HUR SVERIGE STYRS

 

Lagarna

Innehåll:

Inledning

Nästan alla länder har konstitutioner (författningar) men endast några har konstitutionellt styrelseskick. Detta styrelseskick innebär att maktutövningen i landet sker under och genom lagarna.

Konstitutionen anger styrelseskickets formella struktur och beskriver balansen mellan statsmaktens centrala och andra nivåer. Den sätter gränser för statsmaktens räckvidd, ställer upp individuella rättigheter och skapar möjligheter för upprättelse om statsmakten skulle överskrida sina befogenheter. Konstitutionellt styrelseskick är vanligt i västvärlden.

I nästan alla länder som har en konstitution har också en institution som granskar befintliga och nya lagar. Strider lagen mot konstitutionen får den inte bibehållas.

Det finns två olika modeller för denna granskningsmakt:

    1. Lagprövning innebär att vanliga domstolar och specialdomstolar har en auktoritativ tolkning av lagen som godkänner eller inte godkänner lagar.

      Dessa domstolar har tre uppgifter: avgöra om en lag är konstitutionell, lösa konflikter mellan staten och medborgarna angående grundläggande friheter och att lösa konflikter mellan olika institutioner eller nivåer inom statsmakten. USA:s Högsta domstol t. ex. tillhör denna kategori.

    2. Den andra modellen för denna granskningsmakt är författningsdomstolar.

      Dessa domstolar är särskilda domstolar som inte tillhör den normala juridiska processen. De kan uttala sig generellt i konstitutionella frågor. Domstolarna är mer politiska och mindre juridiska än t. ex. USA:s Högsta domstol vilken finns överst i den vanliga domstolshierarkin. I Europa är författningsdomstolar vanligt.

Sveriges grundlagar

Men Sverige har varken lagprövning eller författningsdomstolar vilket landet är ganska ensam om. Det finns dock ett organ Lagrådet som politikerna kan skicka en ny lag till för att få synpunkter, men politikerna behöver inte ta hänsyn till vad lagrådet anser om den nya lagen.

I Sveriges konstitutionella styrelseskick ingår dessa 4 grundlagar: 

    1. Regeringsformen

    2. Tryckfrihetsförordningen

    3. Yttrandefrihetsgrundlagen

    4. Successionsordningen

Dessa lagar talar om hur den politiska makten skall delas mellan statschefen, regeringen och riksdagen. De reglerar hur statschefen, regeringen och riksdagen skall tillsättas och arbeta samt att landets medborgare har vissa fri- och rättigheter.

Grundlagar, till skillnad från vanliga lagar, kan, enligt regeringsformen 8 kapitel 14 §, bara ändras genom två riksdagsbeslut med ett mellanliggande val. Detta för att förhindra att en tillfällig riksdagsmajoritet skall kunna ändra dessa lagar utan att folket i ett demokratiskt val skall kunna säga sin mening om grundlagsändringen. Senast gjordes detta den 1 januari 2011.

Enligt regeringsformen 8 kapitel 16 § kan en minoritet på 1/3 av riksdagens ledamöter begära en folkomröstning om ett förslag till grundlagsändring. Detta under förutsättning att riksdagen har antaget förslaget till grundlagsändring en första gång och att en framställan om folkomröstning har begärts av minst en tiondel av riksdagens ledamöter inom femton dagar från det att riksdagen antog förslaget. Folkomröstningen skall hållas samtidigt med riksdagsvalet.

Förslaget till grundlagsändring är förkastat om antalet nej-röster är fler än ja-röster och om antalet nej-röster är fler än hälften av dem som avgett godkända röster i det samtidigt hållna riksdagsvalet.

Delar av denna paragraf infördes 1980 men riksdagen har ännu inte tillämpat denna folkomröstningsmöjlighet (riksdagsvalet 2010). Regeln fungerar framför allt som en påtryckning på riksdagspartierna att gemensamt komma överens vid grundlagsreformer.

Tanken att skydda landets medborgare inte bara från andra medborgare utan även mot staten spreds från England (1689), Frankrike (1789), USA (1791) och till Sverige i Tryckfrihetsförordningen 1766.

Kommunallagen, som inte är en grundlag, reglerar den kommunala självstyrelsen i Sverige. Utöver kommunallagen ingår i kommunallagstiftningen Lag om proportionellt valsätt vid val inom landsting och kommunfullmäktige, Lag om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting och Förvaltningslagen. 


Regeringsformen

"All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna."

Detta utdrag ur regeringsformens inledning beskriver hur Sverige styrs. 

Demokratin

Folkstyrelsen bygger på lika och allmän rösträtt. För att den politiska demokratin skall fungera tillförsäkras alla medborgare: 

    1. Yttrandefrihet

    2. Informationsfrihet

    3. Mötesfrihet

    4. Demonstrationsfrihet

    5. Föreningsfrihet

    6. Religionsfrihet

Yttrande- och informationsfriheten får bara begränsas när rikets säkerhet är i fara samt inom näringsverksamhet.

Mötes- och demonstrationsfriheten får bara begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomster och för att förhindra trafikproblem. Begränsning får ske också vid hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.

Föreningsfriheten får bara begränsas endast när sammanslutningar är av militär eller liknande natur eller vid förföljelse av folkgrupp av viss ras, hudfärg eller etniskt ursprung.

Riksdagen

Det är riksdagen som stiftar lagarna och är folkets främsta företrädare. Riksdagen (konstitutionsutskottet) skall vidare granska rikets styrelse och förvaltning.

Riksdagen utses vart fjärde år genom fria, hemliga och direkta val. Genom röstning på parti med möjlighet att avge särskild personröst väljs 349 ledamöter.

Rösträtt vid val till riksdag har den som är 18 år senast på valdagen och är svensk medborgare som är eller någon gång har varit bosatt i Sverige. 

Statschefen

Konungen eller drottningen är Sveriges statschef, enligt successionsordningen. Sveriges statschef skall vara svensk medborgare och fyllt 18 år.

Statschefen skall av statsministern hållas informerad om rikets angelägenheter. Statschefen skall samråda med statsministern, innan han reser utrikes.

Sveriges statschef har straffrättslig immunitet. Andra medlemmar av kungafamiljen kan åtalas och straffas om de begår brott, som till exempel fortkörning eller parkeringsböter.

Är statschefen av sjukdom, utrikesresa eller annan orsak hindrad att fullgöra sina uppgifter, inträder enligt gällande tronföljd medlem av konungahuset, som ej är hindrad, för att som tillfällig riksföreståndare fullgöra statschefens uppgifter.

Talmannen eller, vid förfall för honom, vice talman tjänstgör efter regeringens förordnande som tillfällig riksföreståndare, när ingen annan behörig kan tjänstgöra.

Finns det ingen från kungahuset kvar som kan vara statschef utser riksdagen en riksföreståndare att fullgöra statschefens uppgifter tills vidare. Riksdagen utser samtidigt en vice riksföreståndare. Detsamma gäller när statschefen dör eller avgår och tronföljaren ännu ej har fyllt 18 år.

Regeringen

När statsminister skall utses, kallar talmannen företrädare för varje partigrupp inom riksdagen till samråd. Sedan överlägger talmannen med vice talmännen och avger ett förslag till riksdagen.

Inom fyra dagar skall riksdagen ha tagit en ställning till förslaget. Röstar mer än hälften av riksdagens ledamöter mot förslaget förkastas det annars är förslaget godkänt. Om riksdagen förkastar förslaget fyra gånger skall nyval till riksdagen utföras.

Regeringen styr riket men är ansvariga inför riksdagen. Regeringen består av statsminister och övriga statsråd.  Statsministern utser bland statsråden chefer för departementen. Dessa departement förbereder regeringens förslag som riksdagen skall besluta och regeringen skall se till att dessa beslut genomförs. 

Primär- och landstingskommuner

I riket finns primärkommuner, landstingskommuner och regioner. Ändringar i indelningen av landet i kommuner samt grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer bestäms i kommunallagstiftningen.

Även den kommunala beskattningen och föreskrifter om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden bestäms i kommunallagstiftningen. Beslutanderätten i kommunerna utövas av valda församlingar. 

Domstolar

För rättskipningen finns allmänna domstolar tingsrätter, hovrätter och högsta domstolen samt förvaltningsdomstolor förvaltningsrätten, kammarrätten och högsta förvaltningsdomstolen.

Dessa skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen och vara opartiska. Ingen myndighet får bestämma hur en domstol skall döma i ett enskilt fall eller hur domstolen i övrigt skall tillämpa rättsreglerna. 


Tryckfrihetsförordningen

Tryckfrihetsförordningen infördes i Sverige första gången år 1766. "Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning."

Detta utdrag ur tryckfrihetsförordningens inledning beskriver svenska medborgares rätt att utgiva skrifter (som detta dokument). Men det var först år 1809 som tryckfriheten i Sverige fick så stor omfattning så att under första hälften av 1800-talet startades hundra nya tidningar (t. ex. Aftonbladet 1830) i landet.

För att demokratin skall fungera bra anger tryckfrihetsförordningen att allmänna handlingar är offentliga (offentlighetsprincipen). Det finns angivit sju undantag från denna princip: 

    1. Hänsyn till rikets säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation

    2. Hänsyn till rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik

    3. Hänsyn till myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn

    4. Hänsyn till intresset att förebygga eller beivra brott

    5. Hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse

    6. Hänsyn till skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden

    7. Hänsyn till intresset att bevara djur- eller växtart

Offentlighetsprincipen gäller även för bilder och upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. Handlingen är allmän om den förvaras hos myndighet och anses som inkommen till eller upprättad av myndighet.

Den som utgiver skrift är inte skyldig att låta sitt namn eller sin pseudonym eller signatur finnas på skriften. Om skriften utkommer regelbundet som en tidning skall det finnas en utgivare.  

Det är Justitiekanslern som övervakar tryckfriheten och åtalar om brott mot tryckfrihetsförordningen har gjorts. 


 Yttrandefrihetsgrundlagen

"Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst."

Detta utdrag ur yttrandefrihetsgrundlagens inledning beskriver svenska medborgares rätt att uttrycka sina tankar. Den som gör ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning är inte tvungen att ange sitt namn.

Ingen myndighet får försöka ta reda på vem som har gjort t. ex. ett radioprogram eller vem som har lämnat uppgifter till den som har gjort t. ex. ett radioprogram.

Radioprogram och filmer skall ha en utgivare. Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i ett radioprogram eller en film ligger på utgivaren.

Det är Justitiekanslern som övervakar yttrandefriheten och åtalar om brott mot yttrandefrihetsgrundlagen har gjorts. I vissa fall kan Justitiekanslern överlämna åt allmän åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål.


Successionsordningen

I successionsordningen fastställs hur statschefen skall utses. Sveriges statschef blir Kung Carl XVI Gustaf:s manliga eller kvinnliga barn. Äldre syskon och äldre syskons barn har företräde framför yngre syskon eller yngre syskons barn.

Statschefen skall tillhöra den rena evangeliska läran (enligt den Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593), Svenska kyrkan. Om statschefen lämnar denna religion gäller inte dennes successionsrätten längre.


Kommunallagen

Kommuner, landsting och regioner får själva ha hand om sådana angelägenheter som har anknytning till kommunens, landstingets eller regionens område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting, en annan region eller någon annan.

Kommuner, landsting och regioner skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.

Kommuner, landsting och regioner får inte fatta beslut med tillbakaverkanda kraft som är till nackdel för medlemmarna om det inte finns synnerliga skäl för det.

Gällande kommunala föreskrifter ska finnas tillgängliga för allmänheten på kommunens, landstingets och regionens webbplats. De ska där vara samlade i kommunens, landstingets eller regionens författningssamling eller på något annat sätt. Innehållet i samlingen ska framgå av ett register eller någon annan förteckning på webbplatsen.

Kommuners, landstings och regions befogenheter och skyldigheter på vissa områden finns det särskilda föreskrifter (ungefär ett 20-tal lagar).

Kommuner, landsting och regioner får driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i kommunen, landstinget eller regionen.

Kommuner, landsting och regioner får efter beslut av fullmäktige lämna över vården av en kommunal angelägenhet, för vars handhavande särskild ordning inte föreskrivits, till ett aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk förening, en ideell förening, en stiftelse eller en enskild individ.

Kommuner, landsting och regioner får genomföra åtgärder för att allmänt främja näringslivet i kommunen, landstinget eller regionen. Individuellt inriktat stöd till enskilda näringsidkare får lämnas bara om det finns synnerliga skäl för det.

Kommuner, landsting och regioner får inte ta ut högre avgifter än som svarar mot kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som kommunen, landstinget eller regionen tillhandahåller (självkostnaden).

För tjänster eller nyttigheter som kommunen, landstinget eller regionen är skyldiga att tillhandahålla får de ta ut avgifter bara om det är särskilt föreskrivet.

1998-2019, Sören Odensåker, Mailadress: soren.odensaker@comhem.se

Detta innehåll baseras på tanken om trovärdighet, saklighet och opartiskhet samt oberoende i förhållande till ekonomiska, politiska, religiösa, privata eller andra särintressen. Dessutom med ett källkritiskt betraktelsesätt.