus infogade år 15 FVT provinsen till Romarriket. Augusta Praetoria Salassorum (Aosta) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    2. Alpes Cottiae gränsade i söder till romerska provinsen Alpes Maritimae, i väster till den galliska provinsen Narbonensis, i norr till den romerska provinsen Alpes Poeninae och i öster till norra Italien (Transpadana). Provinsen befolkades av ligurer (italiker). Kejsar Augustus infogade år 15 FVT provinsen till Romarriket. Segusio (Susa) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    3. Alpes Maritimae gränsade i söder till norra Italien (Liguria) samt den galliska provinsen Narbonensis, i väster till den galliska provinsen Narbonensis, i norr till den romerska provinsen Alpes Cottiae och i öster till norra Italien (Transpadana och Liguria). Kejsar Augustus infogade år 15 FVT provinsen till Romarriket. Cemenelum (stadsdelen Cimiez i Nice) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

Det fanns ytterligare två romerska provinser i alpområdet:

    1. Rätien (Raetia et Vindelicia) gränsade i söder till norra Italien (Transpadana), i väster till romerska provinsen Germania Superior, i norr till Germanien (Germania Magna) och i öster till romerska provinsen Noricum.

      Limes Germanicus (Gränsvall Germanicus) sträckte sig längs gränsen till Germanien. Den var 55 mil lång och gick mellan floderna Rhen och Donau. Den bestod dels av en mur och dels av en vall med romerska gränsbefästningar.

      Själva gränsen gick från gränsen till den romerska provinsen Germania Superior längs Limes Germanicus fram till det romerska fortet Abusina (som låg nära byn Eining som ligger 9,5 mil norr om Munchen, Tyskland). Gränsen fortsatte till ett försvarsfort vid Regensburg (Castra regina) och slutligen följde gränsen floden Donau.

      Provinsen fick sitt namn efter folkgruppen räter (troligtvis etrusker). Kejsar Augustus infogade år 15 FVT provinsen till Romarriket. Augusta Vindelicorum (Augsburg) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    2. Noricum gränsade i söder till norra Italien (Venetia et Histria), i väster till romerska provinsen Rätien, i norr till Germanien (Germania Magna) och i öster till romerska provinsen Pannonia Superior.

    Provinsen befolkades av illyrer och kelter. Kejsar Augustus infogade år 15 FVT provinsen till Romarriket. Municipium Claudium Virunum (Zollfeld) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

Italien

Provinsen bestod av den Apenninska halvön som kejsar Augustus delade in i elva regioner. Provinsens guvernör utsågs av senaten. Det fanns 10 miljoner invånare i provinsen Italien.

Medelhavsöprovinser

Öarna i Medelhavet tillhörde någon utav fastlandsprovinserna förutom de fyra största öarna: Sicilien, Sardinien, Cypern och Korsika (i storleksordning) och lilla ön Malta.

Medelhavet dominerades av Karthago fram till de tre puniska krigen mellan Rom och Karthago. Det första kriget fördes mellan åren 264–241 FVT, det andra kriget 218–201 FVT och det tredje kriget 149–146 FVT. Efter dessa tre krig dominerade istället Rom över Medelhavet.

År 241 FVT underlade sig Rom medelhavsön Sicilien och år 238 FVT de båda öarna Korsika och Sardinien samt år 218 FVT ön Malta.

    1. Corsica et Sardinia bestod av de båda medelhavsöarna Korsika och Sardinien. Corsica et Sardinia utsågs år 237 FVT till den andra provinsen inom Romarriket. Provinsens guvernör utsågs av senaten.

    2. Sicilia bestod av medelhavsöarna Sicilien och Malta. Sicilia utsågs år 241 FVT till den första provinsen inom Romarriket. Provinsens guvernör utsågs av senaten.

    3. Cyprus bestod av medelhavsön Cypern. Cyprus utsågs år 58 FVT till provins inom Romarriket. Provinsens guvernör utsågs av senaten.

Balkanhalvön

Romarnas första försök att ta områden på Balkanhalvön var kungariket Illyrien på andra sidan Adriatiska havet. Invånare i Illyrien idkade sjöfart och sjöröveri vilket resulterade i det första illyriska kriget 229-228 FVT Rom besegrade Illyrien. Deras område blev först ett romerskt protektorat år 167 FVT Därefter utsåg kejsar Augustus år 27 FVT Illyricum som en romersk provins på Balkanhalvön.

Romarna ville säkra Adriatiska havet för sina handelsfartyg så de fortsatte att säkra östra sidan av Adriatiska havet. Nästa land var kungariket Makedonien. Rom besegrade Makedonien i det andra makedoniska kriget (200-196 FVT.). Rom säkrade nu kuststräckan till Joniska havet. Efter det tredje makedoniska kriget (171-168 FVT). delades kungariket Makedonien upp i fyra republiker. Macedonia blev en romersk provins år 146 FVT.

Aitoliska förbundet var en militär konfedration av grekiska stadsstater i Aitolien. Efter att det Aitoliska förbundet tog avstånd från Rom blev de besegrade av Rom år 189 FVT. Deras områden blev annekterade av romarna och tillhörde den romerska provinsen Macedonia år 146 FVT.

Republiken Epirus höll sig neutrala i konflikten mellan Rom och kungariket Makedonien men inte i det tredje kriget. År 167 FVT erövrade Rom republiken Epirus som blev en del av den romerska provinsen Macedonia år 146 FVT.

Achaiska förbundet var ett militärt förbund av grekiska stadsstater som bildades 280 FVT. År 146 FVT förde de krig mot romarna och dessa förlorade kriget. Deras område annekterades av romarna och tillhörde den romerska provinsen Macedonia.

Pannonien, som befolkades av illyrer och kelter, erövrades 9 FVT av den romerske generalen och romarrikets andra kejsare Tiberius (42 FVT-37 VT.). Pannonien tillhörde den romerska provinsen Illyricum.

De romerska provinserna Moesia upprättades år 9 VT. och Thracia år 46 VT.

Den dakiske kungen Duras (68-87 VT) anföll år 85 VT den romerska provinsen Moesia. Romarna invaderade kungariket Dakien (87-88) och dakerna fick en ny kung Decebalus (87-106 VT). Dakerna besegrades slutligen år 106 VT och kungariket Dakien blev då den romerska provinsen Dacia.

Nu tillhörde Balkanhalvön det romerska riket. År 117 fanns på Balkanhalvön tio romerska provinser:

    1. Pannonia Superior gränsade i söder till romerska provinsen Dalmatia, i väster till norra Italien (Venetia et Histria) samt till den romerska provinsen Noricum, i norr till Germanien (Germania Magna) och i öster till romerska provinsen Pannonia Inferior.

      Kejsare Trajanus utsåg år 102-107 VT västra delen av Pannonia som den romerska provinsen Pannonia Superior. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    2. Pannonia Inferior gränsade i söder till romerska provinsen Dalmatia, i väster till romerska provinsen Pannonia Superior, i norr till Germanien (Germania Magna) och i öster till Germanien (Germania Magna) samt till de romerska provinserna Dacia och Moesia Superior.

      Kejsare Trajanus utsåg år 102-107 VT östra delen av Pannonia som den romerska provinsen Pannonia Inferior. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    3. Dalmatia gränsade i söder till Adriatiska havet, i väster till norra Italien (Venetia et Histria), i norr till de romerska provinserna Pannonia Superior samt till Pannonia Inferior och i öster till den romerska provinsen Moesia Superior.

      Illyricums södra del utsågs år 20-50 VT till den romerska provinsen Dalmatia. Provinsen fick sitt namn efter folkgruppen dalmater. Salona var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    4. Dacia gränsade i söder till de romerska provinserna Moesia Superior och Moesia Inferior, i väster till den romerska provinsen Pannonia Inferior samt till Germanien (Germania Magna), i norr till Sarmatien (Sarmatia) och i öster till den romerska provinsen Moesia Inferior.

      Kejsare Trajanus utsåg år 106 VT Dacia som en provins i Romarriket. Provinsen fick sitt namn efter folkgruppen daker. Colonia Ulpia Traiana Augusta Dacica var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    5. Moesia Superior gränsade i söder till romerska provinsen Macedonia, i väster till den romerska provinsen Dalmatia, i norr till de romerska provinserna Pannonia Inferior samt till Dacia och i öster till de romerska provinserna Moesia Inferior samt Thracia.

      Kejsare Domitianus (81-96) delade år 86 på provinsen Moesia. Den västra delen utsågs till den romerska provinsen Moesia Superior. Viminacium (Kostolac i nuvarande Serbien) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    6. Macedonia gränsade i söder till de romerska provinserna Epirus och Achaia, i väster till Adriatiska havet, i norr till de romerska provinserna Dalmatia, Moesia Superior samt Thracia och i öster till Egeiska havet.

      Macedonia blev en romersk provins år 146 FVT efter att romarna hade besegrat kungariket Makedonien vid Pydna 148 FVT. Områdena Epirus, Thessalien, delar av Illyrien, Paeonia och Thracia fördes senare till andra provinser eller blev egna provinser år 27 FVT. Thessaloniki (ligger i nuvarande norra Grekland) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av senaten.

    7. Epirus gränsade i söder och väster till Joniska havet, i norr till den romerska provinsen Macedonia och i öster till de romerska provinserna Macedonia samt Achaia.

      Området Epirus blev en del av den romerska provinsen Macedonia år 146 FVT under namnet Epirus Vetus. Tillsammans med området Epirus Nova (låg norr om Epirus Vetus) utsågs dessa båda områden år 67 till den kejserliga romerska provinsen Epirus. Provinsens guvernör utsågs av senaten.

    8. Achaia gränsade i söder till Medelhavet, i väster till Medelhavet samt Joniska havet, i norr till de romerska provinserna Epirus samt Macedonia och i öster till Egeiska havet.

      Småstaterna på den grekiska halvön Peloponnesos bildade 280 FVT det achaiska förbundet. Förbundet upplöstes år 146 då romarna intåg stadsstaten Korinth. Achaia utsågs år 27 FVT till provins inom Romarriket. Provinsen bestod av den grekiska halvön Peloponnesos. Provinsen fick sitt namn efter folkgruppen achaier (greker). Colonia laus Iulia Corinthiensis (Korinth) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av senaten.

    9. Moesia Inferior gränsade i söder till romerska provinsen Thracia, i väster till de romerska provinserna Moesia Superior samt Dacia, i norr till Sarmatien (Sarmatia) och i öster till den romerske vassalstaten Bosporanska riket (Regnum Bospori) samt till Svarta havet.

      Gränsen till Sarmatien var ett befäst gränssystem, Limes Moesiae (Gränsvall Moesia) som gick längs Moesia Inferiors gräns mot Sarmatien. Gränsen bestod av tre försvarslinjer Trajanus vallen (Trajan Wall), Atanarik vallen (Antharic Wall) och Greuthungi vallen (Greuthungi Wall).

      Försvarslinjerna gick mellan Svarta havet och floden Donau. Trajanus vallen sträckte sig från Constanta vid Svarta havet till Donau. Atanarik vallen sträckte sig norr om Donaudeltat. Greuthungi vallen var 12 mil lång och sträckte sig från floden Dnjestr till floden Prut.

      Dessa tre försvarslinjer bestod av tre meter höga och två meter breda jordvallar.

      Kejsare Domitianus (81-96) delade år 86 på provinsen Moesia. Den östra delen utsågs till den romerska provinsen Moesia Inferior. Tomis var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    10. Thracia (Thrakien) gränsade i söder till romerska provinsen Macedonia, i väster till den romerska provinsen Moesia Superior, i norr till den romerska provinsen Moesia Inferior och i öster till Svarta havet, sundet Bosporen samt Marmarasjön.

      Thracia utsågs år 46 VT till en romersk provins. Provinsen fick sitt namn efter folkgruppen thraker. Thrimontium (Plovdiv i nuvarande Bulgarien) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

Romerska provinser i Asien

Vid Magnesia ad Sipylum (nuvarande Manisa i Turkiet) år 190 FVT besegrade romarna och kungariket Pergamon den seleukidiske kungen Antiochos III (223-187 FVT.). Efter freden vid Apameia i Frygien (i nuvarande Turkiet) år 188 FVT kontrollerade Rom den östra delen av Medelhavet via sina bundsförvanter kungariket Pergamon och Rhodos.

Romarna fick sitt första landområde i Asien år 133 FVT. Romarna kallade området från Taurusbergen och västerut på Anatoliska halvön för Asia.

I detta område fanns, före romarnas erövringar, många kungadömen som Troja, Lydien, Frygien och Kappadokien. Även maritima länder som Karien, Lykien, Pamfylien och Kilikien. På Anatoliens norra sida fanns kungadömena Bithynien och Pontos.

Kungen Attalos III (172–133 FVT) testamenterade sitt kungarike Pergamon, i västra Mindre Asien (Asia Minor), till Rom.

År 117 fanns i Asien tolv romerska provinser:

    1. Asia gränsade i söder till Medelhavet, i väster till Egeiska havet, i norr till Marmarasjön samt till den romerska provinsen Bithynia et Pontus.

      Asia utsågs till en romersk provins år 129 FVT. Provinsen fick sitt namn efter världsdelen Asien. Pergamon (nuvarande Bergama i västra Turkiet) var provinshuvudstad. Kejsar Augustus utsåg år 27 FVT Efesos (var en hamnstad och låg i nuvarande Turkiets sydvästra kust) till provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av senaten.

    2. Bithynia et Pontus gränsade i söder till romerska provinsen Asia, i väster till Marmarasjön, till sundet Bosporen samt till Svarta havet, i norr till Svarta havet och i öster till de romerska provinserna Cappadocia, Galatia samt Lycia et Pamphylia.

      Bithynia et Pontus var en sammanslagning av de romerska provinserna Bithynien (Nikomedes IV (94-74 FVT) testamenterade sitt kungadöme till romarna år 74 FVT) och Pontos (områdena väster om floden Iris erövrades av romarna år 64 FVT). Kejsar Augustus utsåg år 27 FVT Bithynia et Pontus till en romersk provins. Nikomedia (nuvarande İzmit som ligger 10 mil öster om Istanbul) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av senaten.

    3. Lycia et Pamphylia gränsade i söder till Medelhavet, i väster till den romerska provinsen Asia, i norr till de romerska provinserna Asia samt Galatia och i öster till den romerska provinsen Cilicia.

      Lycia et Pamphylia var en sammanslagning av de romerska provinserna Lykien (blev en del av romarriket år 189 FVT) och Pamfylien (området var en del av den romerska provinsen Galatien år 25 FVT). Lycia et Pamphylia blev en romersk provins år 43 VT Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    4. Galatia gränsade i söder till de romerska provinserna Lycia et Pamphylia och Cilicia, i väster till de romerska provinserna Asia och Bithynia et Pontus, i norr till de romerska provinserna Bithynia et Pontus och Cappadocia och i öster till den romerska provinsen Cappadocia.

      Galatien blev en romersk provins år 25 FVT. Provinsen fick sitt namn efter dess folkgrupp galaterna (kelter). Ancyra (nuvarande Ankara) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    5. Cappadocia gränsade i söder till de romerska provinserna Cilicia och Mesopotamia, i väster till den romerska provinsen Galatia, i norr till den romerska provinsen Bithynia et Pontus och till Svarta havet samt till Sarmatien (Sarmatia) och i öster till den romerska provinsen Armenia.

      Kejsar Tiberius (14-37) utsåg Cappadocia till en romersk provins år 17 VT. Caesarea (nuvarande Kayseri ligger 26 mil sydost om Ankara) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    6. Cilicia gränsade i söder till Medelhavet, i väster till den romerska provinsen Lycia et Pamphylia, i norr till de romerska provinserna Galatia och Cappadocia och i öster till den romerska provinsen Mesopotamia.

      För att stoppa sjöröveri från Kilikiens kust erövrade romarna detta område år 102 FVT som då blev en romersk provins. Tarsus (staden ligger i södra Turkiet 2 mil från Medelhavskusten) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    7. Armenia gränsade i söder till de romerska provinserna Mesopotamia och Assyria, i väster till den romerska provinsen Cappadocia, i norr till Sarmatien (Sarmatia) och i öster till Partherriket.

      Kejsar Trajanus (53-117 VT) utsåg Armenia till en romersk provins år 114 VT. Kejsar Hadrianus (117-138) beslutade år 118 att Armenia inte längre var en romersk provins utan tillhörde det Osrhoëniska riket med Parthamaspates (118-123) som härskare. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    8. Assyria gränsade i söder och i väster till romerska provinsen Mesopotamia, i norr till den romerska provinsen Armenia och i öster till Partherriket.

      Kejsar Trajanus (53-117 VT) utsåg Assyria till en romersk provins år 116 VT. Kejsar Hadrianus (117-138) beslutade år 118 att Assyria inte längre var en romersk provins utan tillhörde det Osrhoëniska riket med Parthamaspates (118-123) som härskare. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    9. Mesopotamia gränsade i söder till Arabien (Arabia deserta), i väster till de romerska provinserna Syria, Cilicia samt Cappadocia, i norr till de romerska provinserna Armenia och Assyria och i öster till Partherriket.

      Kejsar Trajanus (53-117 VT) utsåg Mesopotamia till en romersk provins år 116 VT. Kejsar Hadrianus (117-138) beslutade år 118 att Mesopotamia inte längre var en romersk provins utan tillhörde det Osrhoëniska riket med Parthamaspates (118-123) som härskare. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    10. Syria gränsade i söder till de romerska provinserna Iudaea och Arabia petraea, i väster till Medelhavet, i norr till den romerska provinsen Mesopotamia och i öster till Arabien (Arabia deserta).

      År 64 FVT erövrade den romerske generalen Pompejus (106-48 FVT) Syria och som utsågs till romersk provins år 64 FVT. Antiochia (staden heter nu Antakya och ligger i södra Turkiet) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    11. Arabia petraea gränsade i söder till Akabaviken, i väster till romerska provinsen Aegyptus, till Medelhavet och till romerska provinsen Iudaea, i norr till den romerska provinsen Syria och i öster till Arabien (Arabia deserta).

      År 106 VT erövrade romarna nabatéerriket som blev den romerska provinsen Arabia petraea. Petra var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    12. Iudaea gränsade i söder till romerska provinsen Arabia petraea, i väster till Medelhavet, i norr till den romerska provinsen Syria och i öster till romerska provinsen Arabia petraea.

      Romarna förvisade år 6 VT den judiske fursten Herodes Archelaos (23 FVT-16 VT) för grymhet och självvåld mot befolkningen. Hans områden Judeen, Samaria och Idumeen utsågs till den romerska provinsen Iudaea. Caesarea Maritima (nuvarande staden Qisarya som ligger 4 mil söder om Haifa, Israel) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

Romerska provinser i Afrika

Romarna fick sitt första landområde i Afrika år 146 FVT. Romarna besegrade då Karthago i det tredje puniska kriget (149-146 FVT). Romarna förstörde staden Karthago och staden och dess omland blev den romerska provinsen Africa.

År 46 FVT. besegrade romarna kungariket Numidien som omvandlades till den romerska provinsen Africa nova. Dessa båda provinser slogs ihop och utsågs år 25 FVT till den romerska provinsen Africa proconsularis.

År 117 fanns i Afrika fem romerska provinser:

    1. Aegyptus gränsade i söder till Meroë och Blemmyes, i väster till Libyans och till romerska provinsen Creta et Cyrenaica, i norr till Medelhavet och i öster till romerska provinsen Arabia petraea.

      Blivande kejsaren Augustus (27 FVT-14 VT) besegrade vid Slaget vid Actium den 2 september år 31 FVT sin rival Marcus Antonius (83-30 FVT) om makten över det romerska riket. Detta innebar slutet för den Ptolemaiska dynastin i Egypten. År 30 FVT utsågs Aegyptus till romersk provins. Alexandria var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    2. Creta et Cyrenaica gränsade i söder till Libyans, i väster till romerska provinsen Africa Proconsularis, i norr till Medelhavet och i öster till romerska provinsen Aegyptus.

      Cyrenaikas siste kung Ptolemaios Apion (145-96 FVT) testamenterade vid sin död regionen Cyrenaika till romarna år 96 FVT och romarna erövrade Kreta år 69 FVT. Creta et Cyrenaica utsågs år 20 FVT till romersk provins. Provinsen bestod av medelhavsön Kreta och regionen Cyrenaika i norra Afrika. Gortyn (en stad på ön Kreta) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    3. Africa Proconsularis gränsade i söder till Garamantes och Phasania, i väster till romerska provinsen Mauretania Caesariensis, i norr till Medelhavet och i öster till romerska provinsen Creta et Cyrenaica.

      De båda romerska provinserna Africa och Africa nova utsågs år 25 FVT till den romerska provinsen Africa proconsularis. Karthago var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    4. Mauretania Caesariensis gränsade i söder till Musulami och Gaetulia, i väster till romerska provinsen Mauretania Tingitana, i norr till Medelhavet och i öster till romerska provinsen Africa Proconsularis.

      Kejsar Claudius (41-58) infogade år 44 kungariket Mauretania till romarriket. År 40 delade den romerska provinsen Mauretania i Mauretania Caesariensis och Mauretania Tingitana. Caesaria (nuvarande staden Cherchel tio mil väster om Alger, Algeriet) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

    5. Mauretania Tingitana gränsade i söder till Mauri och Gaetulia, i väster till Atlanten, i norr till Medelhavet och i öster till romerska provinsen Mauretania Caesariensis.

      Kejsar Claudius (41-58) infogade år 44 kungariket Mauretania till romarriket. År 40 delade den romerska provinsen Mauretania i Mauretania Caesariensis och Mauretania Tingitana. Tingis (nuvarande staden Tanger i norra Marocko) var provinshuvudstad. Provinsens guvernör utsågs av kejsaren.

Romarrikets grannar

Vid norra gränsen

Romarriket begränsades i norr av floderna Rhen och Donau samt Svarta havet. Denna gräns var i stort sätt stabil under 300 år. Norr om denna gräns fanns tyskspråkiga folkgrupper som aldrig Romarriket lyckades erövra eller så ansåg romarna att det inte var mödan värt att erövra. Dessutom var germanerna splittrade inbördes i många små stammar vilket gjorde att romarna såg tyskarna som mindre farliga för Romarriket.

Vi vet inte så mycket om dessa människor men deras kultur kallas Jastorf. Jastorfkulturen var framförallt en bondekultur som producerade mycket lite livsmedelsöverskott vilket gjorde att städer och byar knappast fanns. Människorna var i regel icke skrivkunniga och därför finns inga skrivna källor om dessa germaner. Det finns bara romerska och grekiska källor som beskriver dessa tyska samhällen. Det innebär att dessa berättelser är färgade av romarnas och grekernas syn på dessa barbarer som romarna och grekerna kallade tyskarna.

En annan folkgrupp som också fanns norr om Romarriket var kelterna. Men till skillnad på tyskarna så besegrade romarna denna folkgrupp. De ingick i Romarrikets nordvästra hörn närmare bestämt området väster om floden Rhen.

Mellan kelterna och germanerna fanns troligtvis andra mindre folkgrupper som talade ett eget Indoeuropeiskt språk men vi vet inget om dessa människor. På den nuvarande ungerska slätten fanns den iranientalande nomadgruppen Sarmatian samt mellan Karpaterna och Balkanbergen fanns Dakientalande folkgrupper.

Under åren 180-320 skedde en stor förändring av de germanska områdena. I nordöstra delen sker en omflyttning av germanska grupper från Polen, vid flodens Vislas mynning, till Karpaterna. Dessa tyska grupper kallades för goter. Detta innebar att en del av folkgruppen sarmatian och en del av de dakientalande gruppen Carpi som fanns i dessa områden fick flytta söderut in i Romarriket för att ge plats åt de nya tyskarna.

I nordväst skedde också förändringar under samma tidsrymd. Friser, Franker, Alemanner, Saxare, Burgunder och Quadi är några germanska grupper som namnges i olika källor under denna tidsperiod.

Romaren och historikern Ammianus Marcellinus, (330-391) har i sin bok "Res Gestae", (390) beskrivit Romarrikets historia. Ursprungligen bestod verket av 31 böcker. De första tretton böckerna är borta medan de sista arton böckerna (bok 14-31) finns bevarade till vår tid. Dessa behandlar tidsperioden 354-378.

Nu sker också en förändring av jordbruket så att marken ger större avkastning så att en större befolkning kan försörjas med livsmedel. Detta börjar i nordväst och innovationerna spred sig sakta öster ut och kom slutligen till nuvarande Polen och Svarta havet. Detta innebar att den germanska befolkningen ökade kraftigt under denna tidsperiod. Denna ekonomiska revolution skapade också en elit. En familj, en klan tog makten över olika grupper. Olika oligarkier styrde nu dessa germanska områden. De skaffade sig status och makt genom att bygga stora hus åt sig själva och driva in kringliggande jordbruks livsmedelsöverskott till sig själva. Detta innebar ett större hot från dessa germanska grupper mot Romarriket än tidigare.

Vid östra gränsen

Romarrikets östra gräns hade romarna svårare att försvara. Här fördes regelbundet strider med Persien, Mesopotamien och Armenien. Ibland förflyttades gränsen österut för att senare åter föras västerut.

Partien (Arsakiderna, 250 FVT-226 VT) vars rike sträckte sig som mest från floden Eufrat i Irak till floden Indus i Pakistan. Inom detta rike fanns en stor befolkning men imperiets hjärtland var Mesopotamien. Parterna, som var en iransk stam, förde krig med romarna. Gränsen mellan Romarriket och Partien var instabil under några hundra år.

Därefter var det Sasaniderna (226-650) som tog över makten i öster. Dessa sasanider var en svårare nöt att knäcka för romarna än parterna. De återerövrade stora områden som romarna hade erövrat från parterna, Osroene och Mesopotamien. Detta gjorde att romarna under senare delen av 200-talet ökade sin militära slagkraft enormt (med c:a 30%) och samtidigt omorganiserade de sina arméstyrkor för att hålla sasaniderna stången. Det tog Rom femtio år att få ordning på sina finanser efter denna militära ökning. Man konfiskerade städernas överskott och reformerade beskattningen samt minskade silverhalten i mynten för att klara av detta. Dessutom krävdes en utökad central administration för att övervaka denna process.

Vid södra och västra gränsen

Romarrikets södra och västra gräns slutade naturligt med Sahara och Atlanten. Undantag var den romerska provinsen Britannia som bestod av nuvarande Wales och England.


Marcus Aurelius

Marcus AureliusMarcus Aurelius (121-180) blev adopterad av kejsaren Antoninus Pius (138-161) och dessutom gifte han sig med Pius´dotter Annia Galeria Faustina (d.y.) år 145. Marcus Aurelius utsågs till kejsare som Marcus Aurelius Antoninus Augustus (161-180).

Han tillhör de "Five Good Emperors"och "Nerva-Antonine dynastin": Nerva (96-98), Trajanus (98-117), Hadrianus (117-138), Antoninus Pius (138-161) och Marcus Aurelius (161-180).

Marcus Aurelius tillhör också adoptivkejsare: Trajanus (98-117), Hadrianus (117-138), Antoninus Pius (138-161) och Marcus Aurelius (161-180).

Kejsare Nerva införde systemet att utvälja en erfaren general/politiker till tronföljare genom adoption. Systemet bröts då Marcus Aurelius utsåg sin son Commodus till tronarvinge.

Commodus

CommodusLucius Aurelius Commodus (161-192) utsågs till kejsare Marcus Aurelius Commodus Antoninus (180-192) efter sin faders död år 180.

Kejsare Commodus var en rå och grym tyrann och Romarrikets ekonomi kom nu i ett bedrövligt tillstånd. Både senaten och folket hatade honom så år 182 kom den första sammansvärjningen som Commudus dock kunde förhindra.

Den 31 december 192 blev han mördad. Först blev han förgiftad av sin älskarinna Marcia men då han lyckades kräka upp giftet blev han istället strypt av sin atlet Narcissus.

Commudus var den förste romerske kejsaren som ärvde kejsartiteln. Den brittiske historikern Edward Gibbon anser att nu börjar Romarrikets nedgång.


Konstantin I

Konstantin IFlavius Valerius Aurelius Constantinus (272-337) föddes den 27 februari 272 i Naissus (Niš och ligger i nuvarande Serbien). Han var son till Constantius I Chlorus (250-306) och Flavia Julia Helena "Sankta Helena" (250-330).

Som ung tjänstgjorde han i kejsare Diocletianus´(284-305) domstol.

Han tjänstgjorde framgångsrikt som officer i den romerska armén och avancerade snabbt inom arméns officerskår. Han tjänstgjorde tidvis i Gallien.

Konstantin I dog den 22 maj 337 i Nikomedia (İzmit och ligger i nuvarande Turkiet) av en okänd sjukdom.

Vägen till makten

År 293-324 styrdes Romarriket av en Tetrarkin. Kejsare Diocletianus´(284-305) införde denna reform år 293 för att effektivisera Romarrikets styre. Riket skulle styras av fyra kejsare, två augustus och två caesar. De två ceasar var underställda de två augustus.

Romarriket delades in i fyra huvudområden med varsin huvudstad:

    1. Augusta Treverorum (Trier som ligger i dagens Tyskland) som styrdes av en augustus

    2. Milano (Italien) som styrdes av en caesar

    3. Sirmium (Sremska Mitrovica som ligger i dagens Serbien) som styrdes av en caesar

    4. Nikomedeia (İzmit som ligger i dagens Turkiet) som styrdes av en augustus

Den 25 juli 306 dog kejsare Constantius I (293-306) i Eboracum, Britannia. Efter dödsfallet utropades Flavius Valerius Aurelius Constantinus till kejsare Konstantin I (306-337) över Romarriket utav Constantius I:s soldater.

De fyra kejsarna var nu inte överens utan det utbröt ett inbördeskrig (306–324) mellan Romarrikets fyra kejsare vilket slutade med att Konstantin I var ensam kejsare över hela Romarriket år 324.

Edikt om religionsfrihet

År 312 utfärdade Konstantin I (306-337) ett edikt att religionsfrihet skulle råda inom västra Romarriket och att egendom som hade tagits från kristna skulle återlämnas. Nu upphörde förföljelsen av de kristna.

År 313 utfärdade han och Flavius Galerius Valerius Licinianus Licinius (250-325) som var kejsare Licinius (308–324) över den östra delen av Romarrriket det milanesiska ediktet som innebar att hela Romarriket förhöll sig neutralt i religiösa frågor.

Kristendomens godkännande skapade en kulturrevolution. Hedendomen ersattes av kristendomen, templen ersattes av kyrkor och basilikor, de traditionella begravningarna ersattes av kristna begravningsplatser som anordnades inom städernas murar.

Städerna förändrade utseende. Detta skapade konflikter inom Romarriket och tillsammans med den ökade beskattningen, två centralt fattade beslut, förvärrades situationen för Romarrikets fortbestånd.

Nova Roma

Konstatin I grundade staden Konstantinopel (nuvarande Istanbul) den 11 maj 330. Han döpte den nya staden till "Nova Roma" (Nya Rom) och den blev romarrikets nya huvudstad.

Staden ligger vid sydliga inloppet till Bosporen där den grekiska staden Byzantion grundades år 660 f. Kr.. Bosporen skiljer det europeiska Balkanhalvön från den asiatiska halvön Anatolien. Sundet förenar Svarta havet med Marmarasjön och via sundet Dardanellerna kommer fartygen sedan ut i Egeiska havet.

Den förste kristne kejsaren

År 337 konverterade kejsar Konstantin I till kristendomen och lät sig döpas. Romarriket fick nu sin förste kristne kejsare. Kort därefter den 22 maj 337 dog Konstantin I.


Kristendomen en statsreligion inom det romerska riket

I februari år 380 utfärdade Flavius Teodosius (346-395) som var den romerske kejsaren Flavius Teodosius I (379-395) ett edikt att kristendomen var en statsreligion inom det romerska riket. Tio år senare innebar detta att alla högre ämbetsmän måste vara kristna. År 438 var Romarrikets senat en helt kristen institution.


Romarrikets problem med Hunnerna

Hunnerna

Hunnerna var normader som kom från stäppområdena i nuvarande Ryssland. Historikerna vet inte varför hunnerna började röra sig väster ut. Troligtvis ville de erövra området runt Svarta havet. För hunnerna invaderade områden både väster (år 376) och öster (år 395) om Svarta havet och de fortsatte ända ner till nuvarande Turkiet och Grekland.

Ammianus Marcellinus beskriver i sin bok "Res Gestae" hunnernas invasion av Europa med början sommaren år 376. Hunnerna drev genom sin invasion alanerna (nomadfolk av indoiransk ursprung som levde nordost om Svarta havet) framför sig. Alanerna i sin tur drev goterna (germanfolk vars ursprung är okänt som levde i den tidigare romerska provinsen Dacia, nuvarande Rumänien och Moldavien) framför sig.

Kriget mot goterna 377-382

En stor mängd goter, 200 000 nämns men detta är tvivelaktigt, tog sig till floden Donau som var Romarrikets gräns mot de germanska folkgrupperna. Gruppen bestod av män, kvinnor och barn som kom i vagnar som drogs av oxar. Så småningom förstod romarna att detta var ett verk av invaderande hunner. De är en folkgrupp som forskarna inte vet så mycket om.

Goterna flyr in i Romarriket

År 377 tog sig de första goterna över floden Donau och in i Romarriket vid Ad Salice som ligger vid Svarta havets västra sida. (Romarriket hade tidigare tagit emot asylsökande folkgrupper. Männen fick ingå i Romarrikets militärmakt och de andra blev jordbrukare men med sämre villkor än andra bönder.) Den romerske kejsaren Flavius Valens (328-378) hade stora problem vid Romarrikets östra gräns. Eftersom romarnas huvudstyrka var sysselsatt med att hålla perserna borta från Romarrikets gränser fanns det bara mindre militära styrkor där goterna tog sig över floden Donau.

Goterna besegrar romarna

Eftersom goterna mötte ringa motstånd från romarna fortsatte goterna söderut och kom till staden Hadrianople år 378. (Denna stad ligger 35 mil söder om Ad Salice vid nuvarande gräns mellan Grekland och Turkiet.) Valens hade nu förhandlat med perserna om fred så nu kunde han flytta soldater från östfronten till att stoppa goternas invasion. Den 9 augusti 378 möttes Valens trupper de gotiska styrkorna. Efter några misstag av Valens så hade goterna krossat romarnas bästa armé inom östra Romarriket. Valen dog och hans kropp hittades aldrig efter detta slag. Goterna hade nu fritt spelrum på Balkan. De fortsatte till staden Konstantinopel (i nuvarande Turkiet). Den romerske kejsaren Valen var död, hans armé borta och östra delen av romerska riket var nu ett lätt byte.

Goternas fortsatta kamp

Ett problem för goterna var att de inte var en riktig armé. De bestod istället av ett enormt tåg av oxvagnar med kvinnor, barn och män vilka fortsatte sin vandring inom Romarriket. De var totalt 200 000 människor mot den romerska armén på 300-600 000 soldater och en befolkning på 70 miljoner invånare. Vem som skulle segra var klart på förhand. Men först den 3 oktober 382 slöt goterna och den romerske kejsaren Flavius Theodosius I (379-395) ett fredsfördrag. Trots goternas invasion så behandlades goterna väl. Det blev ingen masslakt av goter och de blev inte heller slavar inom romarriket som brukligt var på denna tid.


Romarriket delas i två delar

Efter kejsar Flavius Teodosius I död år 395 delades Romarriket mellan hans två söner. Flavius Honorius (384-423) var kejsare över den västra delen, det Västromerska riket (395-423) med Rom som administrativt centrum och Flavius Arcadius (377-408) var kejsare över den östra delen, det Östromerska riket (395-408) med Konstantinopel som administrativt centrum.

Konstantinopel (nuvarande Istanbul) grundades av den romerske kejsaren Konstatin I år 330. Från år 1054 var staden centrum för den grekisk-ortodoxa kyrkan. År 1453 införlivades staden i det ottomanska riket.


Invasion av Romarriket

Krisen 405-408

År 405 samlade den gotiske kungen Radagaisus en stor styrka som tog sig över Alperna och in i Romarriket. Han besegrades av den romerske generalen Flavius Stilicho (359-408) som var högste militären för det Västromerska riket 395-408. Radagaisus togs tillfånga vid Fiesole (8 km från Florens) samt avrättades den 23 augusti 406 utanför Florens.

Den 31 december 406 korsade en ny styrka Rhen (vid Mainz i nuvarande Tyskland) och gick in i Gallien. Styrkan bestod av vandaler, alaner och sveber. Flavius Stilicho hade problem med denna invasion. Troligtvis beroende på Radagaisus invasion krävde truppförflyttning från Gallien och Britannien. Invasionsstyrkorna plundrade och förstörde stora områden mellan åren 406-411 (nuvarande Belgien, Frankrike, Spanien och Portugal). Denna styrka besegrades inte förrän år 418 av romarna.

Att vandaler, alaner och sveber lämnade Gallien och flyttade söderut berodde säkert på att en romersk general som var stationerad i Brittanien togs sig 407 över engelska kanalen och tog över Gallien ända ner till Arles vid Medelhavet. Han utmanade Flavius Honorius och utropade sig själv till kejsare Konstantin III över Västromerska riket (406-411). Han dödades i september 411.

En tredje styrka ledd av hunnerledaren Uldin korsade Donau och intog Castra Martis (ligger i nuvarande Bulgarien). Denna styrka bestod av hunner och sciri som besegrades 408 av romarna.

Totalt uppskattar historiker att några 100 000 människor tog sig in i Romarriket från norr. Troligtvis berodde denna migration på hunnernas expansion västerut från norra Kaukasien till Ungerns slättområden. På samma sätt som de gjorde år 376.

Alarik I (370-410)

Efter freden 382 mellan goterna och den romerske kejsaren Flavius Theodosius I (379-395) skapades en enhetlig grupp av de tidigare splittrade goterna. Alarik I blev deras kung 395-410. Våren 408 hade Alarik tagit sina trupper till foten av alperna (vid nuvarande Österrike). Efter att ha avrättat Flavius Stilicho augusti 408 gjorde romare inom den romerska armén massaker på icke-romerska soldater och deras familjer inom den romerska militären. De som hann undan från denna massaker tog sig till Alariks trupper. Historiker uppskattar att antalet soldater under Alarik nu var 30 000.

I november 408 hade Alarik tagit sina soldater till Roms utkanter. Roms Senat erbjöd Alarik en frikostig summa för att Alarik inte skulle invandera Rom. Alarik drog tillbaka sina trupper längre norrut och förhandlingar inleddes i Rimini med den västromerske kejsaren Flavius Augustus Honorius (395-423).

År 410 skrev kejsaren Honorius, i ett brev till styrelsemännen i provinsen Britannia, att de nu ålades själva ta ansvaret för sitt försvar. De romerska legionärerna behövdes i andra delar av västromerska riket.

I juli 410 pågick fortfarande förhandlingar mellan Alarik och Flavius Honorius. Alarik hade nu flyttat sina trupper närmare staden Ravenna som Flavius Honorius hade utsett som Västromerska rikets huvudstad år 402. Nu gav Alarik upp förhandlingarna med Flavius Honorius och gick mot Rom.


Rom plundras år 410

Den 20 augusti år 410 intogs och plundrades Rom av Alarik I. Goterna var kristna och lämnade många av Roms heliga platser orörda. Det var bara Senatshuset som sattes i brand. Plundringen varade i tre dagar därefter skulle Alarik ta sina trupper till Nordafrika men han hamnade i en storm på Medelhavet och dog kort därefter.

Det verkade för många romare som om jordens undergång var nära. Romarrikets och civilisationens centrum var besegrat. Man anklagade kristenheten för denna katastrof och att de var fientligt sinnade mot samhällets välbefinnande. Rom hade sin maktställning tack vare gudarnas gunst. Genom att försaka dessa gudar för den nya religionens skull hade Rom ådragit sig deras vrede och berövats sig själv deras skydd. Dessa tankar var allmänt spridda bland den icke kristna befolkningen i Rom.


Geiserik och Nordafrika

År 428 blev Geiserik (428-479) kung för Vandalerna och Alanerna. De hade nu tagit sig till södra Spanien efter att en kombinerad styrka av romare och goter hade drivit dem ur resten av Spanien. I maj 429 tog han sig över till Tanger (Marocko i Afrika). Hur han kunde ta sig över till Tanger vet inte forskarna. 80 000 personer behöver nämligen 1 000 fartyg för att ta sig över sundet. För att kunna stiga iland behövs 5-6 gånger mer soldater än de som försvarar den afrikanska kusten.

I juni 430 hade han förflyttat sig 200 mil till staden Hippo Regius väster om Karthago. Han måste ha förflyttat sig i genomsnitt 5,75 km/dag. Geiseric intog därefter nuvarande Tunisien med Romarrikets nordafrikanska provinshuvudstad, Karthago. Karthago och dess omland försörjde Rom med livsmedel. Nordafrika var västra romarrikets ekonomiska kraftcentrum. Karthago hade 100 000 invånare. Det var bara Rom och Konstantinopel som hade större befolkning inom Romarriket.

11 februari 435 lyckades romarna (befälhavaren Flavius Aetius (396-454)) skriva ett avtal med Geiseric. Geiseric fick lämna ifrån sig nuvarande Tunisien med Kathago. I oktober 439 tog sig Geiserik in i Tunisien igen trots avtalet med Aetius och lyckades återerövra Tunisien med Karthago (19 oktober 439).

År 442 skrevs åter ett avtal mellan Geiserik och Aetius. Nu blev det ombytta områden från förra avtalet år 435. Geiserik fick det rika området nuvarande Tunisien med Kartago. För att visa sin goda vilja försåg Geiserik Rom med fartygslaster av livsmedel. Dessutom skickade han sin äldste son Hunerik (?-484) till Rom och sonen förlovade sig med den västromerske kejsaren Valentinianus III:s (425-455) dotter Eudokia (439-472).


Attila och Hunnerrikets kollaps

Attila (406-453) blev hunnernas ledare när hans farbror Rua (Ruga) dog år 435. Han delade ledarskapet med sin bror Bleda men efter att Attila hade dödat sin bror år 445 var han ensam ledare till sin död år 453.

Attila införlivade många tyskspråkiga grupper inom sitt Hunnerska rike. Historiker uppskattar att inom Attilas rike fanns åtskilliga hundra tusen tyskspråkiga grupper. Även hunnerna själva hade övergått till det tyska språket. Hans rike sträcktes över den stora ungerska slätten (Pustan) totalt 100 000 km2. För första gången i Romarrikets historia fanns det nu en europeisk supermakt som närmade sig Romarriket i styrka.

Östromerska riket

Brödernas namn anges i historiska dokument först år 440 av den östromerske historikern Priscus från Paneion (420-471) då hunnerna invaderade det Östromerska riket. Priscus skrev åtta böcker om "den bysantinska historien". Endast fragment av dessa böcker finns kvar. Detta tack vare att den bysantinske kejsaren Konstantin VII Porfyrogennetos (913-959) såg till att många historiska verk (53st) skapades. Endast fyra av dessa verk finns kvar i vår tid. I ett av dessa verk (med nummer 27) ingår Priscus skrifter om Attila. Originalet av detta verk förstördes i en brand i Madrid 1671.

För att förhindra hunnernas invasion i det Östromerska riket flyttades den östrromerska armen från norra Afrika år 441. Men den kom försent till Balkan. Hunnerna erövrade Naissus år 442.

Den 27 januari 447 drabbades det östromerska rikets huvudstad Konstantinopel av en jordbävning som raserade stora delar av staden. Attila stod med sin armé utanför staden och var på väg att inta den när denna jordbävning inträffade. Istället för att erövra staden fortsatte han till Svarta havet och Dardanellerna samt in i nuvarande Grekland.

Det Östromerska rikets förlust av Balkan var kostsamt. För att romarna skulle få fred med hunnerna så var de tvungna att betala stora skadestånd som hela befolkningen, även senatorer, fick betala i form av höjda skatter. Två stora romerska arméer var dessutom besegrade. Attila hade givit Östromerska riket en tung förlust dock utan att Konstatinopel var förlorat till hunnerna.

Västromerska riket

Våren 451 tog sig Attila med sin armé västerut längs Donau. Han gick över Rhen vid nuvarande tyska staden Koblenz och fortsatte västerut. I juni var arméen utanför den nuvarande franska staden Orléans (i romerska Gallien). Staden var högkvarter för den romerska arméen som där bestod av alaner ledda av den alaniska kungen Sangiban.

I början av sommaren avvancerade den romerske befälhavaren Flavius Aetius norrut mot Attila. Aetius hade med sig en står armé bestående av romare, galler, burgunder och visigoter under befäl av sin kung Theoderik I (419-451). Attila och Aetius möttes i juni månad vid den franska staden Troyes vid floden Seine. Under detta slag dödades Theoderik I. Attila drog tillbaka sina trupper och återvände till Ungern.

Våren 452 gick Attilas armé genom alperna mot staden Aquileia i nordöstra Italien. Attila intog staden som hade en stark fästning och den förstördes. Italien var nu öppet för Attila. Hunnerna intog städerna Padua, Mantua, Vicenza, Verona, Brescia och Bergamo. När Attila var utanför Milano kom ett sändebud från påven Leo I (440-461). Påven vädjade till Attila att inte inta staden Rom. Attila gjorde som påven vädjade om och gick tillbaka till Ungern med sin armé.

Men orsaken till tillbakadragandet hade säkert andra skäl. Logistiska problem samt att det östromerska riket hade fått en ny kejsare, Flavius Marcianus (450-457). Detta var ett hot mot hunnernas välde.

Attila dog år 453 efter ett fylleslag då ett blodkärl sprack.

År 452 hade Västromerska riket förlorat stora områden. Hela Storbritannien, nästan hela Spanien, de rikaste provinserna i norra Afrika, sydvästra Gallien som överlämnats till Visigoterna och sydöstra Gallien som överlämnats till Burgunderna. Dessa förlorade områden var en indirekt följd av Attilas härjningar.

Hunnerrikets kollaps

Den gotiske historikern Jordanes skriver i sin bok "Getica", 551 om Hunnerrikets fall. Boken baseras på romaren, statsmannen, författaren och munken Flavius Magnus Aurelius Cassiodorus Senators (490-585) bok "Gotisk historia", 526–533. Senator var hans efternamn ej hans titel. Boken finns ej bevarad utan bara som en sammanfattning i Jordanes bok "Getica".

Den östromerske historikern Priscus från Paneion skildrade också Attila och hans hov.

Efter Attilas plötsliga död uppstod en konflikt mellan Attilas söner Dengizik, Ellak och Ernak. Attila hade före sin död utsett Ellak som tronarvinge. Konflikten övergick till krig. Hur många söner Attila hade vet vi inte men vi vet om dessa tre söner.

Hunnerkungen Ellak förlorade ett slag vid Nedao år 454. De gotiska lydkungarna (Gepider) hade utsett Ardarik som upprorsledare mot hunnerna. Nedao låg i den romerska provinsen Pannonien som låg mellan floderna Sava och Donau. Den norra gränsen gick öster om Wien till väster om Budapest. Ellak dog under slaget vid Nedao. Detta innebar slutet för hunnerriket.

Orsaken till Hunnerrikets kollaps var, utöver sönernas konflikt inbördes, att sönerna inte lyckades, på samma sätt som Attila, engagera, med löfte om bättre liv och rikedom eller med våld eller hot, hunner och framförallt ickehunner för att försvara och utöka hunnerriket.

Man kan tycka att Romarrikets ledare nu var nöjda att Attila var död och med detta Hunnerrikets kollaps men snart fick romarna många komplicerade regionala konflikter med allvarliga konsekvenser för både väst- och östromerska riket.


Geiserik plundrar Rom år 455

I maj 455 plundrade Geiseriks vandal och alanstyrkor Rom betydligt allvarligare än vad den gotiske kungen Alarik I gjorde år 410. Vandalsoldaterna tog många värdeföremål och fångar med sig till Kartago i Nordafrika. Valentinianus III:s änka, Licinia Eudoxia (422-462) och hennes två döttrar, Eudokia (439-472) och Placidia (443-472) samt Flavius Aetius´överlevande son Flavius Gaudentius (?-432) fördes till Kartago.

Det var inte bara vandaler och alaner som nu oroade Rom och utökade sitt område på det västromerska rikets bekostnad utan även Burgunderna gjorde på samma sätt.


Västromerska kejsare 455-465

Den västromerske kejsaren Valentinianus III mördades av Flavius Petronius Maximus (396-455) den 16 mars 455 och utropade sig till kejsare av det västromerka riket. Han blev stenad till döds på sin häst utanför Rom av en folkmassa den 31 maj 455. Hans kropp blev stympad och kastad i floden Tibern.

Den 9 juli 455 utropades Eparchius Avitus (385-457) av galliska aristokrater vid Arles och visigoternas kung Theoderik II (453-466). Den 17 oktober 456 utbröt en revolt inom Avitus armé ledd av Julius Valerius Majorianus (420-461) och Flavius Ricimer (405-472). Vid slaget vid Piacenza förlorade Avitus och blev avsatt som kejsare.

Den 1 april 457 utsåg den romerska armén Julius Valerius Majorianus (457-461) till västromerka rikets kejsare. Den 2 augusti 461 arresterade Ricimer Majorianus och avsatte honom som kejsare i Tortona (som ligger i nordvästra Italien). Den 7 augusti 461 avrättades Majorianus.

Den 19 november 461 utsåg Ricimer den romerske senatorn Flavius Libius Severus Serpentius (420-465) till västromerka rikets kejsare. Den 14 november 465 dog Libius Severus.

Det skulle nu dröja till den 12 april 467 innan Ricimer och den östromerske kejsaren Leo I (457-474) i Konstantinopel var överens om en ny kejsare för det västromerska riket. Valet blev den östromerske generalen Procopius Anthemius (420-472). För att stärka banden mellan den nye kejsaren och Ricimer gifte sig Ricimer med kejsar Anthemius enda dotter Alypia.


Romarriket 467-476

När kejsar Anthemius tog över ledarskapet inom Västromerska riket hade han problem med den romerska armén vid floden Rhen. Den hade motsatt sig avsättningen av kejsar Majorianus. Dessutom var Visigoter, Burgunder och Franker i Hispania och Gallien medan Geiserik kung för Vandalerna och Alanerna fanns i Nordafrika. Dessa var inte tillräckligt starka för att utgöra ett hot mot kejsar Anthemius.

Däremot hade Rom problem med kung Geiserik eftersom hans grupper gjorde raider längs Medelhavets kuster och öar vilket innebar ett problem för att få säkra livsmedelsleveranser till Rom.

Den Bysantinska Armadan 468

Kejsar Anthemius samlade 1 100 skepp och 50 000 soldater med hjälp av kejsar Leo I för att besegra Geiserik i Kartago. Geiserik använde sig av skepp som var satta i brand. Dessa rammade romarnas skepp som i sin tur satte andra skepp i brand. Elden spred sig snabbt bland romarnas skepp.

Under romarnas förvirring passade Geiseriks män på att ramma och borda fiendeskepp som inte var satta i brand. Geiserik lyckades förhindra romarna att inta Kartago. När kejsar Leo I dog 18 januari 474 var den östromerska kassan tom. Det fanns ingen möjlighet att göra ett nytt försök att besegra Kartago.

Kejsar Anthemius och Ricimer kontrollerade i stort sätt bara den italienska halvön och Sicilien. Romarriket var nu öppet för inkräktare.

Början till slutet för Romarriket

Arkeologiska och skriftliga källor från 400-talet visar att romerska soldater lämnade över bevakningen av den norra gränsen till lokalbefolkningen. Troligtvis för att soldaterna behövdes i andra delar av Romarriket och att Romarriket hade dåligt med pengar.

Sant Severinus av Noricum (410-482) uppmanade invånarna i den romerska provinsen Noricum att ta vapnen från besegrade barbarer. Detta var början till upplösningen under 460-talet av Romarrikets norra gräns mot Germanien.

Britannia

I den mellersta och södra delen av provinsen Britannia, omkring år 400, dominerades den landägande gruppen av latin talande befolkning. Omkring år 600 hade den försvunnit vilket innebar att gruppens livsstil försvann också i provinsen.

Befolkningen inom provinsen minskade väsentligt, mynt upphörde att användas som betalning, städer fungerade inte längre som regionstyrning, produktionen var varor gjordes hemma iustället för försäljning. Provinsen splittrades upp till ett tjugetal små kungadömen.

Gallien och Hispania

Visigoternas kung Theoderik II:s yngre bror Eurik (415-484) såg nu möjligheten att agera. Han organiserade en kupp som avsatte sin bror och mördade honom för att själv bli visigoternas kung (466-484). År 469 började han att öka visigoternas område så att år 476 sträckte det sig till floden Loire i norr, till Alperna i öster och till Gibraltar i söder. Visigoterna behärskade hela Iberiska halvön förutom en enklav i nordväst som tillhörde Svebiska kungariket.

Även Burgunderna utnyttjade romarnas svaghet genom att expandera sitt område mellan floden Rhen och alperna. Deras område sträckte sig år 476 till städerna Avignon och Cavaillon.

Frankerna i norra Gallien erövrade den Galliska provinsen Belgica och områden öster om floden Rhen.

De båda romerska områdena Gallien och Hispania bestod nu år 490 av sex självständiga kungadömen: Visigoternas, Svebernas, Burgundernas, Bretons, Alamaners och Frankernas kungadömen.

Östra Romarriket 476

Östra Romarriket överlevde västra Romarrikets kollaps och kom att leva vidare under nästa århundrade. Under kejsaren Justinianus I (527-565) så erövrade han delar av västra Medelhavet. Vandalerna och Ostgoternas kungadömen i Nordafrika och Italien. Han besegrade Visigoterna i södra Spanien.

Den östra romerska staten levde kvar 150 år efter att den västra romerska staten föll samman år 476. Även om de som styrde Konstatinopel kallade sig själva för romersk kejsare långt in på 700-talet. Det var de fyra kalifernas expansion (632-661) som var dominerande vid denna tid i östra Medelhavet.

Slutet av den romerska centralstyrningen

Redan år 410 försvann Roms styrning av de Brittiska provinserna. Men kvar fanns det romerska tänkandet och sättet att styra inom provinserna till 440-talet. Hela västra Romarriket fragmenterades till självständiga länder inom ett årtionde efter år 476.

Orsaker till Romarrikets fall

Korruption

En orsak till Romerrikets fall var att dess institutioner var så illa styrda att inte många fungerade och därför var Romerrikets krigsmakt ineffektivt och dessutom blev försvarsviljan nedbruten av korruption.

Många romerska befattningshavare passade på att föra över pengar från Romarrikets kassa till sin egen för att bygga upp sin personliga makt inom Romarriket. De investerade sina pengar i landegendomar och levde sedan på egendomarnas årliga avkastning. Fem procent av romarrikets befolkning ägde åttio procent av landegendomarna. Den romerska lagen skyddade den landägande överklassens rättigheter. Denna landägande överklass innehade också de politiska befattningarna i romarriket. Men detta var inte orsaken till Romarrikets fall.

Skattereform

Större betydelse fick den ökade beskattningen för att öka den militära slagkraften för att besegra hotet i öster från Sasaniderna. Jordbruket drabbades hårdast. Många bönder dog av svält och jordbruksmark övergavs på grund av olönsamhet. Den landägande klassen ruinerades och kunde inte längre bygga och styra städerna runt om i Romarriket. Denna klass byttes ut mot nya byråkrater i den utökade centrala administrationen som krävdes för den ökade beskattningen.

Förlust av Nordafrika

Troligtvis kom slutet för Romarriket i juni 468. Då havererade bokstavligen en gemensam väst-östlig romersk flottinvasion avsedd att driva ut vandalerna ur Nordafrika som var Romarrikets främsta kornbod och källa till skatteintäkter. Efter denna förlust var pengarna slut och västra delen lämnades åt sitt öde.

Germanen Odovakar

Men traditionellt anser historiker som Peter Heather vid Oxfords universitet, England i sin bok "The Fall of the Roman Empire", 2006 att västra delen av Romarriket slutade att existera den 4 september år 476 då germanen Odovakar, (435-493) avsatte kejsar Flavius Romulus Augustulus.

Peter Heather anser att det var hunnerna som framkallade västra romarrikets fall och att olika germanska grupper därefter utnyttjade situationen. Heather uppskattar att omkring 110 000-120 000 män från olika folkgrupper bidrog till Romarrikets slutliga fall år 476 och att Romarrikets styrkor bestod av 80 000 man.

Flavius Romulus Augustulus blev kejsare över den västra delen den 31 oktober år 475. Odovakar utnämnde sig själv till kung över Italien (476-493).

Klimatförändring

Den schweiziske paleoklimatologen vid "Swiss Federal Institute for Forest, Snow and Landscape Research, University of Bern" Ulf Büntgen och hans forskarkolleger har analyserat årsringarna hos tusentals gamla träd- och trärester från arkeologiska utgrävningar, historiska byggnader och andra fyndplatser. Årsringarna avslöjar trädens tillväxt som i hög grad styrs av temperatur och nederbörd. För att säkerställa resultaten jämförde man det historiska materialet med årsringar från de senaste 200 åren vars klimathistoria är känd i detalj. Resultatet är en exakt daterad kronologi över klimatet i framför allt Frankrike och Tyskland från år 500 f. Kr. och till vår tid. Detta innebär att forskarna täcker in antikens Grekland inklusive Romarrikets fall och hela medeltiden.

Undersökningen visar att mellan år 300 f. Kr. och år 200 e. Kr. var klimatet i Europa stabilt med varma och nederbördsrika somrar. Under denna tidsperiod inföll Roms höjdpunkt med Julius Caesar styrelse till Marcus Aurelius period.

Efter denna period inträffade, enligt studierna av trädens årsringar, att klimatet förändrades till det sämre. Nederbörden föll mer oregelbundet och långa perioder av torka avlöstes av extrema skyfall dessutom föll temperaturerna. Från år 250 e. Kr. började Romarrikets problem med germanstammarna i norr och öster. År 406 gick germanerna över Rhen i stor skala och 410 intogs och plundrades Rom. Det instabila klimatet forsatte fram till 600-talet, enligt undersökningen.

Forskarna anser att det var denna klimatförändring som var den viktigaste orsaken till germanernas invasion. Missväxt och försörjningssvårigheter kan ha tvingat dem att röra sig söderut. Vilket slutade med plundring av Rom och Romarrikets fall.

Kyle Harper

Professorn vid University of Oklahoma Kyle Harper redogör i sin mycket läsvärda bok “The fate of Rome. Climate, disease and the end of an empire” 2017 för Roms fall med stöd av de senaste klimathistoriska rönen.

Den första farsoten började 166 e Kr. Rom hade just besegrat ärkefienden Parthien (nuvarande Irak–Iran), men de romerska legionernaförde med sig en dödlig farsot den antoninska pesten. Den spred sig med en rasande fart genom riket. Barnadödlighetenvar stor och troligen var detta den största massdöden dittills i mänsklighetens historia.

Den andra farsoten började i mitten av 200-talet. Romarriket drabbades av invasioner och inbördeskrig men också av en ”pest”. Den sped sig snabbt och de som drabbades fick blödningar från ögon och kroppsöppningar, enligt Harper, var det ett virus av ebolakaraktär.

1998-2019, Sören Odensåker, Mailadress: soren.odensaker@comhem.se

Detta innehåll baseras på tanken om trovärdighet, saklighet och opartiskhet samt oberoende i förhållande till ekonomiska, politiska, religiösa, privata eller andra särintressen. Dessutom med ett källkritiskt betraktelsesätt.