HUR SVERIGE STYRS

 

Statschefen

Innehåll:

Monarki

Ordet monarki kommer från dels det latinska ordet monarchiá som betyder envälde. Dels från de grekiska orden monos som betyder antalet en och från archein som betyder härskare.

Monarkin är en av de äldsta formerna av statsstyre och har sin grund i hur stammar styrdes. Man ansåg att monarken hade en gudomlig makt.

Av världens 193 stater (år 2014) är 43 monarkier. Av dessa är 16 inom det brittiska samväldet. Vilket kan upplevas som egendomligt på 2010-talet eftersom demokratitanken har vunnit inflytande i de flesta av jordens länder. Men de moderna monarkernas uppgifter är bara ceremoniella. Fyra monarker utses i val för en period av fem år. Men vanligast är att monarken ärver sitt statschefsämbete.

Konstitutionella monarkier

I konstitutionella monarkier regleras statschefens maktbefogenheter i grundlagen. Tio länder i Västeuropa, fem länder i Asien och en i Mellersta östern är konstitutionella monarkier.

Absoluta monarkier

I absoluta monarkier har monarken all makt. Två länder i Västeuropa, två länder i Afrika, tre i Asien och sex länder i Mellersta östern har monarken fortfarande politisk makt.

Vatikanstaten är inte medlem av FN men har sedan 1961 observatörsstatus. Landet styrs av den katolska påven.


Republik

Ordet republik kommer från latinets res publica som betyder den offentliga saken. I en republik fungerar en president som statsöverhuvud. Presidenten väljs direkt av folket eller utses av parlamentet eller ett speciellt organ, elektorskollegium. Många av de valda presidenterna har också i stor utsträckning ceremoniella plikter och inga stora politiska arbetsuppgifter.

Av världens 193 stater (år 2010) är 150 republiker. Mest vanligt är absolut majoritetssystem vid val av president, t. ex. Frankrike. Den näst vanligaste metoden är enkel majoritetssystem, t. ex. Finland.

Det indirekta presidentvalet sker genom att ett särskilt organ väljer president. USA har faktiskt kvar detta elektorskollegium från 1700-talet men i praktiken gäller direktval.

Presidentens mandatperiod är vanligen lika lång eller längre än parlamentets mandat. Ofta har omvalsmöjligheten begränsats till en gång, t. ex. USA.


Sveriges statschef

Före år 1130

Sveriges historia före år 1130 är oklar, namn och händelser finns bara i spridda utländska källor. Någon central makt fanns inte som styrde över hela nuvarande Sverige. Det var stormän inom olika områden som valde sin hövding (statschef) efter att, som regel, ha tillkämpat sig makten med våld.

800-talet och 900-talet var en övergångsperiod från att områden styrdes av hövdingar till bildandet av småländer. Historiker anser att den förste regenten i Sverige var Erik Segersäll (970–995). Hur stort område han styrde över är osäkert och deras regenttider är också osäkra.

Efter Erik Segersäll vet vi namnen på personerna som styrde Sverige men inte storleken på deras rike. Hans son Olof Skötkonung (995-1022) var den förste kung som präglade mynt i Sverige. Olof Skötkonungs son Anund Jakob (1022-1050) och därefter en annan son till Olof Skötkonung, Edmund Gamle (1050-1060). Edmund Gamle var den sista i raden av kungar ur Erik Segersälls ätt.

Därefter kom stamfadern till den Stenkilska ätten, Stenkil (1060-1066). Historiker delar in regenterna lite "slarvigt" i ätter för att kunna behandla alla statschefer mer översiktligt.

Efter Stenkil var hans son Halsten kung (1067-1070) och Stenkils andre son, Inge Stenkilsson "Inge den äldre" (1079-1083), Blot-Sven 1083-1085), Inge Stenkilsson "Inge den äldre" (1085-1110).

Halstens söner Filip och Inge "den yngre" Hallstensson samregerade (1110-1118) efter Filips död var Inge den yngre ensam regent (118-1120). Därefter var Ragnvald knaphövde (1120-1125) regent och Magnus Nilsson (1125-1130).

1130-1389

Även om det finns bättre svenska källor för perioden 1130-1250 så finns för få källor även för denna tidsperiod. Men befintliga källor visar att makten i Sverige innehades antingen inom den Sverkerska ätten eller den Erikska ätten.

Med kung Erik (den helige) Jedvarsson börjar den Erikska ätten. Han dog c:a 1160. Hans son kung Knut Eriksson dog 1195/1196. Kung Erik Knutsson dog 1216. Kung Erik Erikssson dog 1215. Han var barnlös.

Under 1250-1389 tillhörde statschefen Bjälbo/Folkungaätten.

1389-1500

Perioden 1389-1523 inleddes med Drottning Margareta (Margareta Valdemarsdotter, 1353-1412) som var statschef 1389-1412 därefter följde unionsregenter, kungar eller riksföreståndare som statschefer.

1500-1800

1523-1654 tillhörde statschefen Vasaätten. 1544 infördes arvsrätten till kungakronan. 1654-1751 tillhörde statschefen Pfalziska ätten och 1751-1818 tillhörde statschefen Holstein–Gottorpska ätten.

Konstitutionell monarki

Från 1800-talet är Sverige en konstitutionell monarki. I regeringsformen 1809 fastslogs att "Sverige skall styras av en konung och vara ett arvrike".

Jean Baptiste Bernadotte

Jean-Baptiste BernadotteJean Baptiste föddes den 26 januari 1763 i staden Pau i sydvästra Frankrike. Han var son till Henri de Bernadotte och dennes hustru Jeanne de Saint-Jean.

Jean Baptiste praktiserade som jurist ett par år men år 1780 tog han värvning i den franska armén. Eftersom han inte var av adlig släkt så kunde han inte bli officer men efter den franska revolutionen (1789) ändrades dessa regler. 1794 hade Jean Baptiste avancerat till general.

1798 blev Bernadotte ambassadör i Wien. Den 2 juli till den 14 september 1799 var han krigsminister i Paris. 1804 blev han marskalk i Frankrike och var guvernör över Hannover 1804-1805.

1806-1810 var han furste av Pontecorvo som ligger sydost om Rom, Italien. Han var guvernör över hansestäderna Bremen, Hamburg och Lübeck 1807–09.

Riksdagen i Örebro den 21 augusti 1810 valde marskalken Jean Baptiste Bernadotte enhälligt till svensk kronprins. Han var Sveriges kung Karl XIV Johan 1818-1844.

Den 8 mars 1844 dog Jean Baptiste Bernadotte på Stockholms slott efter en kort sjukdomstid.

Ätten Bernadotte

I 1810 års successionsordning reglerades tronföljden inom ätten Bernadotte. Det var den äldste sonen till Kungen som hade successionsrätten (agnatisk tronföljd).

Sveriges kung Karl XIII (1809-1818) adopterade Jean-Baptiste Bernadotte som fick namnet Karl Johan. När kung Karl XIII dog den 5 februari 1818 blev Jean-Baptiste Bernadotte Sveriges konung, Karl XIV Johan (1818-1844). Sedan dess har det varit personer inom Bernadottes ätten som varit Sveriges statschef.

Sedan 1979 har det äldsta barnet, oavsett kön, till Konung Carl XVI Gustaf successionsrätt till Sveriges tron (kognatisk tronföljd).  Kung Carl XVI Gustaf valde 1973 att byta titel till "Sveriges konung". Titeln tidigare var "med Guds nåde Sveriges, Götes och Vendes Konung".

Uppgifter

Sveriges statschef har ingen politisk makt. Statschefens uppgifter är att representera Sverige vid statsbesök och deltaga i ceremoniella händelser. Han/hon skall förklara riksmötet öppnat, vara ordförande vid utrikesnämndens sammanträden och vid informationskonseljer. Vid dessa tillfällen skall regeringen informera statschefen om in- och utrikespolitik så att statschefen är välinformerad för representationer i förhållande till andra stater.

Statschefen skall ackreditera utländska ambassadörer och underteckna svenska ambassadörers kreditivbrev. Statschefen har, enligt regeringsformen, allmän åtalsimmunitet och kan bara anklagas för gärningar i civilrättsliga frågor.

Religion

Statschefen skall tillhöra den lutherska läran (enligt den Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593), Svenska Kyrkan. Om någon av kungafamiljen inte tillhör Svenska Kyrkan har denna medlem inte kvar möjligheten att bli statschef i Sverige.

Giftermål

Prins eller prinsessa av det kungliga huset får inte gifta sig utan att regeringen samtycker efter förslag av statschefen. Om någon gifter sig utan regeringens samtycke förloras successionsrätten för prinsen eller prinsessan och dennes barn. 

1998-2019, Sören Odensåker, Mailadress: soren.odensaker@comhem.se

Detta innehåll baseras på tanken om trovärdighet, saklighet och opartiskhet samt oberoende i förhållande till ekonomiska, politiska, religiösa, privata eller andra särintressen. Dessutom med ett källkritiskt betraktelsesätt.